: Seriearkeologi: DCU 80 år del 6 – De moderna klassikerna Superman och Batman

batman the dark knight returns 1 omslag

Crisis on Infinite Earths banade väg för DC:s nya universum som befolkades både av nya karaktärer och moderniserade versioner av de klassiska figurerna. Denna gång ska det handla om Superman och Batman, förlagets mest ikoniska hjältar, och de två olika metoder man valde att tillämpa när de skulle göras mer tidsenliga.

Ingen som följt film, TV eller spel de senaste åren kan ha missat att ett vanligt grepp är att ta en redan etablerad franchise och återlansera den i modern tappning. Det är ett sätt att minimera riskerna: man tar ett koncept som redan varit framgångsrikt vilket garanterar att en del av de gamla fansen återvänder – förhoppningsvis hittar man också en hel del nya – samtidigt som man minskar kostnaderna för manusarbetet då man redan har karaktärerna klara. Från datorvärlden har man lånat termen ”reboot” för att beskriva detta fenomen; faktum är att det numera är så pass vanligt att man skiljer mellan ”soft reboots” och ”hard reboots”.

En ”soft reboot” är när man tar en gammal franchise och bygger vidare på den, antingen genom att helt enkelt göra en renodlad fortsättning med samma karaktärer (exempelvis nyversionerna av Roseanne och Will & Grace) eller genom att låta några gamla karaktärer medverka men fyller på med nya rollfigurer (exempelvis de nya Star Wars-filmerna eller filmen Creed).

Omslaget till Fantastic Four nr 236 (1981), tecknat av John Byrne och Terry Austin. Copyright Marvel Comics.

Omslaget till Fantastic Four nr 236 (1981), tecknat av John Byrne och Terry Austin. Copyright Marvel Comics.

En ”hard reboot” däremot, är när man gör en helt ny version där inga av de gamla TV-avsnitten eller filmerna ingår som en del i nyversionens kanon. Exempel på ”hard reboots” är 2000-talsversionen av Battlestar Galactica och de olika Spider-Man-filmerna (som gjort två omstarter sedan 2001). Denna företeelse är inget nytt påfund: redan 1844 gjorde Alexander Dumas d.ä. ett slags reboot när han i Tjugo år efteråt lät de åldrade huvudpersonerna från De tre musketörerna återkomma i ytterligare ett äventyr. När det var dags för lanseringen av det nya DC-universumet valde förlaget inte någon enhetlig strategi, utan det varierade från karaktär till karaktär. När det gällde Superman och Batman, som detta inlägg ska handla om, valde man en ”hard reboot” för Superman och en ”soft reboot” för Batman.

John Byrne var den serieskapare som DC Comics anlitade för att förnya Superman. För trogna läsare av superhjälteserier och/eller den här bloggen klingar namnet bekant; jag har nämnt honom massvis med gånger och jag kommer med all säkerhet att nämna honom igen. När DC värvade honom var han mitt uppe i sin hyllade sejour på Marvel Comics flaggskepp Fantastic Four. DC erbjöd honom att ta över vilken figur han ville och Byrne valde så klart Superman, men han ställde ett motkrav: samtliga tidigare Superman-serier skulle förklaras som ”ogiltiga” och hans version skulle bli den enda officiella versionen. När DC gick med på det var saken klar.

Innan Byrnes Superman äntrade scenen skulle läsarna få ta farväl av den ”gamle” Superman. Den avgående redaktören Julius Schwarz kläckte idén om att hans sista nummer skulle framstå som de sista någonsin och att historien om den gamle Superman skulle avlutas. Som författare hade han först tänkt sig Jerry Siegel, en av Supermans skapare, men detta gick inte av juridiska skäl (Siegel och Joe Shuster gick 1975 gått med på en förlikning med DC efter många års rättighetstvist). Istället föll valet på Alan Moore – eller rättare sagt: Moore krävde att få uppdraget. Nu finns det i och för sig sämre ersättare än Alan Moore; han är en av serievärldens mest uppburna författare och 1986 var han på toppen av sin förmåga, då han parallellt skrev både Swamp Thing och maxiserien Watchmen, serier som i princip är obligatorisk läsning för seriefans. Vem som skulle teckna serien behövde Schwarz inte ens fundera på: Curt Swan hade gjort sin första Superman-serie redan 1948 och hade varit den huvudsaklige Superman-tecknaren sedan början av 1960-talet.

Den gamle Superman vinkades av i Action Comics nummer 583.  Omslaget tecknades av ”Swanderson”, det vill säga Curt Swan och Murphy Anderson. Copyright DC Comics.

Den gamle Superman vinkades av i Action Comics nummer 583. Omslaget tecknades av ”Swanderson”, det vill säga Curt Swan och Murphy Anderson. Copyright DC Comics.

Sagt och gjort: i september 1986 nådde Superman nummer 423 och Action Comics nummer 583 butikerna. Det tvådelade äventyret hette Whatever Happened to the Man of Tomorrow? och var utöver den “sista” Superman-historien också det sista äventyret som fick etiketten ”imaginary story” – eller som Moore retoriskt frågar läsaren på seriens första sida: ”This is an imaginary story – aren’t they all?”. Själva ramhistorien utspelar sig tio år efter det att Superman synts till för sista gången, och Daily Planet-reportern Tim Crane intervjuar Lois Elliott (Lane) om vad som egentligen hänt med Superman. Huvudhistorien är hennes berättelse: Supermans fiender har gått samman och avslöjar först hans hemliga identitet innan de går vidare med att attackera hans vänner. Han lyckas föra dem i säkerhet i sin ”hemliga” fästning vid Nordpolen, men fienderna följer efter och under den efterföljande striden dör både fiender som Lex Luthor och vänner som Jimmy Olsen och Lana Lang.

Till slut visar det sig att hjärnan bakom den samlade attacken inte är någon av hans ärkefiender Lex Luthor eller Brainiac, utan Mr. Mxyzptlk, den oförarglige sprattmakaren som i Moores version är en odödlig varelse som byter sinnesstämning vartannat årtusende och nu beslutat sig för att bli genuint ond. Genom att lura honom att säga sitt namn baklänges får Superman honom att återvända till sin värld (precis som äventyren med Mxyzptlk brukar sluta), men för att avvärja hotet från den nu onda varelsen för gott använder han dessutom sin fantomzonprojektor så att Mxyzptlk slits mellan dimensionerna och förintas. Superman har brutit sitt löfte om att aldrig döda och tar konsekvenserna av det genom att använda guldkryptonit (som neutraliserar kryptoniers superkrafter permanent) på sig själv och gå ut i polarkylan för att försvinna. Superman finns inte mer, men han är inte död. I seriens allra sista ruta blinkar Lois make ”Jordan Elliott” förtroligt åt läsaren och det krävs inte speciellt mycket mellanradsläsning för att förstå att det rör sig om den superkraftslöse före detta hjälten. Det hjälper förstås om man vet att Supermans kryptonska namn är Kal-El och att hans fars namn var Jor-El. I sann Moore-anda finns det dessutom en antydan om att allt inte riktigt gått som alla tänkt sig, då Lois och ”Jordans” son förvandlar en kolbit till en diamant, något som läsaren – men inte föräldrarna – blir varse.

Whatever Happened … är en habil Moore-historia vilket i och för sig räcker ganska långt. Efterspelet till serien lämnar dock en fadd smak i munnen. Julius Schwarz har i intervjuer berättat om hur han blev ”meddelad” att han skulle bli ersatt på redaktörsposten och serien blev också Curt Swans avsked som reguljär Superman-tecknare, med några undantag, bland annat en sida i Superman: The Wedding Album från 1996. När det albumet kom ut var dock Curt Swan redan död – offer för en tilltagande alkoholism som enligt många eskalerade när han fick allt färre tecknarjobb.

Ut med det gamla och in med det nya således, och den nye redaktören Andrew Helfer gjorde en rad förändringar i Superman-tidningarna. Superman bytte namn – men behöll numreringen! – till Adventures of Superman och förutom Action Comics – också med bibehållen numrering- lanserades en ny tidning med namnet Superman. De två sistnämnda skrevs och tecknades av Byrne medan Adventures sköttes av andra serieskapare, till en början Marv Wolfman och Jerry Ordway. Denna nya uppställning lanserades i januari 1987; dessförinnan skulle den nye Superman introduceras i den sex nummer långa miniserien Man of Steel som kom ut med två nummer i månaden mellan oktober och december 1986.

Omslaget till Man of Steel nummer 1, som introducerade den nya versionen av Superman.  För omslaget stod givetvis John Byrne. Copyright DC Comics.

Omslaget till Man of Steel nummer 1, som introducerade den nya versionen av Superman. För omslaget stod givetvis John Byrne. Copyright DC Comics.

John Byrne både skrev och tecknade Man of Steel. Miniserien var på en och samma gång en ursprungshistoria, en introduktion till den nye Superman och hans omgivning samt en programförklaring där Byrne visade vad han ville göra med karaktären. Han gjorde en rad förändringar, inte minst när det gällde dynamiken mellan Clark Kent/Superman och Lois Lane. I den gamle Supermans värld hade Clark Kent varit en stammande fåne och Lois Lane ett våp vars högsta dröm var att bli Supermans flickvän. Den nye Clark var en självsäker person som varit footballstjärna i high school och därefter studerat journalistik på universitetet med ambitioner att göra karriär som reporter. Lois intresse för Superman låg – åtminstone till en början – på det rent journalistiska planet. Övriga förändringar gällde både stort och smått, men jag ska nämna de i mitt tycke fyra viktigaste som Byrne gjorde i miniserien.

Den förändring som Byrne själv ansåg vara den viktigaste var att Superman återigen var den ende överlevande från Krypton. Byrne tyckte att i takt med att fler och fler kryptonier dykt upp i serien från 1950-talet och framåt ökade känslan av att halva Kryptons befolkning överlevt explosionen som förintade planeten, något som onekligen tog bort det unika med Superman. Supergirl hade gått åt redan i Crisis, men Byrne tog nu bort alla ”superdjur”, förminskade kryptonska flaskstäder samt kryptonska skurkar som var fångade i ”fantomzonen”. Byrne tog också bort alla kryptonitvarianter, som röd, vit och guldkryptonit. Nu fanns endast den gröna varianten kvar, vilken var dödlig för Superman.

Den andra stora förändringen, och den som jag tycker är den viktigaste, var att Byrne gjorde Superman mer mänsklig. I de första serierna var hans krafter ganska anspråkslösa, men ju längre tiden gick desto fler krafter fick han. Med tiden hade han utvecklats till en kryptonsk halvgud som i princip var odödlig och han kunde uträtta de mest fantastiska stordåd som att flytta hela planeter och annat som tänjde på trovärdigheten till och med i en så tillåtande genre som superhjälteserier. Det faktum att Superman framställdes som närmast omnipotent gjorde också att serierna om honom blev ganska tråkiga, eftersom han var i stort sett omöjlig att besegra. Byrne tonade därför ner hans krafter avsevärt. Han var visserligen fortfarande Jordens kraftfullaste hjälte, men inte fullt så ”super” som i tidigare versioner. Byrnes Superman fick också sina krafter gradvis i samband med puberteten, istället för att han som tidigare haft superkrafter redan som baby. Någon karriär som Superboy hade han alltså aldrig haft.

Ett annat led i förmänskligandet av Superman var att Byrne gjorde om honom till en jordbo med kryptonska rötter snarare än en kryptonier som råkat hamna på Jorden. Tidigare hade Superman varit extremt medveten om sin kryptonska identitet; i Man of Steel fick han reda på sitt ursprung först som vuxen. Till skillnad från tidigare versioner av Krypton framställdes planeten dessutom som ett ganska ogästvänligt ställe, eller för att citera Elfquest-tecknaren Wendy Pini: ”Byrnes Krypton förtjänade att explodera!”. För att ytterligare förstärka Superman/Clarks band till Jorden lät Byrne Jonathan och Martha Kent, Clarks adoptivföräldrar, vara kvar i livet. I tidigare versioner hade de dött i ”en mystisk tropisk sjukdom” när Clark blivit vuxen, men nu var de vid liv och blev viktiga bifigurer i serien. Kortfattat kan man säga att i tidigare versioner av serien hade Clark Kent fungerat som ett slags fasad, medan det nu blev den primära identiteten och Superman fasaden.

Nyversionen av Lex Luthor var en kallhamrad affärsman snarare än en klassisk superskurk. John Byrne hämtade en hel del karaktärsdrag från en man som numera sitter Vita huset … Copyright DC Comics.

Nyversionen av Lex Luthor var en kallhamrad affärsman snarare än en klassisk superskurk. John Byrne hämtade en hel del karaktärsdrag från en man som numera sitter Vita huset … Copyright DC Comics.

Byrne förändrade också Lex Luthor i grunden. Han hade tidigare varit en ganska typisk superskurk med storhetsvansinne som då och då dök upp i stridsrustning med en grandios plan för världsherravälde, bara för att besegras och hamna i fängelse. Den nye Lex Luthor var en kallhamrad affärsman vars ondsinta planer var betydligt mer subtila. Han blev en skurk som hela tiden kom undan rättvisan och hans ondsinta planer realiserades via hans företag LexCorp. I allmänhetens ögon var han dock som vilken affärsman som helst. Byrne har i intervjuer berättat att en av de stora inspirationskällorna till hans version av Lex Luthor var en viss Donald Trump och en intressant parallell är att DC under några år i början av 2000-talet hade en lång storyline där Lex Luthor blev vald till USA:s president …

Den fjärde förändringen Byrne gjorde rörde Supermans och Batmans relation. Från slutet av 1940-talet och framåt hade de skildrats som bästa vänner. Tidningen World’s Finest som från början hade varit en tidning med både Superman- och Batman-serier i hade utvecklats till en teamup-tidning där vännerna hade gemensamma äventyr. Själva begreppet ”world’s finest” hade till och med blivit synonym för de båda hjältarnas samarbete. Tidningen lades ner 1986 och Byrne definierade deras nya relation i det nya DC-universumet: de var nu motvilliga kollegor med arbetsmetoder som var varandras motsatser, men som ibland tvingades samarbeta.

Man of Steel lade alltså en gedigen grund för den nye Superman. Byrne hade återigen använt sin ”back to basics”-metod och skalat bort allt han ansåg onödigt och gammalmodigt. Förändringen av den ikoniska karaktären blev mycket lyckad. Byrne själv stannade bara knappt två år som Superman-kreatör (som vanligt var det ”samarbetssvårigheter” som fick Byrne att sluta) men hans förändringar fortsatte att vara ett rättesnöre för hur karaktären framställdes. Visserligen återinfördes en del element från den ”gamle” Supermans mytologi efter hand, men stommen var fortfarande Byrnes version och det stämmer i viss mån än idag. Kvaliteten på Superman-serierna förbättrades avsevärt och skulle förbli hög även efter Byrnes avsked. Det sena åttiotalet och tidiga nittiotalet är min personliga favoritperiod när det gäller Superman-serier och jag tycker att de höll en riktigt hög nivå åtminstone till och med Death of Superman och närmast följande historier som publicerades sju år senare. För den som vill läsa min text om de historierna (för övrigt den allra första text jag skrev för denna sida) finns den här.

Givetvis har Man of Steel fått uppföljare. Supermans ursprungshistoria har justerats flera gånger sedan 1986, och när detta skrivs i juli 2018 har precis det sjätte numret av Man of Steel, skriven av den nytillträdde Supermanförfattaren Brian Michael Bendis, kommit ut. Om jag förstått saken rätt så är det också tänkt som ett slags programförklaring, eftersom Bendis likt Byrne värvats från Marvel för att förnya karaktären. Om det blir en lika lyckad modernisering som Byrnes får framtiden utvisa.

Det stämningsfulla omslaget på Batman nummer 400 tecknades av Bill Sienkiewicz. Copyright DC Comics.

Det stämningsfulla omslaget på Batman nummer 400 tecknades av Bill Sienkiewicz. Copyright DC Comics.

Om slutet för den gamle och början för den nye Superman är lättdefinierade, så är det något knepigare när det gäller Batman. Detta beror främst på att DC valde att göra en ”soft reboot” av karaktären. Istället för att med pompa och ståt lansera en ”ny” Batman valde man att göra försiktigare förändringar. Varken Batman eller Detective Comics gjorde några uppehåll, men det som brukar betraktas som en slags brytpunkt är Batman nummer 400 som kom ut i oktober 1986. Det är ett extra tjockt jubileumsnummer som är ett så kallat ”jam”, där en författare (i detta fall Doug Moench) skriver historien och en rad tecknare (här bland annat Brian Bolland, George Pérez och Bill Sienkiewicz) tecknar några sidor vardera. Historien påminner en del om Whatever Happened ...; alla Batmans fiender bryter sig ut från fängelset och från Arkham Asylum och utför en koordinerad attack, ledd av Ra’s Al Ghul, en av Batmans många ärkefiender. Till skillnad från i Whatever Happened … dör ingen i historien och berättelsen är inget slut för den ”gamle” Batman, utan seriens sista sida talar istället om en ny början. Historiens namn, Resurrection Night, anspelar också på det temat.

Det som möjligen kunde avslöja någon slags nystart i novembernumren av Batman och Detective Comics var att bägge tidningarna fick en ny logotyp. Läsare som tittade i redaktionsrutan såg också att tidningarna hade fått en ny redaktör: Dennis O’Neil. Samme man som femton år tidigare hade anlitats för att föra Batman in i sjuttiotalet fick nu ansvaret att övervaka nästa modernisering av karaktären. Ett tredje tecken var att novembernumren var de två första delarna i den stora Legends-crossovern (jag kommer att återkomma till Legends i nästa inlägg) som var ett sätt att introducera det nya DC-universumet. Den person som brukar anses ha störst del i den moderne Batmans tillkomst är dock varken O’Neil eller någon i de nya kreatörsteamen på Batman och Detective Comics, utan Frank Miller. Han gjorde detta delvis utanför de reguljära Batman-tidningarna, med miniserien The Dark Knight Returns och delvis i en av dem, då hans Year One gick som följetong i Batman 404–407 (februari–maj 1987). Med dessa historier, som utspelades i början och slutet av Batmans karriär, gav han karaktären nya dimensioner.

Omslag till Daredevil nummer 2/1986. Bild: Frank Miller. Copyright: Marvel Comics.

Omslag till Daredevil nummer 2/1986. Bild: Frank Miller. Copyright: Marvel Comics.

Frank Miller är ytterligare en serielegendar som egentligen inte behöver någon närmare presentation. Precis som John Byrne var han en del av Marvel Comics ”tredje våg” och precis som Alan Moore var han en av serievärldens superstjärnor i mitten av åttiotalet. Under decenniets första år hade han slagit igenom som tecknare och författare på Marvel-tidningen Daredevil – under överinseende av en viss Dennis O’Neil – och hade förvandlat serien från ett dåligt skämt till en noirdoftande kriminalserie. (Här finns en längre text jag skrivit om Millers Daredevil.) Efter det lämnade Miller Marvel och skrev samuraj/sf-serien Ronin för DC Comics. Samma år som The Dark Knight Returns publicerades, 1986, gjorde han dessutom en bejublad återkomst som författare för Daredevil. Att betrakta det som ett av Millers bästa år rent yrkesmässigt känns därför naturligt.

The Dark Knight Returns skrevs och tecknades av Frank Miller, med assistans av Klaus Janson och färgläggning av Lynn Varley, Millers dåvarande fru. Det var från början en miniserie i fyra nummer som gavs ut i så kallat ”prestige format” (52 sidor på tjockt papper) samtidigt som Crisis, men serien har varken med den eller någon annan samtida DC-serie att göra rent kontinuitetsmässigt. Genom åren har DC dessutom pendlat fram och tillbaka i frågan om DKR ska ses som en ”officiell” del av Batman-kontinuiteten eller inte, men detta är egentligen ointressant. Seriens storhet ligger på ett rent berättartekniskt plan, inte på vilket sätt den passar in i en officiell kronologi.

I The Dark Knight Returns möter läsaren en åldrad Batman. Copyright DC Comics.

I The Dark Knight Returns möter läsaren en åldrad Batman. Copyright DC Comics.

När serien börjar är Bruce Wayne en man i övre medelåldern som lagt Batman-uniformen på hyllan sedan tio år tillbaka. Hans identitet är dock fortfarande hemlig för alla, utom butlern Alfred och polismästare James Gordon. I de ”vanliga” Batman-serierna har det aldrig sagts rakt ut huruvida Gordon avslöjat Batmans hemliga identitet eller inte, även om många Batman-läsare varit av den åsikten att han helt enkelt är en för bra polis för att inte dra den slutsatsen. I DKR finns ingen anledning längre för de bägge att hålla den fasaden uppe. De har blivit vänner som sitter i Wayne Manor och dricker whisky samtidigt som de diskuterar Gordons nära förestående pensionering och den växande gängkriminaliteten i Gotham City. Till slut beslutar Bruce sig, trots sin ålder och mot inrådan från både Alfred och Gordon, att dra på sig Batman-dräkten igen. Mörkrets riddare har alltså återvänt.

I vart och ett av miniseriens fyra nummer, eller serieromanens fyra kapitel om man så vill (The Dark Knight Returns gavs ganska snabbt ut i en samlingsutgåva och betraktas i allmänhet som en serieroman idag), ställs Batman mot en specifik fiende. I det första numret släpps Two-Face från Arkham efter att ha blivit ”rehabiliterad”, men han visar sig dock vara värre än någonsin, i det andra numret är fienden det sf-betonade ungdomsgänget Mutanterna och dess ledare, i det tredje utkämpas den sista striden med The Joker, och slutligen så är huvudfienden i det sista numret/kapitlet ingen mindre än Superman. Han framställs nämligen som en lydig soldat som går i den alltmer korrupta amerikanska regeringens ledband och Batmans återkomst gör att de hamnar på kollisionskurs.

I seriens upplösning ställs Batman och Superman mot varandra. Copyright DC Comics.

I seriens upplösning ställs Batman och Superman mot varandra. Copyright DC Comics.

Den som följt Miller på senare år kanske blir förvånad över att han är rejält kritisk mot det amerikanska samhället i allmänhet och mot Reagan-administrationen i synnerhet, men den Miller som skrev DKR är långt ifrån den flaggviftande Miller vi fått vänja oss vid på senare år. Däremot kanske inte en nutida läsare blir speciellt förvånad, varken av att Superman framställs som en ”nyttig idiot” eller att han och Batman hamnar i luven på varandra, men detta är mig veterligen första gången något av detta sker. Jag vet heller inte om Byrne redan hade planer på att sluta framställa de båda hjältarna som bästa vänner, men hursomhelst så förekom Miller honom på den punkten.

Seriens berättare är delvis Batman och delvis Jim Gordon, men det som driver berättelsen framåt är ständigt återkommande ”klipp” från Gothams lokala TV-kanal (återgett i serierutor formade som TV-skärmar) där läsaren genom nyhetsinslag, debattprogram, morgonshower och annat får ta del av rapporteringen om Batmans återkomst. Bilden som målas upp är ett Gotham i snabbt förfall och en allt mer desperat och besatt Batman som försöker bringa ordning i kaoset. Både berättartekniken och sättet att framställa Batman och hans omgivning var något helt nytt och The Dark Knight Returns betraktas som en milstolpe i superhjältegenrens historia.

För att återvända till de vanliga Batman-tidningarna: efter de två Legends-kapitlen i november 1986 tog Mike W. Barr och Alan Davis över Detective Comics samtidigt som Max Allan Collins blev Batman-författare, först utan fast tecknarteam men sedan med Jim Starlin och Jim Aparo vid ritbordet. Barr och Davis rivstartade med en historia där The Joker hjärntvättar Catwoman, så att hon förvandlas från Batmans allierade till den skurk hon ursprungligen varit. Collins å sin sida gick betydligt försiktigare fram och gjorde i princip inga förändringar alls i de två nummer som han hann göra innan det var dags för det Miller-projekt han förbundit sig till när han skrev kontakt för Dark Knight Returns: ursprungshistorien Year One som gick som följetong i de närmast följande fyra numren.

Year One var inte en ny ursprungshistoria i egentlig mening (någon sådan ville Miller inte göra) utan det handlade snarare om en fördjupning av den redan etablerade. Detta var i sig ett nytt grepp eftersom serierna dittills alltid – till och med debutäventyret i Detective Comics nummer 27 – handlat om en erfaren Batman. Precis som namnet antyder utspelar historien sig under Batmans första år som maskerad hjälte. Frank Miller svarade bara för manus; tecknade gjorde David Mazzuchelli som Miller samarbetat med året innan då de tillsammans gjorde den briljanta Born Again i tidningen Daredevil.

Batman och Jim Gordon, i början av sina karriärer, var huvudpersonerna i Year One. Copyright DC Comics.

Batman och Jim Gordon, i början av sina karriärer, var huvudpersonerna i Year One. Copyright DC Comics.

Year One har två huvudpersoner, dels den självklare Bruce Wayne/Batman, dels Jim Gordon. Vid första anblicken framstår de som varandras motsatser: i seriens första scen återkommer Bruce Wayne till Gothams flygplats och beklagar att han inte tog tåget för att få ”se fienden” samtidigt som den unge polislöjtnanten Gordon anländer till staden via tåg men tycker att han borde tagit flyget eftersom ”från luften luras man att tro att staden är civiliserad”. Wayne och Gordon är dock snarare två sidor av samma mynt eftersom de har samma mål: att rädda Gotham ur det träsk av brottslighet och korruption staden hamnat i. Under historiens gång går de från att vara antagonister – Batman jagas av polisen och Gordon är en av poliserna som deltar i jakten – till att först vara motvilliga samarbetspartners och slutligen allierade.

En vändpunkt i deras relation är när en masklös Batman räddat Gordons nyfödde son och hamnar ansikte mot ansikte med en för tillfället glasögonlös Gordon som säger att han ”i princip är blind utan glasögon” och därmed inte kan se Bruces/Batmans ansikte. Det sägs aldrig rent ut i serien, men eftersom Batman är efterlyst av polisen så borde Gordon ha arresterat Bruce Wayne om han känt igen honom. Genom sitt agerande visar Gordon för Bruce både att han är en bra polis som vet vad han borde göra, samtidigt som han inser att Batman är en värdefull allierad som inte hör hemma i fängelse. Scener som denna etablerade Gordon som Batmans förtrogne (ett förhållande inte olikt det Miller gav Matt Murdock/Daredevil och journalisten Ben Urich i just Daredevil) och i Year One gör Miller Gordon till en betydligt mer central figur än i tidigare berättelser om Batman.

Year One och The Dark Knight Returns är i mångt och mycket varandras motsatser. Inte bara för att de handlar om Batman i början och slutet av sin superhjältegärning, där läsaren i Year One får följa en ung Bruce Waynes första stapplande steg som brottsbekämpare medan vi i DKR möter en överårig hjälte vars blotta namn ingjuter fruktan hos kriminella och hopp hos ”vanligt folk”. Skillnaden i ton är också tydlig mellan de två serierna: DKR är ett storslaget, ibland till och med svulstigt superhjälteepos, medan Year One är ett lågmält, stämningsfullt kriminaldrama. Detta kan till viss del bero på Mazzuchellis teckningar, men Millers berättarstil i Year One ligger betydligt närmare stämningen i Daredevil än den i exempelvis Sin City. Skillnaden märks också i valet av antagonister: i DKR är de superskurkar, Mad Max-inspirerade ungdomsgäng och Superman, medan motståndarna i Year One är maffian samt korrupta poliser och politiker. De bägge historierna har givetvis också likheter: Gotham är en stad där kriminella element håller på att ta över och Bruce Wayne framstår som en besatt person som kämpar mot övermäktiga odds. Att Miller gjorde honom mer våldsam än han varit tidigare är däremot en myt; de tidigaste numrens Batman är betydligt våldsammare.

Batman: Year Two i Detective Comics nummer 576, omslag av Todd McFarlane och Pablo Marcos. Copyright DC Comics.

Batman: Year Two i Detective Comics nummer 576, omslag av Todd McFarlane och Pablo Marcos. Copyright DC Comics.

Millers Batman-serier fick också några regelrätta uppföljare. Year One följdes ganska snabbt upp av både Year Two och Year Three som skrevs och tecknades av andra, men som mest framstår som försäljningsknep med endast namnet gemensamt med Millers historia. Den mer sentida Zero Year av Scott Snyder och Greg Capullo har mer gemensamt med originalet då den berättelsen också försöker fördjupa Batmans ursprungshistoria. Genom åren har det dessutom kommit ut serier där man uppenbart försökt kopiera konceptet med andra hjältar, exempelvis Guy Gardner: Year One, Punisher: Year One och Spider-Man: Chapter One. Gemensamt för dessa serier är att de inte varit speciellt bra och att Miller inte haft något med dem att göra. Dark Knight Returns har däremot fått uppföljare av Miller själv, men ju mindre jag skriver om dem desto bättre; jag har bara läst Dark Knight Rises som kom 2001 – alltså femton år efter originalet – och den kan i bästa fall beskrivas som ett dåligt skämt. Den tredje delen DKIII: The Master Race som kom 2015–2017 har jag inte vågat läsa trots att Miller fått välbehövlig manushjälp av Brian Azzarello.

Byrnes Man of Steel pekade ut riktningen för Superman, men Millers Batman-serie har haft ett större inflytande på hela superhjältegenren. Främst The Dark Knight Returns låg till grund för den typ av serier som brukar kallas ”grim and gritty” (ungefärlig översättning ”barsk och grynig”) där huvudpersonen är en hård och hänsynslös hämnartyp med ett – ofta självpåtaget – uppdrag att ”rensa upp”. Även rent berättartekniskt påverkade Millers serier genren, där ”tv-skärmar” och inre monologer blev nya standardgrepp. Detta var inte enbart positivt: precis som Tarantinos filmer och Bob Dylans skivor inspirerade andra till att göra liknande verk så varierar resultatet från uselt till riktigt underhållande, men få – om några – når upp till originalens storhet. Viken av The Dark Knight Returns eller Year One som är den bästa serien är svårt att avgöra. Min rekommendation är att läsa båda eftersom de kompletterar varandra.

Med Byrnes och Millers serier hade alltså de två äldsta hjältarna i DC:s universum fått en nystart. DC:s nya universum skulle dock få en mer genomgripande presentation i ”crossovern” Legends, som nästa inlägg ska handla om. På återläsande!

Lästips:

  • Alan Moore och Curt Swans avskedshistoria finns i samlingsutgåvan Whatever Happened to the Man of Tomorrow, som förutom titelhistorien innehåller två andra Supermanhistorier som Alan Moore skrev före Crisis. Den finns i både hård- och mjukpärmsutgåva, men bara den senare finns kvar i tryck.
  • Man of Steel verkar i nuläget vara svår att få tag på. Tidigare fanns en hel albumserie med samma namn, där första volymen återtryckte miniserien och de efterföljande åtta återtryckte de vanliga Superman-tidningarna som gjordes under Byrnes ledning, både de han själv gjorde och de tidningar som gjordes av andra. De verkar dessvärre vara på väg ur tryck, vilket förhoppningsvis betyder att DC är på gång att ge ut Byrnes Superman i omnibusformat.
  • För den som är sugen på Superman i omnibusformat kan jag rekommendera den nyutkomna Superman: Exile and Other Stories Omnibus som tar vid precis efter det att Byrne lämnade Superman.
  • När det gäller Batman-serierna är förhållandet det omvända: ”avskedshistorien” i Batman 400 verkar inte vara återtryckt sedan originalpubliceringen, medan man nästan får anstränga sig för att inte hitta återutgåvor i diverse format av The Dark Knight Returns och Year One. Här styr tycke, smak och plånbok valet av utgåva; personligen är jag nöjd med min tjugo år gamla inbundna bok med den numera felaktiga titeln The Complete Frank Miller Batman, som samlar de bägge äventyren plus tiosidorshistorien Wanted: Santa Claus – Dead or Alive som Miller tecknade efter manus av Dennis O’Neil 1980.

Svensk publicering:

  • Whatever Happened to the Man of Tomorrow publicerades på svenska I Stålmannen nummer 12/1986.
  • John Byrnes version av Superman började publiceras 1987 i Sverige. Omslaget till Stålmannen 1–2/1987 tog man från en specialutgåva av Man of Steels första nummer.

    John Byrnes version av Superman började publiceras 1987 i Sverige. Omslaget till Stålmannen 1–2/1987 tog man från en specialutgåva av Man of Steels första nummer.

    Man of Steel publicerades i efterföljande nummer av samma tidning alltså 1–2 (som var ett dubbelnummer), 3 och 4/1987. Övriga Byrne-serier utgjorde stommen i Stålmannen åren 1987–1990.

  • Batman nummer 400 översattes till svenska och blev Månadens äventyr nummer 2/1988. Förutom den amerikanska reklamen – och givetvis språket – så är det i princip en replika; till och med Stephens Kings introduktionstext som fanns på den amerikanska tidningens omslagsinsida översattes.
  • The Dark Knight Returns publicerades i Läderlappen 1–4/1987 och Year One i 5–6/1987. Dessa serier publicerades alltså i Sverige innan ”avskedshistorien”. Bägge historierna har sedan getts ut som serieromaner i Sverige; den förstnämnda som Batman: Mörkrets riddare från RSR Epix och den senare från Carlsen Comics under namnet Batman: År ett.
This entry was posted in Förstasidan, Krönika, Senaste and tagged , , , , , , , , , . Bookmark the permalink.

Kommentera