Karl Kämpe Äventyraren nr 1–2

Karl Kämpe Äventyraren utgör ett gränsfall mellan professionell publikation och fanzin, men kanske är det bästa benämningen ändå small press, då såväl utförande som serieberättelser håller en rätt hög kvalitet för att vara Sverige och serieskapare som har serier som en bissyssla.

En förklaring till varför tidningen håller denna höga nivå är att den är påkostad och huvudsakligen finansierad genom Kickstarter-kampanjer. En annan förklaring är att upphovsmannen och författaren Jörgen Karlsson valt att omge sig med duktiga tecknare, de flesta av dem nya för mig. Jörgen Karlsson verkar också ha vinnlagt sig om att göra grundlig research om den stormaktstid som soldaten Karl Kämpe upplever sina äventyr i. För den som vill känna karaktären Karl Kämpe bättre finns det också ett antal noveller att läsa på hemsidan (www.karlkampe.se); tanken är att dessa senare även ska samlas i en bok. Jörgen Karlsson bygger inte bara en värld utan en franchise.

Man hade lätt kunnat tro att Karl Kämpe var inspirerad av Daniel Thollins album En ohelig allians om karolinen Alexander Drake från 2015, men även om nummer 1 av serietidningen Karl Kämpe Äventyraren kom 2016 så hade Jörgen Karlsson skrivit några noveller med sin figur redan innan detta. (Mer given crossover har jag aldrig sett – make it happen!) Nej, Karl Kämpe är enligt Karlsson inspirerad av Robert E. Howards sword & sorcery-böcker med exempelvis Conan och Solomon Kane. Just Solomon Kane var det första jag tänkte på när jag läste berättelserna om Karl Kämpe – de är i princip samtida.

Berättelsen Djävulens kusk i nummer 1 påminner mer än lovligt om de svartvita serieversionerna av Howards berättelser i 70-talstidningar som Savage Sword of Conan. I synnerhet då de pratiga textplattorna som beskriver handlingen som visas i serierutorna. Lite dubbelarbete, kan tyckas. Per Folmer tecknar med den äran (och rasterfiltret i högsta hugg). Det finns en fin balans mellan svärtan och de vita ytorna, men jag hade kanske velat se en grövre eller mer varierande tjocklek på tuschlinjen för tydlighetens skull.

I nummer 2 har tidningen spottat upp sig ytterligare då den är på hela 32 sidor i färg. Den enda kvinnan är en betydligt mer mångbottnad historia än Djävulens kusk och tecknaren Reine Rosenberg gör ett fantastiskt jobb. Han har en grovhuggen stil som påminner lite om Daniel Thollin, men med en mer realistisk ansats. Det är fart och fläkt i teckningarna, men ibland blir det lite mycket av figurer i snygga poser.

Den andra historien i samma nummer, Bryskt uppvaknande, är en kortare bagatell tecknad av Johan Elebrink. Kanske är det timmerstugan som handlingen utspelas i som gör det, men stilen för åtminstone mina tankar till gamla västernserier. Stilen är realistisk, men sparsmakad och med en del rundade former – det påminner en del om de alternativa serierna från Image Comics eller Marvel. Det finns dock utrymme för mer övning inom områden som perspektiv och avstånd/djup. En del kroppsdelar ser lite stora ut och man vet inte alltid var i rummet figurerna finns.

På det hela taget är den här serien a work in progress – det finns fortfarande en del kanter att slipa bort – men det bådar gott inför framtida utgåvor. Och så ser ni till att göra en crossover med Thollin snart, okej?