Filmen om Solomon Kane från 2009 hade James Purefoy i huvudrollen och var tänkt som första delen av en trilogi. © Cabinet Entertainment
Det är lätt att hitta paralleller mellan Solomon Kane och John Carter. Båda karaktärerna var tidiga skapelser av storheter inom sin respektive genre. De skulle hamna rejält i skuggan av sina ”småbröder” – Conan respektive Tarzan – som ju räknas som populärkulturella ikoner.
Både Solomon Kane och John Carter har dessutom relativt nyligen varit huvudpersoner i filmer som var tänkta att bli första delen av en trilogi – John Carter från 2012 och Solomon Kane från 2009 – men planerna skrinlades då båda filmerna floppade. Inte minst så har båda karaktärerna blivit tämligen styvmoderligt behandlade av seriebranschen.
Ett hum om hur förbisedd Solomon Kane varit (och är) får man om man tittar på Marvels utgivning under den period (1970–2002) som förlaget första gången hade rättigheter att göra serier med Robert E. Howards karaktärer. Under dessa 32 år producerade förlaget mellan 20 000 och 25 000 seriesidor med Conan. Under samma period producerades knappt 600(!) seriesidor med Solomon Kane i huvudrollen.
Till och med Howards andra barbarkung, Kull, fick mer utrymme i Marvels utgivning, med flera egna – om än kortlivade – titlar under årens lopp.
Den första novellen med Solomon Kane har titeln Red Shadows och publicerades i Weird Tales i augusti 1928, ett år innan Kull of Atlantis och drygt fyra år innan Conan. Novellen brukar räknas som startpunkten för undergenren sword and sorcery, men det finns en hel del saker vi numera förknippar med genren som ännu inte fanns på plats.
Weird Tales augustinumer från 1928, där Solomon Kane debuterade.
Till att börja med så utspelas historierna inte i någon renodlad fantasymiljö, utan i vår värld fast med övernaturliga inslag. Solomon Kane presenteras som en engelsk puritan och före detta sjörövare som verkar i 1500-talets Europa och Afrika och som svurit att bekämpa all ondska. Detta är förstås den andra stora skillnaden: sword and sorcery-protagonister är av hävd amoraliska, men Kane är en värdeobjektivist som ser världen i svart och vitt och som svurit att ”utföra Herrens arbete”. Kane är ingen klassisk fantasyprotagonist, utan närmast en spökjägare hämtad från den viktorianska skräcklitteraturen.
Totalt publicerades sju noveller med Kane i huvudrollen, den sista i juli 1932 – knappt ett halvår innan den första novellen med Conan, karaktären som skulle uppta det mesta av Howards tid därefter.
Serierna om Solomon Kane var i huvudsak andra- eller tredjeserier i olika antologier. Seriedebuten skedde i augusti 1973, i det numera ganska bortglömda svartvita skräckmagasinet Monsters Unleashed nummer 1.
För manuset svarade Marvels Howard-uttolkare nummer ett, Roy Thomas, och för teckningarna svarade den relativt okände Ralph Reese. Det var en tiosidig historia om hur Kane jagar en gengångare på den engelska landsbygden. Två månader senare dök han upp som antagonist i Dracula Lives nummer 3, där Kane tampas med en riktig viktoriansk skräckgestalt: greve Dracula.
Solomon Kane hade huvudrollen i två nummer av Marvel Premiere, men de sålde inte tillräckligt bra för att ge honom en egen tidning. Bild: Howard Chaykin och Klaus Janson. © Cabinet Entertainment
Därefter var det tyst fram till i mitten av 1975, då Solomon Kane figurerade som andraserie i två nummer av Kull and the Barbarians. Efter att ha varit biserie i två nummer av Savage Sword of Conan, gjordes ett försök att marknadsföra Solomon Kane som huvudkaraktär. Marvel Premiere nummer 33–34 (december 1976 respektive februari 1977) ägnades helt åt figuren, och detta var Kanes första framträdande i färg.
Marvel Premiere var en tidning där man testade olika karaktärer för att se om de höll för en egen tidning, men Solomon Kane var en av de karaktärer vars testnummer inte sålde tillräckligt bra. Detta trots att det var en adaption av den första Kane-novellen, signerad Roy Thomas och den blivande stjärnan Howard Chaykin (som jag skrivit om flera gånger, senast för några månader sedan).
Efter ytterligare ett äventyr av Thomas och Chaykin i Savage Sword of Conan nummer 18 (augusti 1977) – kanske tänkt som förstanummer om Kane fått en egen tidning – verkar Roy Thomas ha tappat intresse för karaktären.
Solomon Kane förekom visserligen som biserie med ojämna mellanrum under senare halvan av sjuttiotalet, men dessa äventyr skrevs av Don Glut, mest känd som inhoppare på olika titlar publicerade av Marvel, DC samt flera mindre förlag.
Tyvärr är detta ganska talande för den inställning till Solomon Kane som Marvel hade under resten av decenniet – för att inte säga resten av tiden som Marvel hade Howard-licensen. De serieförfattare som valdes (eller själva valde) att göra äventyr med karaktären tillhörde B- eller till och med C-laget. Hur många känner igen namn som exempelvis Steve Carr eller Alan Rowlands?
När Solomon Kane fick sin egen miniserie var det redaktören Ralph Macchio som höll i författarpennan. På teckningssidan valdes dock tyngre namn. Detta omslag tecknades av ingen mindre än Bill Sienkiewicz. © Cabinet Entertainment
När Marvel bestämde sig för att ge Solomon Kane ytterligare en chans till en egen titel, vilket skedde i en sex nummer lång miniserie publicerad mellan september 1985 och juli 1986, utsåg man Ralph Macchio till författare. Ja, inte huvudrollsinnehavaren i Karate Kid-filmerna alltså, utan hans namne som nog är mest känd som redaktör för Daredevil. Macchio hade visserligen skrivit tjugo nummer av team-up-titeln Marvel Two-in-One i skiftet mellan sjuttio- och åttiotalet (dock oftast tillsammans med Mark Gruenwald), men det borde rimligen ha funnits hetare namn om man ville locka läsare till miniserien.
Huruvida den sålde bra eller inte vet jag egentligen inte, men en ledtråd kan vara att antalet Solomon Kane-äventyr sjönk rejält efter miniseriens sista nummer. Endast tre kortare historier publicerades fram till dess att Roy Thomas återvände till karaktären i ett äventyr där Kane och Conan träffar varandra. Det äventyret publicerades i Savage Sword of Conan nummer 219–220 som kom ut i mars–april 1994, alltså nästan nio år senare. Det blev också det sista med Solomon Kane fram till dess att Marvel förlorade rättigheterna 2002.
När jag läser Marvels samlade Solomon Kane-serier ger de mig känslan av idel missade möjligheter. Jag tycker att Solomon Kane och miljön runt honom borde kunna ge upphov till intressantare serier än man lyckades med.
Att skräck i europeisk 1500-talsmiljö kan bli riktigt bra har inte minst de svenska Fantomen-serierna visat prov på. Den likaledes svenskproducerade serien Karl Kämpe utspelas visserligen på 1700-talet, men är en liknande karaktär som Solomon Kane, där upphovsmannen Jörgen Karlsson lyckats betydligt bättre med att skapa intressanta serier.
Solomon Kanes sista framträdande i Marvels regi skedde 1994, i ett äventyr där han fick dela utrymme med Conan. © Cabinet Entertainment
Kanske kan det vara så att Marvel inte velat eller fått avvika speciellt mycket från Howards förlaga. Serierna om Solomon Kane är lösryckta ”monster of the week”-historier där huvudpersonen kommer till en plats och slåss mot en varulv, gengångare eller något annat övernaturligt väsen. I nästföljande äventyr kommer han till en ny plats och samma procedur upprepas, utan att läsaren får ta del av någon mellanliggande handling.
Inte ens miniserien använder sig av underintriger, utan utgörs också bara av lösryckta monsterhistorier utan inbördes kronologi. Till skillnad från Conan och de flesta andra Marvel-hjältar, finns heller ingen konflikt eller bakomliggande tragedi som förklarar Kanes självpåtagna roll som spökjägare. Han är bara en tämligen endimensionell ”good guy” som då och då utbrister att han utför ”Herrens vilja”.
Man har också förlitat sig för mycket på det ganska skrala källmaterialet och gjort serieversioner av Howards noveller mer än en gång. The Homecoming of Solomon Kane adapterades till exempel tre gånger. Nu var det visserligen aldrig meningen att samtliga Solomon Kane-serier skulle läsas i en följd, men när det gäller Conan så fyllde man åtminstone ut luckorna mellan de olika novellerna med eget material. Av någon anledning är man ytterst sparsam med det när det kommer till Solomon Kane.
Sammanfattningsvis är Marvel-serierna med Solomon Kane, med några få undantag, en samling misslyckanden. Den som gillar skräck i historiska miljöer får nog ut mest av dem (till exempel verkar den här sidans redaktör, David Haglund, ha uppskattat dem betydligt mer än vad jag gjorde), men någon rekommendation från min sida blir det inte.
Detta är den sista delen av min pulpgenomgång – men nästa gång blir det en ”bonusdel”! Då kommer det att handla om en serie om en karaktär som visserligen inte själv har pulprötter, men som både delar namn med en pulpkaraktär och har hämtat mycket inspiration från olika pulphjältar, nämligen Ka-Zar! På återläsande!
Lästips:
- När Dark Horse hade rättigheterna att ge ut serier med Robert E. Howards karaktärer, gav man ut två samlingar i mjukpärm: The Saga of Solomon Kane som samlade allt svartvitt material och The Chronicles of Solomon Kane, som samlade färgmaterialet.
- Det absolut enklaste sättet att få tag på allt Marvel-material med Solomon Kane är dock Solomon Kane: The Original Marvel Years Omnibus som samlar samtliga Solomon Kane-serier, både i svartvitt och färg, i en stor inbunden bok.
Svensk publicering:
- Den svenska publiceringen har varit tämligen sparsam. Fajten med Dracula publicerades i Dracula lever nummer 1/1975 och enstaka äventyr var andraserie i den Conan-tidning som Semic gav ut 1984–85.
