avatar
The DC Universe by John Byrne

dc-universe-by-john-byrne

DC Comics samlar korta serier av John Byrne i en påkostad bok där man ibland saknar de mer kända serierna.

Det är lika bra att erkänna redan från i inledningen: jag har alltid varit svag för John Byrnes teckningar (men inte nödvändigtvis alltid hans manus). Hans nystart och sejour på Superman-titlarna 1986–88 utgör en viktig milstople i superhjältegenren – inte nödvändigtvis för att de var så banbrytande, utan snarare för att hans serier tillsammans med Millers Batman ingick i en våg som omdefinierade genren och på gott och ont styrde den i en mörkare och mer vuxen inriktning.

John Byrne har stundtals varit enormt produktiv och kan både skriva, teckna, tuscha och texta sina serier; något som är fullständigt normalt i Sverige och resten av Europa, men som på den hårda amerikanska seriemarknaden med månatlig utgivning närmast får betraktas som övermänskligt. Utöver Superman har han även gjort en hel del annat för DC Comics i form av strönummer på reguljära titlar, annuals, serieromaner och korta historier i antologier. Några av de bästa har nu samlats i den inbundna praktutgåvan The DC Universe by John Byrne.

Till de bättre historierna hör barnsagan från New Teen Titans Annual nummer 2 (1986). Kanske är detta färgat av att Titans enligt min mening var som bäst under 1980-talet. Och tittar man noga dyker Byrne själv upp i en cameo!

Secret Origins Annual nummer 1 (1987) med Doom Patrol med manus av Paul Kupperberg ger en kondenserad men engagerande sammanfattning av en udda grupp superhjältar som senare under Grant Morrisons ledning skulle utgöra en av hörnstenarna för etiketten Vertigo. Även John Byrne verkar ha ett gott öga till Doom Patrol med tanke på att han många år senare tog över serien själv och förklarade allt som hänt på Vertigo-etiketten för ogiltigt. Även här tycker jag mig kunna skymta Byrne själv i en folksamling på sista sidan.

Under en period på 90-talet experimenterade Byrne en del med svartvita teckningar och olika raster, något som blir extremt tydligt i Batman 3D (1990), en historia som ursprungligen bara varit tillgänglig i 3D, men som nu återges i originalskick för första gången. Mycket snyggt, med ikoniska versioner av Batman och hans skurkgalleri. En annan pärla från samma värld är Batman Adventures Annual nummer 1 (1994), en historia med Jokern som även publicerades i Egmonts Joker-bok häromåret.

Till de sämre delarna av denna volym hör exempelvis Power of the Atom nummer 6 (1988), där Keith Wilsons klumpiga tuschning nästan helt tillintetgör elegansen i Byrnes teckningar. Inte heller Larry Stucker (Hawkman) och Keith Champagne (Green Lantern) gör Byrne rättvisa – de är istället för välpolerade. Hajpade Green Lantern: Ganthet’s Tale lever inte upp till förväntningarna, trots manus av Larry Niven. Det är mest rörigt, både historie- och teckningsmässigt.

Naturligtvis är det svårt att göra ett urval till en bok av det här slaget och som läsare saknar man givetvis en hel del av de mest kända serierna, men jag tror att grundtanken varit att främst samla sådant som inte finns samlat på annat håll. Det känns dock bra och logiskt att man slängt in en tvåsidors historia som berättar Supermans ursprung sist i boken.

Sammanfattningsvis tycker jag att den här volymen ger ett representativt tvärsnitt av DC:s universum efter Crisis. Och det är härligt att se Byrne ta sig an alla möjliga obskyra figurer, även om boken inte riktigt är värd sitt höga pris. Dock går det inte att komma ifrån att Byrne är en av seriebranschens skickligaste och jämnaste yrkesmän.

David Haglund

Comments are closed.