The Walking Dead volym 1–2

Zombien som kulturellt fenomen har gjort en ganska märklig resa i vårt samhälle. Till skillnad från spöken, demoner, varulvar och vampyrer, som funnits med i åtminstone den västerländska civilisationens överbyggnad i hundratals eller tusentals år, är zombien ett relativt nytt fenomen. Den ursprungliga zombien är ju ett inslag i Haitis voodookult, som i sin tur brukar anses vara resultatet av en krock mellan katolicism, traditionella indianreligioner och de tankevärldar som afrikanska slavar förde med sig till landet. Hollywood har gjort filmer om zombier i mer traditionell bemärkelse sedan åtminstone 30-talet, men de flesta verkar anse att den moderna zombien föddes i den då okände lågbudgetregissören George A Romeros film ”Night of the living dead” från 1968.

Filmen har beskrivits som en vattendelare i skräckfilmshistorien. En anledning är att zombierna frigjordes från sina voodoorötter och förvandlades till hasande, ruttnande, närmast ohejdbara maskiner som inte har någon annan drivkraft än att döda de levande. Filmen fick så småningom kultstatus och gav sedermera upphov till en lång rad varianter på samma tema, bland annat utvecklat av Romero själv i några betydligt senare uppföljare. Sedan dess har snöbollen rullat sig större och större och gett upphov till fler och fler kulturyttringar: tecknade serier, rollspel, data- och TV-spel, brädspel och jag slår vad om att det någonstans i världen finns både zombiebaletter och zombieoperor.

Och nu har zombien gått hela vägen från religiös föreställning, via exotiskt filmmonster och skräckinjagande undergroundföreteelse, till kulturellt allmängods, inte minst tack vare den amerikanska TV-serien ”The walking dead”. Den görs av kabelbolaget AMC (som även ligger bakom den synnerligen omtalade ”Mad men”), dök upp 2010 och har sedan dess blivit en av kabel-TV-historiens största succéer. Tack vare framgången har TV-serien hittat även till Sverige, och i kölvattnet har också dess förlaga gjort det. För det är ju en tecknad serie från början, skriven av Image Comics-delägaren Robert Kirkman och huvudsakligen tecknad av Charlie Adlard. Första numret kom 2003 och i skrivande stund är den framme vid nummer 94; femton samlingsvolymer är utgivna och nu får vi alltså de två första på svenska.

En rolig poäng med serien är att det är tveksamt om den egentligen är en klassisk zombieserie. Det är snarare en efter-katastrofen-skildring, vilket även Kirkman kraftigt antyder i sitt förord till första volymen. Inte heller denna genre är något nytt påfund; man kan till exempel nämna den brittiska 70-tals-TV-serien ”De överlevande”, Stephen Kings ”Pestens tid”, PC Jersilds ”Efter floden” och nu senast Cormac McCarthys uppmärksammade och nyligen filmade ”Vägen”. Gemensamt för alla dessa är att någon form av olycka har utplånat det mesta av mänskligheten, vanligtvis ett kärnvapenkrig eller en epidemi. Därefter brukar handlingen kretsa kring hur de fåtaliga överlevande försöker klara sig i en mer eller mindre fientlig värld. Huvudpersonen i ”The walking dead”, Rick Grimes, är en småstadspolis som vaknar upp efter en månad i koma på ett sjukhus, och upptäcker att världen gått under. Sjukhuset är övergivet, liksom hans hem och det mesta av hans stad. Det enda som finns kvar är (förstås) en massa zombier, som naturligtvis är synnerligen obehagliga och mordiska, men inte alldeles omöjliga att klara av med ett välriktat skott eller en yxa i huvudet. Blir man biten är det dock tyvärr dags att säga adjö till den normala tillvaron och i stället rikta in sig på en mer illaluktande och enkelspårig existens.

Rick ger sig iväg för att leta efter sin familj, och träffar snart på både dem, sin gamle arbetskamrat och några andra överlevare, som slagit sig ihop för att bättra på sina chanser. Det börjar bra, men till skillnad från skildringar där kärnvapen eller influensa raderat ut det mesta av mänskligheten finns hotet från zombierna alltid kvar, vilket gör tillvaron ännu svårare för de stackars huvudpersonerna. I den här pressade situationen uppstår naturligtvis konflikter, både inom gruppen och mellan gruppen och andra överlevare, och det är här serien har sitt fokus.

Kirkman har höga ambitioner när det gäller personskildringen och trots det dystra ämnet är det här en ganska hjärtevärmande historia – författaren har uppenbarligen en positiv människosyn och tror att främlingar kan samarbeta även i de svåraste situationer. Jag tycker han lyckas ganska bra i sitt syfte: trots en viss ytlighet börjar jag snart intressera mig för karaktärerna. Eftersom författaren redan från början hade ambitionen att serien skulle bli en långkörare och att karaktärerna skulle få utvecklas, gör han naturligtvis alldeles rätt i att hålla igen med spännings- och skräckeffekterna – allt annat hade sannolikt gjort serien outhärdligt enformig. Därmed inte sagt att det saknas spänning – det finns ett antal riktiga hjärtat-i-halsgropen-sekvenser, som naturligtvis blir än mer otäckt effektiva när man börjat bry sig om personerna.

Första albumet är tecknat av Kirkmans gamle parhäst Tony Moore. Han gör en utmärkt insats, bland annat med särdeles snygga zombier, även om personerna kanske är lite åt det fyrkantiga hållet. Enligt Wikipedia hade Moore svårt att hålla produktionstempot, varför han efter första samlingsvolymen byttes ut mot Charlie Adlard, som har hållit i ritstiftet sedan dess. Bytet medförde lite mjukare personteckningar, men en kraftigt ökad tuschåtgång, vilket jag inte tycker är någon egentlig fördel. Och det är symtomatiskt för mitt helhetsintryck av ”The walking dead” så här långt – intressant och sympatiskt upplägg, och ett gott hantverk, men inget övertygande mästerverk. Det skulle dock mycket väl kunna bli ett sådant – och med tanke på att det finns ytterligare 82 nummer av tidningen att ge ut i Sverige, känns det som om serien är klart värd att hålla ögonen på.

Utdrag ur The Walking Dead. © Kirkman m.fl.