Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Seriealbum på myternas marknad Seriealbum på myternas marknad
Av: Författare: Lars Peterson
Omfång: 238 sidor
Format: Bok
Utgivare: Liber förlag
Utgivningsår: 1984
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789138903384

Seriealbum på myternas marknad

Böcker

Lars Peterson har i över femton år varit verksam som seriekritiker, även om det är en väl artig titel att ge honom. Hans enögda demagogi och hans okunnighet om seriemarknaden har inte haft mycket med seriös kritik att göra.

När Peterson nu ger ut sin andra bok, ”Seriealbum på myternas marknad”, har han till sist sansat sig en smula. Han har upptäckt att man faktiskt kan läsa serier, åtminstone albumserier, även om han, som vi ska se, fortfarande inte anser sig behöva läsa dem för att kunna skriva om dem. Vidare har han börjat intressera sig åtminstone en smula för läsarnas behov och önskemål. Ja, han har t o m börjat läsa böcker om konstanalys – Barthes, Eco, Hans Jørn Christensen.

l bokens inledande parti sägs också en del förnuftiga saker. Petersons funderingar kring konstens funktion är ofullständiga men läsvärda, och i det han skriver om den falska behovstillfredsställelsen i reklam och populärkultur finns flera angelägna påpekanden.

Men det visar sig mycket snabbt att Petersons läsefrukter är skäligen illa smälta och hans ideologiska enkelspårighet i grund och botten lika svår som förr.

Petersons främsta (och enda, tycks det ibland) kriterium rör en bra serie är att ”tecknaren/författaren arbetar med ett samhällskritiskt och historiekritiskt perspektiv och förhållningssätt som visar sig i en solidaritet med dem som förtrycks och exploateras”. Självfallet är det önskvärt. Men dömer man ut alla andra konstverk, får man skrota väldiga delar av kulturen. Så gjorde ju också många vänsterkritiker på 70-talet – Lars Peterson är en av de få som ännu är så rigida.

Ett konstverks liv är inte beroende av dess ideologi. Ett konstverk som lever har ett värde oavsett alla oönskade värderingar. Det betyder inte att värderingarna får frodas obemötta. Att särskilt populärkulturen är späckad med verklighetsförvrängande schabloner kan ingen förneka, och det är förvisso viktigt att se till att en sådan verklighetsbild inte har för stor makt över oss. Men för det första kan det som berikar våra liv – och inspirerar till uppror – se ut på flera sätt. För det andra är inte gränsen mellan det som ger ”ökad medvetenhet” och det som ger ”pseudotillfredsställande surrogatupplevelser” så enkel och otvetydig som Peterson tror. Den gränsen kan dras, och har dragits, på många sätt.

I bokens inledningsparti gör Peterson ett stort nummer av att han läst en bok om semiotik. I ett kapitel försöker han göra en ”semiotisk strukturering av serie koden”. Valhänt och ytligt klistrar han vetenskapliga termer här och var. Det blir ett sammelsurium av ”koder”. Meningen med vetenskapliga termer är inte att man ska använda dem som fina ord för saker som kan sägas enklare, men det är vad Peterson oftast gör. Han säger ”kod” som smurferna säger ”smurf”.

Huvuddelen av boken upptas av analyser av fjorton enskilda albumserier. Analyserna består dels aven genomgång av den aktuella seriens intrigstruktur, ”bildernas struktur och betydelser”, textens betydelser samt ”var tyngdpunkten i kommunikationsprocessen är förlagd”, dels av en granskning av en eller två enskilda seriesidor.

Granskningen av seriesidorna lämnar jag därhän. Den är sällan intressant – det är mer beskrivning än analys – och sällan anmärkningsvärd på annat sätt heller. Den andra delen av ”analysen” finns det desto mer att säga om.

I introduktionen till analyserna skriver Peterson: ”Det finns ingen avsikt att med dessa exempel peka ut några särskilt dåliga eller särskilt bra seriealbum. Den typen av slutsatser överlåter jag åt läsaren att dra själv.” Milt sagt ett fräckt påstående. ”Analyserna” visar sig nämligen vara en veritabel katalog av värdeomdömen och värdeladdade insinuationer, som sällan underbyggs med trovärdiga fakta – ett eldorado för en sadistisk argumentationsanalytiker.

En analys är inte ett känsloutbrott, det har Peterson fått om bakfoten. Hans ”analyser” är i själva verket vanliga recensioner, och ibland förskräckligt dåliga recensioner, fulla av halsbrytande generaliseringar, märkliga påståenden och suveränt godtyckliga klassificeringar. Skräckexemplet är kapitlet om ”Spirou”, som Peterson avskyr intensivt.

En annan serie som Peterson inte tycker om, och följaktligen ger en starkt negativ bild av, är ”Tintin”. Eftersom det blivit på modet i vissa lärar- och bibliotekariekretsar att tala illa om den serien, törs jag inte låta Petersons kritik passera obemött, även om mina läsare kanske tycker jag tar upp otillbörligt mycket B&B-utrymme med att tillbakavisa trams.

Petersons påståenden om ”Tintin” är grovt missvisande och på flera punkter direkt felaktiga. Det är visserligen sant att de flesta Tintin-albumen följer samma intrigstrukturer som finns i långserieböckerna. Men för det första gäller det inte alla, som Peterson gör gällande. I sena album som ”Tintin i Tibet”, ”Castafiores juveler” och ”Plan 714 till Sydney” bryter Hergé mot de traditionella intrigtyperna på avgörande punkter. För det andra gör Hergé alltid personliga bearbetningar av intrigmönster, han leker ofta med läsarens förväntningar på handlingen och har omfattande partier som ligger helt vid sidan om långseriebokens mall.

Om Peterson hade analyserat ”Tintin”, skulle knappast ens han undgått att upptäcka detta. Men han har inte gjort någon analys. Allt tyder på att han inte ens läst mer än några få Tintin-album, och dem har han valt med säker instinkt: han ”näranalyserar” ett par sidor ur ”Tintin hos gerillan”, och därutöver är det ett album han nämner speciellt, nämligen ”Tintin i Kongo”. Alltså just de två som brukar betraktas som de i särklass sämsta i serien.

Figurerna i ”Tintin” har för Peterson inget själsliv, ”inget liv över huvud taget”. Över deras egenskaper och roller ”råder intrigens allmakt”. Professor Kalkyl har ”inga drag utöver populärkulturens schablonbild som koderar en professorskaraktär”. Även här skulle utan tvivel en analys motbevisa Petersons argumentationslösa tyckanden.

Petersons egentliga argument mot Hergé är naturligtvis ideologiskt. Ställer man samman Petersons ”analyser”, visar det sig att hans estetiska och konstnärliga omdömen är helt styrda av ideologin. Det är otänkbart för honom att ett konstverk skulle kunna vara ärligt och helgjutet och samtidigt vara konservativt. Därför är det logiskt att han inte alls skiljer mellan Franquins och Fourniers Spirou-album – skillnaden mellan en konstnär och en fäsör existerar bara om konstnären visar den rätta ideologiska andan.

Detta förklarar också en del av Petersons estetiska omdömen. För mig verkar det i förstone ofattbart att någon kan se ”grälla effekter” och ”kitschartat effektsökeri” i ”Linda och Valentin”, där jag ser teckningar som är så avspänt humoristiska och fria från självhögtidlighet som man kan begära. Men Peterson ogillar innehållet i serien, och formen måste svara mot innehållet.

Alla Petersons recensioner är inte så dåliga som de jag hittills citerat. Men de är recensioner, inte analyser, och det stör mig (faktiskt) även när jag delar hans grundinställning till serierna, vilket jag i själva verket gör i många fall.

För att återknyta till ”Tintin”, vill jag erinra om vad Olof Lagercrantz skrev 1970 som ett slags försvar mot just den sortens kritik Peterson står för:

”Tintin vilar i en sluten värld, vilket inte betyder en värld vänd bort från vår. Det självklart viktigaste med en barnbok är att den äger en inre rikedom, att fantasin får något att arbeta med. Hos Tintin slipper man pekpinnar. Författaren är lika intensivt upptagen av att skriva och rita som Tintin av tanken på den i vildmarken förirrade vännen.”

”Tintin” måste kritiseras för sina svagheter, men man kan inte bara låta bli att låtsas om att den har en konstnärlig suggestionskraft som få andra verk i barnlitteraturen.