Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Foto: Johanna Akujärvi
  • Artiklar
Sedan han debuterat för en större publik 1991 har Daniel Ahlgren med en handfull rosade album på Optimal Press etablerat sig som ett av den unga, självbiografiska generationens främsta namn i Sverige. B&B träffade honom hösten 1998 för att bland annat diskutera barndomsupplevelser, den verklige Daniels förhållande till seriefiguren med samma namn samt vilka möjligheter man egentligen har att bli utgiven och försörja sig som serieskapare i det här landet.

Daniels minnen från skolan är inte speciellt ljusa. Här kommenterar hans nutida det som pågår i serien, vilken annars utspelas i dåtid.

Jag antar att den här intervjun kommer att handla ganska mycket om din uppväxt, som är en prominent del av dina serier.

– Ja, just därför är det svårt att prata om den också.

Berätta om din bakgrund. Var kommer du ifrån?

– Jag är född 1971 i Kristianstad, och har bott i Sölvesborg i princip hela mitt liv. Numera bor jag i Malmö.

Din uppväxt verkar ha varit ganska traumatisk.

– Det var den. Jag var alltid rädd för folk och så där, redan när jag började skolan. Varför vet jag faktiskt inte.

Du framställer dig själv i serierna som en outsider, en sådan som inte riktigt hör hemma någonstans.

– Så var det i verkligheten också. Jag hade inte samma intressen som andra, brukade inte springa runt och spela fotboll eller så. Jag satt hemma och ritade, och serier gjorde jag från fem, sex års ålder. Lekis kommer jag ihåg att jag tyckte var ganska bra. Där träffade jag Andreas Lindén, som ju figurerar som person i mina serier. Vi hade samma intressen. Vi gick i olika lågstadium men hamnade i samma klass igen på mellanstadiet, och då dök även Harry [Stefan Harrysson, Daniels kompis och huvudperson i albumet »Samtalen med Stefan«] upp, så vi blev ett litet outsidergäng.

»Hat och multiplikationstabeller del ett« [i albumet »Röja spettet«] handlar om lågstadiet. Den tycker jag personligen är en av dina bästa serier.

– Ja, det tycker de flesta, verkar det som.

Du går snyggt fram och tillbaka i den mellan olika sekvenser, som inte är riktigt hopkopplade, men som ändå fungerar otroligt bra ihop och bildar någon slags enhet.

– Jo, det får ju bli ganska episodiskt.

Första strippen från Daniels DN-serie »Hat och multiplikatortabeller III: Aldrig glömma, aldrig förlåta«.

Du har gjort fler serier från din skoltid.

– Ja, men jag har inte gjort något om mellanstadiet än. Det har jag haft planer på att göra. Den tredje delen, »Aldrig glömma, aldrig förlåta« som handlar om högstadiet, har jag gjort. Den gick i DN, så när jag gjorde manuset fick jag anpassa det lite efter strippformatet. Så den förhåller sig lite friare till verkligheten än mina serier brukar göra, eftersom man vill att det skall vara antingen en cliffhanger eller en punchline i varje stripp. Jag vet inte om någon märkte vilket som var vilket, för skämten är ju så tråkiga och cliffhangerna är så ospännande.

Men du försökte ändå anpassa dig till formatet.

– Ja. Och då fick man dra ut på vissa grejer lite längre än i verkligheten. På några ställen säger jag saker som jag egentligen bara tänkte. Just för att det skulle bli lite skojigt. Så det blev väl den »skojigaste« serien jag gjort. Samtidigt visade det sig bli den våldsammaste.

Daniel demokratins förespråkare. Ur DN-serien.

Vad har du fått för reaktioner på DN-serien?

– Det har varit positiva reaktioner, faktiskt. Jag fick två brev som tackade, och så kom det ett e-mail till DN, som väl inte var så positiva. Det var någon som tyckte att: »Ja, den där serien med de mobbade killarna, den är väl intressant, men det är ju så hemskt. Man blir ju så ledsen när man tänker på hur hemskt det var när man gick i skolan, alla som mobbades. Usch, det är så sorgligt«. Så det får man väl kanske se som positivt ändå. Hon som skrev den hade ju blivit berörd i alla fall.

Men del två då, mellanstadiet, när blir det något av den?

– Jag vet inte om det blir någonting av den. [Suck] Det är ett projekt som jag har grunnat på i fem, sex år eller något sådant. Det kommer att bli en albumlång historia i så fall.

Varför är den svårare?

– Den är längre, och skall innehålla så mycket.

Hände det mer på mellanstadiet?

– Ja… folk brukar fråga: »Var får du din inspiration ifrån?« och då tror de att man får den från… ja, någon annan serietecknare till exempel, eller från sådant man ser på TV. Men jag tycker inte alls det är så det fungerar, utan man går igenom saker och tänker: »Vad skulle kunna bli en serie?« och det här är en av de grejer som jag kommit fram till skulle kunna bli en serie. En annan serie, som jag också har grunnat på länge, skulle handla om gymnasietiden.

Skulle mellanstadiet bli ett helt fristående album, eller skulle du sätta ihop alla delarna?

– Nej, del två skulle bli ett fristående album. Det blir lite mer skoj och bus än de andra. Det kommer att handla dels om mig, Andreas och Harry plus en fjärde gosse som också var med i vårt gäng, dels om vår relation till de övriga. Vi gjorde en del hyss också, faktiskt, som kommer att finnas med. Det kommer också att handla om en lärarinna som vi hade, och det är lite därför jag dragit mig för det. Det var en militärisk disciplin, mycket terror… skräckvälde. [Skratt]

Idrottshatet är ett ständigt återkommande tema i Daniels serier.

Något jag funderat på är hur du väljer vad som skall bli serier. Vi har sett ganska mycket av din uppväxt, men inte något av din familj. Ligger det för nära dig eller var det inga konfrontationer som blir bra serier där?

– Nej, det var inte mycket konfrontationer. Jag var ju alltid en snäll gosse. Det mina föräldrar i så fall kunnat klaga på, eller som jag antar de var oroliga för, det var när man blev lite äldre, och de undrade »Varför kommer han inte hem senare på kvällarna? Varför luktar han inte lite sprit åtminstone?«.

Men då saknas det alltså något slags konflikt, någonting som blir en bra berättelse?

– Jag har aldrig känt det där behovet, som de flesta andra verkar ha, att bli vuxen och frigöra sig från föräldrarna. Fasa är det enda jag känt för att bli vuxen. Det gör jag fortfarande.

Och där skilde vi i vårt gäng oss också från de andra. I nian skulle ju alla försöka verka vuxna. Effekten blev naturligtvis att de verkade som typiska obstinata och odrägliga femtonåringar, det vill säga allt annat än vuxna. Det var skryt eller fördolt skryt om hur de hade supit på fredagskvällarna. Alla var ju väldigt stolta när de hade varit lite berusade, men sedan skulle de alltid förneka att de varit det. Det hörde till, som ett rollspel: »Fan vad du var full i fredags!«, »Nej, det var jag inte alls!«. En intressant grej var att på högstadiet, då togs Andreas och den här fjärde killen som var med i vårt gäng upp ibland de populära som kollade på video hemma hos varandra på fredagskvällarna och så, men inte jag och Harry.

Ni var för udda?

– Ja, Harry var ju väldigt speciell, så han gick väl folk på nerverna. Han har en tendens att gå många på nerverna. Andreas var lite mer villig att till exempel rita grejer åt folk. Folk ville att man skulle rita åt dem och det tyckte jag inte alls om. Jag tyckte det var att låta sig exploateras. Det var ju inte så att någon var tacksam eller någonting, utan man var väl mer sedd som en tillgång, som alla hade rätt att utnyttja obegränsat. Jag gjorde det ibland, men försökte motsätta mig det också. Så jag hade en viss integritet på den tiden.

Bilder från fanzinet »Mål«, som gjordes i ren protest mot gymnastiklärarnas »diktatoriska« läggning.

Ett tema som återkommer i dina serier, och som är relaterat till den här tiden, är idrottshatet. Jag läste i någon intervju att du tyckte illa om idrott redan innan du hade börjat skolan.

– Ja. Jag började gråta första dagen, när de sa att vi skulle ha gymnastik.

Men vad är det med idrott som är så hemskt?

– Det är inte den fysiska ansträngningen egentligen. Det som skiljer det från andra ämnen är att man skall göra det tillsammans med andra, och då håller man inte måttet. Och det visste jag redan från början, antar jag.

Har du fortfarande samma inställning till det?

– Ja, jag hatar det verkligen. Det vill säga, jag har ingenting emot att gå till exempel. Om jag skall till Lund, så går jag till stationen. Det tar en halvtimme, men det gör inte mig någonting. Fast då tycker folk att man är knäpp som inte åker buss. De flesta åker ju buss till stationen, sedan åker de tåg till Lund, tåg tillbaka, och buss hem i Malmö. Sedan tar de på sig joggingdräkt och springer ut och joggar. [Skratt]

Men du gjorde några tidiga hatserier mot idrott, som du till och med visade upp för idrottslärarna.

– Ja, det var inte bara jag, utan det var Andreas och Harry också, som ju också hatade idrott.

Vad var reaktionen?

– Vi fick inga reaktioner. Det gick väl inte hem.

Det var utlopp för känslorna i alla fall. De är ju rätt hemska.

– Ja, det är de ju, men jag tycker aldrig att idrottslärare kan framställas i tillräckligt dålig dager. Fast, det är klart, det var ju klasskompisarna också som gjorde det jobbigt.

Ett annat, svårare, tema som ofta återkommer i dina serier är döden, depressioner, ångest och självmord. Det är inga uppbyggliga serier du gör.

Den slutgiltiga lösningen, enligt Daniel 1990.

– Jo-o, det är det. Man finner tröst i dem. Ja, det kan man. Jag fick ett brev från en tjej som skrev att de var så bra som ångestdämpare.

Varför är det temat så vanligt i dina serier?

– Det hänger väl samman med min skräck för att växa upp. Jag är verkligen rädd för allt. Jag är rädd för att dö, rädd för att leva, rädd för allt nytt, så jag gör allt för att undvika det. Jag lider väl av verklighetsfobi kan man säga. Och då hamnar man i en väldigt svår situation. Man får ju inte sitta hemma hela tiden.

Du sa något ganska bra i en intervju jag läste, om att du alltid längtar tillbaka till föregående stadiet i ditt liv och tycker att det var bättre.

– Ja, fast det är lite irrationellt för man uppskattar det ju inte då. Men man kommer ju närmare och närmare framtiden hela tiden, framtiden som man försöker skjuta så långt bort som möjligt. Snart får man ju inte studielån och sådant längre.

Hur länge har du studerat?

– Fem år.

Tio terminer, två kvar, bara det är ångestladdat.

– Ja. Och att tjäna sitt uppehälle på serier verkar ju inte gå något vidare.

Du har vid ett flertal tillfällen skildrat självmord, mest explicit i serien »Orgasm«. Varför kommer det här temat upp?

– Det är väl sådant man tänker på.

Har du själv funderat på det?

– Ja, det har jag gjort, men jag har väl kommit fram till att jag är för feg för sådant. Jag har inte tillräckligt bra självförtroende. [Skratt]

Men hur pass avancerade planer har du haft?

– Jag har aldrig försökt, men jag har verkligen föresatt mig att göra det. Nej, jag är rädd för att dö.

I Daniels tidiga serier är pessimismen påtaglig och döden ständigt närvarande.

Men du har haft, har du sagt i intervjuer, depressioner under din uppväxt. Hur pass allvarliga sådana?

– Jag vet inte hur allvarliga. Jag dolde det så gott det gick.

Men hur upplevde du det själv?

– Större delen av gymnasiet var ju så miserabelt. När man gått grundskolan hade man gymnasiet, men efter det… Man kan ju inte se någon lösning. Och att bara fortsätta studera var den enklaste utvägen. Man väljer ju alltid den enklaste lösningen, även om det inte alltid är den bästa.

Gymnasiet skulle ta slut någon gång och man var tvungen att bli vuxen, var det det som skapade depressionerna?

– Nja, inte bara. Det var väl mest det att man kände sig ensam.

Du hade inte ett kompisgäng i gymnasiet som fungerade?

– Jag fick nya kompisar på gymnasiet också, men sedan orkade jag liksom inte bry mig. Jag var för deprimerad då, för självupptagen. [Skratt] Så det var ju ingen som orkade med mig efter ett tag. Fast det var inte direkt några som jag umgicks med utanför skolan.

En annorlunda serie på det här ämnet är »Abort«. Vad menar du med den?

– Det var väl det som skulle vara det idealiska, tänkte jag. Att aldrig ha blivit född. Om man skulle dö nu, så finns det ju ändå många som skulle bli ledsna. Det är sådant man tänker mer på när man blir äldre. Folk man känner dör och man börjar oroa sig för sådana grejer. Det gjorde jag inte när jag var yngre. Nu oroar jag mig fruktansvärt för att det skall hända folk saker. Och det vill man ju inte utsätta andra för. Det bästa skulle ju då ha varit att aldrig ha blivit född.

Ett sätt att ta sitt eget liv utan att åsamka sina medmänniskor smärta (?). Ur serien »Abort«.

Det problematiska förhållandet till kvinnor då?

– Nej, men … jag har ju gjort lite serier på det klassiska olyckliga kärlekstemat, men det är väl inte det samma som att det skulle vara ett problematiskt förhållande. Jag brukar komma bra överens med tjejer. Egentligen har jag ett mer problematiskt förhållande till det egna könet i så fall. De manliga vänner jag har är sådana som jag känt sedan jag var fem år, som Andreas, som dessutom har tecknat en del serier. Harry och Johan har jag också känt länge. Och de manliga vänner jag har fått därutöver, de har allihopa varit via serierna. Man kan säga om dem, att ingen av dem är typiskt manliga män. Ganska nördiga. Oj, nu blir väl vissa lite stötta.

Men vad är det hos manliga män som inte fungerar ihop med dig?

Att Daniel trivs bättre i kvinnligt än i manligt sällskap märks inte minst på att huvudfigurerna ofta är kvinnor när han lämnar den självbiografiska genren.

[Skratt] Det är hela den här machobiten med idrottsliga prestationer och att man skall visa sig tuff. Jag har aldrig varit särskilt macho. Jag känner mig ofta illa till mods i manliga sällskap; då har jag lättare att relatera till det motsatta könet, men du är ju serienörd så det här går ju bra.

Ja precis, en serienörd som styrketränar och kör motorcykel.

– Ojdå, nu vet jag inte om jag vill fortsätta intervjun. [Skratt]

Skiljer du dig från den personen som skildras i dina serier?

– Inte så mycket, vissa grejer blir ju efterhandskonstruktioner eftersom man inte exakt kan känna som man kände då. Det blir en bild av mig själv som jag är när jag gör serien, kombinerat med hur jag var på den tiden som skildras.

Men vad skiljer personen Daniel från seriefiguren Daniel?

– En grej som inte kommer fram så mycket i serierna, är ändå de goda stunderna. Det kom ju fram lite grann i »Samtalen med Stefan«, till exempel när jag och Johan skall titta på Harrys utställning. Vi går runt och flamsar. Den sidan finns ju också. Ja, fast ser man på det proportionerligt så är det ungefär lika mcyekt flams i serierna som i verkligheten.

Överdriver du dina personlighetsdrag i serierna?

–  Ibland överdriver man väl. Det är ju vissa saker som passar bättre att göra serier av. Till exempel överdriver jag mitt eget utanförskap. Det gör man ju för sig själv också.

Man upplever ofta situationer som mer extrema än vad de är.

– I vissa situationer upplever man det som att man inte har några vänner alls, fast då glömmer man ju ett antal personer. Jag har en tendens att överdramatisera och uppförstora allting.

Du menar att serierna mer avspeglar ditt inre än faktisk verklighet?

– Ja, fast det inre är ju också en verklighet.

Du framställer dig själv som blyg, timid, lite tillbakadragen person. Ändå kan du lämna ut dig så mycket i dina serier.

En obstinat Daniel i tidig ålder.

– Jag tycker det är en helt annan sak faktiskt. Snarare är det väl just därför som man gör det. En viktig drivkraft, som jag inte varit medveten om från början, är att man försöker kompensera tillkortakommanden i sociala sammanhang. Jag är väl en sådan där som inte brukar säga vad jag tycker utan bara håller med. Man försöker dölja hur pass bitter och hatisk man ändå är, för det tycker folk av någon anledning är avtändande.

Mycket konstigt!

– Ja, men man döljer det för man vill ju bli omtyckt ändå. Sedan går man hem och irriterar sig på det.

Att man inte stod för sina åsikter?

– Ja. Och då får man göra en serie om det. För att förklara sig. Det är mycket därför som jag gör serier. För att förklara mig och öka förståelsen för mig och min situation. [Skratt]

Varför valde du serier? Det finns många andra sätt att uttrycka sig på.

– Det var inget val överhuvudtaget. Jag har ju hållit på med serier sedan jag var en fem, sex år.

Men det var ingenting du kunde ifrågasätta, du ville inte till exempel skriva prosa istället?

– Nej, när man väl började uttrycka sig lite mer på allvar, när man dessutom fick det här behovet att förklara sig, då låg det ju närmast tillhands. Jag hade ju ändå hållit på med serier rätt länge, så att börja med något nytt medium, det skulle ju ta emot. Man är ju rädd för allting nytt.

Men varför självbiografiskt?

– När jag började göra serier på allvar, det vill säga de som finns i »Typer och original« [Daniels album med tidiga serier från tiden före den egentliga albumdebuten], så var det ju mer symboliska grejor som »Patienten«, »I väntrummet«, »Sven Adam Bertil Piggham…« med flera. De är mer roliga och ganska symboliska serier. Jag visste vad jag skulle säga, men det var svårt att komma på något sätt att uttrycka det. När man väl började bli publicerad, så kom ett annat problem, vilket var att folk kunde tolka innehållet på olika sätt. Och man får väl säga att jag har en totalitär inställning till konst, för jag vill vara så konkret som möjligt. Det är min tolkning som gäller. Jag blir hellre hatad av rätt anledning än omtyckt av helt fel, för att man har misstolkat mig. Jag vill lämna så lite som möjligt till läsaren, men sedan har jag väl inte lyckats med det någon gång. Folk misstolkar ju i alla fall.

Är det någon som har blivit förbannad eller undrat över hur du beskriver dem i dina serier?

– Det vet jag inte. Jag smyger ju längs väggarna när jag är i Sölvesborg.

En av mina personliga favoritsekvenser i Joe Matts Peepshow [en av de stilbildande självbiografiska serietidningarna från Kanada] är när några bifigurer blir förbannade över hur de har blivit porträtterade i serien. Har du fått någon kommentar av folk som är med?

– Ja, men oftast är de bara glada. Det Harry hade att anmärka på efter första albumet, där han var med i serien »Flickjägarna«, var hans hår, som han menade var mycket längre i verkligheten. Han underströk med emfas att »nästa gång måste du skildra mitt hår som längre«.

För kort hår eller inte? En av de få kontroverser som Daniels självbiografiska serier har skapat.

Jag tror jag läste någonstans i någon intervju, att den här killen »PB« i din lågstadieserier undrade om han var så våldsam som han framställs.

– Jag har hört på omvägar att han hade läst serien och börjat fundera på om han verkligen var så hemsk. Och det hade han kommit fram till att han var, på den tiden alltså.

För vem gör du serier? Vem är din målgrupp?

– Jag har inte någon målgrupp på det sättet. Man hoppas väl nå dem som skulle kunna identifiera sig med det man gör. Det blir lite att man predikar för de redan omvända, men så är det ju alltid. Man kan knappast nå utanför den gruppen, även om det hade varit fint om man gjorde det. Tänk om spritdrickande drägg läste dem och insåg att »Oj oj, jag är verkligen ett äckel«. Och begick självmord! [Skratt]

Chansen är inte så stor.

– Nej, den är väldigt liten. Folk bryr sig ju inte om ifall de är äckliga. Det enda som spelar någon roll i dagens samhälle är att det skall vara kul. Folk har alldeles för mycket kul.

För lite eftertanke.

– För lite lidande. [Skratt]

Du sa i en intervju att du hade tecknat hundra sidor 1997. Det är en hel del.

– Uppåt 120, snarare. Hittills under 1998 har jag gjort 96. Jag hade ett helt år när jag kunde teckna på heltid. Först var det DN-serien, som ju var bra betalt och räckte till ett halvår och mer. Sedan, precis i tid, fick jag ett arbetsstipendium från författarfonden, så jag kunde hålla på i ytterligare en termin. Men nu är det nerlagt på grund av studier, vilket i sin tur beror på ekonomiska faktorer.

Kan det bli fler DN-serier?

– Jag hade faktiskt ett förslag, men redaktören tyckte att det var för tätt inpå. Så nu har jag gjort om den serien till en vanlig serie. Men under förra året ritade jag en fem, sex timmar om dagen. Det är ungefär vad jag orkar med. Jag är ju klen också, jag orkar inte sitta längre än så. Och då gör jag en sida på två dagar. Jag är rätt disciplinerad.

Om man tittar på dina tidiga serier i »Typer och original« och jämför dem med dina senare alster, så har din stil utvecklats en hel del.

– Ja, det tar längre och längre tid.

»Resan till Karlshamn«, en av de få serier där någon annan, i detta fall Andreas Lindén, har tuschat Daniels teckningar.

Det kan jag tänka mig. Det blir snyggare hela tiden, mer tight tuschat. Jag blir lite rädd att det skall bli för slickat till slut och att det då inte är Ahlgren längre, om du förstår vad jag menar.

– Det har ju varit en del klagomål, tidigare i alla fall, på krattig tuschning och så, så jag vet inte. Jag tror inte att det kommer att bli för slickat.

Men jag reagerade på »Resan till Karlshamn« där Andreas Lindén tuschade. Det är väldigt snyggt tuschat, men jag vill nog ha din tuschning på dina serier i alla fall.

– Jag tycker att Andreas gjorde ett bra jobb, men jag föredrar också att tuscha själv.

Om vi pratar teknik, hur arbetar du?

– Det varierar. Jag har ett block där jag skriver upp alla idéer. Jag för inte dagbok, men ibland har jag väldigt noggranna anteckningar innan jag börjar, till exempel för »Idiot Savant« [Galago 5/97] som handlar om konstskolan. Den var rätt utlagd redan från början, exakt hur den skulle se ut, och då gjorde jag den som ett bildmanus efter anteckningarna. Ibland gör jag bildmanus direkt, men oftast har man någon form av anteckningar. När det är en kort serie måste man nästan skriva texten först och sedan stycka upp, så man vet att det passar in på sidan. Manuset kan gå snabbt, det brukar kanske bli sex manussidor åt gången. Det är ju detta som är det kreativa egentligen, själva författandet. Ibland gör man några sidor på ett manus och sedan blir det inget mer. Ibland blir det mer fast långt senare.

Vilket format ritar du i?

– A4. Och jag använder penna. Jag skissar inte en hel sida och tuschar den sedan, det blir så fruktansvärt tråkigt att tuscha då. Jag gör ungefär som Chester Brown, en ruta i taget. Det beror lite på hur rutan är upplagd, men jag gör personerna först, skissar dem och tuschar dem. Sedan gör jag bakgrunden, och är det en bakgrund som liksom är i flera lager, så gör jag ett lager i taget, skissar det och tuschar det. Ibland gör jag inte sidorna i ordning heller. Det är alltid svårast att börja, så jag brukar sällan börja med sidan ett. Man tar någon lätt sida med någon närbild eller någonting och börjar med den.

Du har mycket bra koll på anatomi och tecknar människor i väldigt naturliga kroppsställningar. Vad gör du för att uppnå den effekten?

– Tittar på folk. Ibland ser man någon som står på ett visst sätt. Men jag ritar aldrig av folk på stan.

Sedan tycker jag att du har ett naturligt flyt i rutövergångarna. En serier består ju av stillbilder ur verkligheten. Hur gör du för att välja vilka stillbilder?

– Det är inte någon särskilt intellektuell process. Det kommer av sig själv. Förmodligen för att jag har läst så pass mycket serier och hållit på så länge. Jag reflekterar knappast över det.

Men hur tänker du när du disponerar en sida?

– Det beror på hur lång serien är. Men jag vet inte om jag tänker något särskilt där heller. Det är bara i vissa fall, där man vill att en viss scen skall vara på en viss sida och det inte får bli så att sista rutan kommer på nästa sida, därför att det skulle vara osnyggt.

En skissförlaga till sidan 12 i albumet »Allt för konsten«.

Men du tänker inte på hur enskilda sidor skall ge ett visst intryck.

– Inte mycket.

I »Röja spettet« sidan 21–23 har vi först en scen som skildrar hur en mobbare trycker ner dig på skolgården, och sist på sidan ser vi hur du sitter ensam hemma och tecknar i en ruta som skiljer sig en hel del från resten av sidan. Sedan leder denna bild in till en helt tyst sida, som visar hur du sitter nöjd och gör Muppet-dockor. Hela denna sida är svart förutom sista rutan som visar snön, vilket sedan leder till nästa sida som går helt i vitt. Snygga övergångar.

– Det är oerhört länge sedan jag gjorde den serien.

Men menar du att det inte är medvetet?

– Det minns jag inte. Eller jo… det minns jag att det inte var. En ren slump faktiskt.

Det är kanske som jag övertolkar i efterhand.

– Man kan övertolka ganska mycket. David Liljemark skrev ju en uppsats i litteraturvetenskap om mina serier, och gjorde väldigt fina övertolkningar av grejer som jag inte alls tänkt på, men som verkligen satt som gjutna.

Vad läste du för serier när du växte upp?

Freds »Filemon« tillhörde helt tydligt Daniels tidiga serieläsning.

– Först var det »Tintin« och »Bamse«, det vanliga. Sedan upptäckte jag »Lucky Luke«, som blev den stora uppenbarelsen. Jag var inte så förtjust i Klara Linjen-skolan då. Nu uppskattar jag den mer, men då tyckte jag att den var aningens tråkig. Jag hade ingenting emot »Tintin«, men jag föredrog Morris när jag väl upptäckt honom som femåring på biblioteket. »Apacheklyftan« var det första albumet jag läste. Efter det samlade jag min veckopeng till Lucky Luke-album. Jag kommer ihåg att jag fick »Allt om Lucky Luke« [som blandade serier och fakta om serien] i julklapp. Jag tyckte det var så häftigt, att man fick se hur upphovsmännen såg ut, man fick läsa om dem och man fick se hur Lucky Luke såg ut i den allra första serien. Ganska tidigt blev det så att det inte bara var själva läsandet man var intresserad av, utan också det runt omkring. Sedan upptäckte jag Franquin, som blev min och Andreas husgud under ganska lång tid.

Vad läste du mer, förutom Morris och Franquin?

– På mellanstadiet var det alla Franquin-efteraparna, Jidéhem med flera. De var ju kassa de flesta av dem, men jag gillade teckningsstilen. »Yoko Tsuno« läste jag också, även om den inte hör till samma skola. Freds »Filemon« gillade jag redan på lågstadiet. Sedan, strax efter den där första Comics-festivalen, kom Epix och liknande tidningar, som man tyckte verkade spännande. Men det var ju så mycket snusk i dem, så man vågade inte riktigt köpa dem då och det är ju inte mycket av det som är intressant nu längre. Parallellt läste man ju superhjälteserier. Jag började nog rätt sent, i slutet på mellanstadiet kanske, och in på högstadiet.

Det var väl det som ledde till »SLAHAD«?

– Jo. Vi var tre stycken som gjorde oerhört tramsiga superhjälteserier, ritade i en snarast Franquininspirerad stil. Namnet kom från våra initialer [Andreas Lindén, Stefan Harrysson, Daniel Ahlgren] som vi blandade ihop så det blev »SLAHAD Comics Group«. Det var modellerat främst efter Marvel naturligtivs, men det första vi gjorde var en skräcktidning som hette Chokladchock, som väl skulle föreställa parodi på de gamla Warrentidningarna. [Chock på svenska]. Vi gjorde några skräckserier, varav en del faktiskt tillhör mina favoriter. Flera av de här serierna blev faktiskt spridda på riktigt i fanzinet Home Made Comics, men det var nästan ingen som gillade dem. Sedan började vi med superhjältar, först var och en för sig. Jag gjorde »Kexmännen«, som syftade på »X-männen«. Andreas gjorde först något som hette »Kniven«, sedan en som hette »Skivaren«. Och sedan slogs de ihop med två andra superhjältar och blev »Förklararna«, som skulle vara en parodi på »Försvararna«, det vill säga vad »Defenders« skulle ha hetat på svenska, om den nu hade getts ut här. Harry gjorde »Nogi –  den otroliga skapelsen«, som var helt hans egen. Vi gjorde små nummer, åtta till tio sidor, av våra titlar. Jag tror att jag gjorde tolv sådana nummer, mer än hundra sidor sammanlagt, och Andreas gjorde väl motsvarande. Harry gjorde något mindre, för han gjorde aldrig klart någonting. Han bara började och gjorde utsidan, så han har väl omslag fram till nummer 30.

SLAHAD, det vill säga Daniel Ahlgren, Stefan Harrysson och Andreas Lindén.

Jag såg att ni gjorde något slags egen samlad utgåva, »The Complete SLAHAD«, på 469 sidor!

– Det stämmer. Två volymer, som vi kopierade upp i tre exemplar till tioårsjubileet 1994.

Det måste ha varit en bra serieskola.

– Ja, och det blev någonting som vi kunde umgås kring och planera. Vi skulle ha crossovers, secret wars och sådant. Det blev aldrig så mycket av det, för vi hann inte så långt. Allting skulle utspela sig i SLAHAD:s universum i Sveriges huvudstad United City, som alltså ligger på Lister, där vi växte upp. Det är som en småstad, fast det finns två skyskrapor och det är Kexmännens respektive Förklararnas högkvarter. Och det skiljer sig också från verkligheten i det att Sverige ligger granne med USA.

Den »fasansfulla« vampyren Nisse från serien med samma namn. Från SLAHAD Comics Group. Ett samarbete med Andreas Lindén.

Det låter som om ni hade roligt.

– Ja, ett tag i alla fall.

Första riktiga publiceringen kom i antologin »Ulv i fårakläder« från Optimal Press. Hur hamnade du där?

– Optimal kände ju till mig eftersom både Ingemar Bengtsson och Mikael Tegebjer [vilka tillsammans drev Optimal vid den tiden] hade varit avigserie-recensenter i B&B. Tegebjer hade till exempel sågat min tidning »Om Bingt«. Däremot tyckte han bra om mitt andra fanzine »Det försenade livet«, men då hade han nyss slutat, så han skickade tidningen vidare till sin efterträdare, Ingemar, som givetvis sågade den. Sedan var jag med i Nordchoklads serietävling om choklad. Mitt tävlingsbidrag tyckte alla var så bra, ja, utom Nordchoklad och jag själv då. Ingemar ringde och ville ha med just den serien i albumet. Sedan ville de att jag skulle göra något mer, och då blev jag fullständigt blockerad. Jag kom inte på någonting, så det blev den här skitserien, »Suck«, som jag verkligen hatar. Där finns också serien »Barnporr«, som kan missförstås gravt i dag. Den var en direkt kommentar till Pox-rättegången, och det är det ju ingen som tänker på nu. Den hatar jag också.

Daniels kommentar till Pox-rättegången.

Optimal lät dig i alla fall göra ett eget album.

– Ja, det var de som frågade. Det var väl strax efter att »Ulv i fårakläder« kommit ut 1991. Och mitt första egna album »Döda farbrorn« kom 1993.

Vad tycker du om det albumet nu?

– Jag brukar inte tycka bäst om det jag senast har gjort, för då stör man sig verkligen på allt som kunde varit bättre. Men efter ett tag kan man acceptera det, för man lär sig ju leva med de brister som finns där. Jag tyckte det var hemskt när jag läste det första gången, men jag brukar ju inte sitta och läsa om mina album precis.

Men till exempel serien »En del flickor är större än andra«, tycker jag är mycket bra.

– Det är många som tycker den är skitdålig.

Jag gillar det faktum att den slutar i något slags antiklimax. Sista sidan tycker jag är underbar.

– Ja, det tycker jag också var bra, att den byter fokus fullständigt. Jag är väl inte så himla nöjd med den annars. Det var en väldigt problematisk serie. Det är nog den jag påbörjade först och gjorde klar sist. Det är egentligen bara första sidan som finns med från det ursprungliga manuset, resten är väl tredje versionen eller någonting.

En vardagssituation som bara Daniel Ahlgren kan beskriva den. Ur »En del flickor är större än andra«.

»Katta och Pia går på disco« från samma album [nyligen återtryckt i MegaPyton 1/99] är en rätt rolig kommentar till folks fest- och dryckesvanor.

– Den hade jag redan gjort när Optimal frågade om albumet. Den gick i sista numret av David Liljemarks fanzin Fizzo och där blev den ju uppskattad. Jag minns att när den precis var klar, så läste jag igenom den och bröt ihop totalt. Jag ringde till David Liljemark och sa: »Du kan nog inte ha den här, den är så dålig«. Men nu tycker jag bra om den.

Serien »Skoljoggen« är efter manus av Mats Jonsson, vilket är ovanligt för dig. Varför är det så sällan som du tecknar till andras manus?

– Därför att jag fortfarande har så det räcker med egna idéer, och de får alltid gå före. Det händer att jag får förfrågningar, men oftast är det är mycket dåliga manus från mer eller mindre helt okända personer.

Kan ju kommentera de lätt udda titlarna på dina album?

– »Döda farbrorn« är en översätttning av titeln på en Morriseylåt; »Kill Uncle«, och »röja spettet« är ett lokalt uttryck som står för att supa järnet ungefär.

Om vi går vidare till just »Röja spettet«, ditt andra album, så tycker jag att det är klart bättre än föregående. Inte minst för »Hat och multiplikationstabeller«, som vi redan har diskuterat.

Daniel som mördad och lämnad i ett dike. En uppbygglig scen ur albumet »Röja spettet«.

– Alla tycker att »Samtalen med Stefan« är mitt bästa album, och det är det väl i och för sig. Men jag tycker »Röja spettet« är viktigare.

Första och sista serien i »Röja spettet« säger du att David Liljemark övertolkade i sin uppsats. Vad är den korrekta tolkningen?

– Den första serien där jag ligger död i en dikeskant medan andra obekymrade svinar runt omkring mig är en av de serier jag är allra mest nöjd med, därför att jag tyckte den var oerhört hård, att den säger väldigt mycket om mitt förhållandet till mänskligheten. Jag inbillade mig i min enfald att folk skulle bli oerhört provocerade. Det är det ingen som har blivit.

Du tar i för att provocera. Kanske just därför blir man inte så provocerad.

– Nej, jag vet inte. Folk har hängt upp sig på att de där obehagliga personerna i serien pratar med dialekt, som om det är det som jag kritiserar och så känner de sig inte träffade fastän de borde göra det. Det borde kanske ha varit såna där »kulturella« typer med svarta kläder och »udda« musiksmak som svinade sig.

Förklara sista rutan. Texten »Ännu en gång har undret skett –  En ny dag är född.«

– Äsch, jag menar inget med just det. Det skulle verka lite djupt och så. Jag behövde en skojig punschline.

I »Röja spettet« ingår tre stycken serier som bygger på drömmar. Vad tycker du om dem?

– Dem är jag väl ganska nöjd med.

Har du gjort fler sådana »drömserier«?

– Ja. En finns med i Lundagård & Co [en antologi som utgavs av Lunds studenters kårtidning]; »Jag drömmer ofta om klassresor«, och så har jag gjort »Drömmen om skäggen«.

Daniel Ahlgren skivsamlaren. Ur albumet »Daniel Ahlgren klarar skivan«.

Ditt tredje album får sägas vara »Daniel Ahlgren klarar skivan«, som är utformat som häftet till en CD-skiva. Kul koncept, framför allt för att du fullföljer det genom att serierna handlar om skivor och musik. Men den hör väl inte till dina tyngsta alster.

– Nej, och dessutom är det en av Optimals bottensäljare. Folk har tydligen blivit sura i bokhandlarna över att det inte var en riktig skiva i CD-asken, och jag ångrar lite att jag gjorde den. Det är så jobbigt att förklara det hela tiden.

»Typer och original« är en samling med alla dina tidiga alster, publicerad på eget förlag 1996. Varför satte du ihop den?

– Mitt nästa nya album »Samtalen med Stefan« låg i limbo. Det skulle givits ut till bokmässan 1996, men så fick det inget kulturstöd, och därför gavs det ut först ett år senare. Så jag tog mina gamla grejor och gav ut själv i stället, och varför jag gjorde det kan man verkligen undra. Jag vet inte. Det tog mig över ett år att sälja hälften, det vill säga femtio exemplar, så jag fick igen de pengar jag lagt ut. Sen erbjöd sig Ingemar Bengtsson [på Optimal] att köpa upp resten, vilket jag är mycket tacksam för.

Jag som gillar samlingsvolymer tycker det här är mycket sympatiskt. Innehållet är ganska ojämnt, men jag gillar till exempel »De mystiska ätarna«.

– Ett konstskoleprojekt som är väldigt snabbt gjort, på tre dagar.

De känns väldigt spontant tecknade.

– Det finns fler, men vissa blev mindre lyckade.

»Simone och Antonietta« är ju också sympatisk med sina alternativa slut. Jag gillar Antoniettas uttryck i slutscenen i det alternativa slutet. Den rutan är mycket uttrycksfull. »Sven Adam Bertil Pigghams öden och äventyr vid den årliga slakten strax för jul« är inte dum den heller.

– Med lite listerprägel över bonden. En riktigt hemsk historia. Lite fjantig är den också, tycker jag.

Då kastar vi oss över det som jag tycker är ditt bästa album, nämligen »Samtalen med Stefan«. Det är det som hänger ihop mest och som funkar bäst som helhet. Jag antar att titeln anspelar på Castanedas »Samtalen med Don Juan«.

– Ja, men annars finns det ingen mer koppling till Castaneda. Bortsett från att det är en psykedelisk upplevelse att umgås med Harry.

Handlingen i serien »Harry och den söta hatmaskinen«, går så sakta att den får mig att tänka på japanska serier mer än de superhjälteserier och fransk-belgiska albumserier du nämner från din uppväxt.

Franquin-fingrar? Döm själva.

– Nja, i grunden är det ju Franquin. David Liljemark har analyserat min serier noga och han tyckte att han kunde se spår av det i till exempel i händerna och sådant [pekar på »Döda farbrorn« sidan sex, ruta sex].

Ja, lite grann, men jag hade inte sett Franquin där om inte du sagt det.

– Nej, men sedan har det ju varit en massa andra influenser också. Hermann tyckte jag var tuff. Alla såg nerskitade ut i hans serier. Och ett tag såg man Will Eisner ibland på klädvecken. Ett tag var det Manara.

Det senaste vi sett från dig är »Mongoloid, han var en mongoloid« i antologin »Allt för konsten«. Intressant serie eftersom du lägger den på tre tidsplan; nutid, konserten och en tillbakablick till barndomen.

– Anledningen till att jag gjorde den här serien, var att Gunnar Krantz gjorde en CD-ROM. Och den gjorde han inom någon utbildning, vilket betyder att den inte fick säljas i kommersiellt syfte. Så då blev Ingemar på Optimal tvungen att göra ett album som den skulle kunna säljas med, och då blev jag tvungen att göra något till det albumet. Och då blev det den här. Jag skulle inte ha gjort den annars. Det var skitjobbigt att göra publikscenerna.

Jag tycker om att du låter ljudet från konserten täcka stora delar av rutorna så att man verkligen får känslan av att det överröstar vad folk säger.

– Ja, det är kul, inte minst att man har gjort en serie som publicerats. Jag har ju gjort 96 sidor 1998, varav elva har publicerats. Och det är »Pubertetspatrullen« [i MegaPyton], vilket känns beklämmande. Av det jag gjorde 1997 har majoriteten heller inte publicerats.

»Pubertetspatrullen«, kanske inte den serie som Daniel själv är mest stolt över.

Låt oss prata om alla de serier som inte har publicerats.

– Dels så har Andreas och jag försökt göra någonting tillsammans rätt länge. Vi har försökt vara lite krassa, och komma på något vi skulle kunna tjäna pengar på. Först gjorde vi en barnserie som var inspirerad av »Bamse« och »Bullen« på TV. Vi skrev den tillsammans och Andreas ritade den i gullig fabeldjursstil. Den hette »Kanina« och handlar om en liten kaninflicka. Den tar upp sociala problem, som »Bamse« gör ibland. Vi har skrivit manus till fyra avsnitt på 6-7 sidor, två finns uppritade.

Var har ni tänkt placera den?

– Ja, det var ju himla korkat att göra den för den passar inte in någonstans. Vi hade tänkt oss Kamratposten eller någonting, men det var den för lång för. Och den passar inte riktigt som följetong. Det är en fyra, fem år sedan det här gjordes. Men jag tycker den är ganska skojig.

Serien »Kanina«, Daniels försök att göra barnserier, tecknad av Andreas Lindén.

Vad är det för projekt du hållit på med de senaste åren då, som inte har kommit i tryck?

– Som jag sa innan har jag och Andreas verkligen försökt hitta ställen där våra serier skulle kunna bli tryckta. Galago var det ingen mening att försöka med, för då skulle jag konkurrera med mig själv. Då återstod MegaPyton. Så vi försökte komma på något bra koncept, sänka oss riktigt lågt så att det garanterat skulle passa in, med lite snusk och så där. Vi kom inte direkt på någonting, så det slutade med att vi återvände till SLAHAD. Vi skulle göra ett projekt som hette »United City 2000«, och det var ganska långt utvecklat. Det skulle vara vår dekonstruktion av superhjältarna så som de gavs ut av Atlantic på 80-talet. Alltså gjorde vi första delen, som skulle vara som en presentation av figurerna. Då kom vi på det fyndiga att det här skulle vara som ett avsnitt av »Renée« på temat föredettingar, med Rock-Ragge och Burken som gäster, Ola och Per från »Solstollarna« och så då superhjältarna. Det finns nästan tjugo sidor av detta projekt, som skulle blivit cirka sextio sidor sammanlagt, som vi skickade till [redaktören] Mats Jonsson. »Den är ju skojig«, sa han, »men den är så konstig«. Och det är den ju, så det har vi väl fått lägga ner, antar jag.

Det var ingen som ville trycka den?

Ytterligare ett försök av Daniel att »sälja sig« och göra skämtteckningar.

– Nej, men jag byggde själv vidare på den med »Pubertetspatrullen« [också för MegaPyton].

Det finns fler projekt som jag jobbat med där jag verkligen har försökt komma på vad man skulle kunna tjäna pengar på. Jag har skickat mina ensidor till i princip alla tidningar jag har kunnat föreställa mig, men det har inte gett något resultat, förutom att FiB Kulturfront ville publicera, men inte hade råd att betala. Så då försökte jag tänka ännu mera krasst. Vad tjänar man mest pengar på, samtidigt som det är minst arbete? Jo, skämtteckningar, kom jag på att jag kunde ta från mina anteckningsblock. Och det gick väldigt snett med tanke på hur kommersiellt jag hade tänkt att det skulle bli. Jag skickade ut material till 15–20 ställen, men jag har inte fått några svar alls, inte ens refuseringsbrev. De tror antagligen jag driver med dem. Därefter skickade jag teckningarna till Mats Jonsson. Jag tyckte att de kunde vara med i Galago, fyra per sida, men han sa –  och detta är sant –  att de var för nihilistiska för Galago. Så mitt allra mest utstuderat kommersiella projekt var för nihilistiskt för Galago!

Det säger väl en del om dig som serieskapare.

– Det gör det. Oavsett vad man gör så kommer ens personlighet fram. Det var väl det som var felet, att min personlighet kom fram!

Albumprojekt då?

–  Jag har gjort korta serier så det räcker till ett album på närmare hundra sidor. Sådant som har gått i Galago som inte är samlat. Det finns jättemycket klart, men det är inte läge för albumpublicering av det materialet just nu. Sedan är det ett projekt som jag har haft i tankarna ända sedan jag gjorde »Röja spettet«. Från början skulle det bli en albumlång berättelse, inte självbiografisk, som skulle handla om en gymnasieflicka som bara sitter på ett kafé i fyrtioåtta sidor. Jag började på manuset 1984–85, och gjorde sammanlagt sexton sidor tror jag, sedan kom det av sig. Det var så stort, och det är svårt att göra något större när man inte kan göra det på heltid.

Hur långt har du kommit med det?

– Jag började om förra sommaren. Jag arbetade om det som skulle bli hela albumet till ett första kapitel, som är 32 sidor, och handlar om när hon sitter på kaféet. Det är det som omslaget på »Allt för konsten« syftar på, förresten. Naturligtvis har jag ju inte suttit och tjuvlyssnat på någon, alltihop är fiktion, men jag tycker att den är lika personlig som mina självbiografiska serier. Ja, det känns nästan ännu mer pinsamt att låta det gå i tryck. Jag är väldigt nervös för vad folk skall tycka om det. I andra kapitlet, som är på 24 sidor, kommer hennes väninna, och det är också klart. Tredje kapitlet, som jag håller på med, kommer också att bli 24 sidor. Sedan kommer det en epilog, som jag inte har gjort manus till än.

En bild från Daniels serie om en flickas upplevelser på ett kafé.

Men då pratar vi om ett album på hundra sidor ungefär.

– Ja. Serien var också gjord med tanke på att den skulle kunna gå i Galago, men 30 sidor var för långt. Jag skulle ta upp halva tidningen och Mats tyckte inte att den fungerade att dela upp heller.

Men blir den färdig i alla fall?

– Ja, jag har ju gjort 70 sidor på den, så jag vill göra den klar. Och det finns intresse för att ge ut den. Mats tyckte att den var bra i alla fall. Som sagt är den inte självbiografisk, men det är en annan sida som kommer fram där, som är svår att skildra självbiografiskt eftersom man kanske inte direkt kan knyta det till någon särskild händelse eller så.

Din kvinnliga sida?

– Ja. [Skratt]

När får man se den då?

– Jag hade hoppats på våren 99, men eftersom jag inte hade några pengar, blev jag tvungen att studera i höst, så nu hinner jag inte göra det klart. Sedan vet jag inte hur jag kommer att få pengar till våren, så jag vet inte om jag kommer att få det klart då heller. Då vet jag inte om den ens kommer ut till hösten 99. Och då är det annars tänkt att ett annat album skall komma.

Daniel festprissen. Ur »Livet är en fest«.

Då får vi tala om det istället.

– Jag kom på en serie som skulle passa i dagspressform, men eftersom jag nyss hade varit i DN så var ju inte det aktuellt. Men jag gjorde serien ändå. Det kommer att bli ett 32-sidigt album med en serie som först kommer att publiceras i Galago. Man får ju tyvärr göra så för att få pengar, fast alla känner sig blåsta när de köper albumet.

Det förstår jag, men rent krasst ekonomiskt lönar det sig inte att ge ut originalalbum i Sverige.

– Nej, och att göra ett album tar ju en fruktansvärd tid. Och det är ju inte folk i allmänhet medvetna om heller. De tror ju att man sitter och ritar fem sidor på en kväll.

Vad handlar serien om?

– Den heter »Livet är en fest« och det handlar om sista gången jag var på fest i december 1990. Titeln är ironisk, jag hatar ju fester. Jag tänkte rätt länge använda möss i rollerna, men Spiegelman har ju fått en hel del kritik för det, så jag bestämde mig för människor till slut. Den är också helt klar, den blev klar i somras och den är på 32 sidor så du kan ju tänka dig vilken traumatisk upplevelse det var.

Det är mycket du har som bara ligger.

Två bilder ur den ännu inte publicerade serien »För fin för denna världen«.

– Ja, vad jag än gör så blir det bara liggande. Sedan har jag ett annat projekt som det inte är så mycket gjort på. Ett projekt där handlingen skulle sträcka sig över ett år. Det skulle vara tolv kapitel, lika många som månaderna. Varje kapitel skulle ha lika många sidor som det är i den månad det handlar om, det vill säga januari 31 sidor, februari 28 sidor och så vidare, sammanlagt 365 sidor. Jag tyckte idén var bra, men jag föresatte mig väl aldrig att göra det. Jag tänkte mig att man skulle kunna göra den åt någon tjejtidning, med kanske två sidor per nummer. Mellan varje avsnitt skulle det ha gått lika lång tid som det går mellan gångerna tidningen kommer ut, så att när ett år har gått, så har det gått ett år i serien. Det skulle bli ungefär som en ung flickas dagbok. Samtidigt ville Mikael Tegebjer [som numera driver förlaget Jemi] ge ut ett antologialbum på barndomstema. Och då tänkte jag slå två flugor i en smäll och göra klar en episod av den här serien som blir fyra sidor. Jag gjorde ytterligare två episoder som skulle vara på två sidor, och dem har jag skickat till Vecko-Revyn. Men de tyckte att de redan hade en serie, så det blev ingenting. Övriga liknande tidningar var heller inte intresserade.

Det låter verkligen som om du har försökt alla möjliga vägar att försörja dig som tecknare, med alla dessa projekt som jag inte hade en aning om att du hållit på med.

– Ja, och allt har bara gått åt helvete.

Intervjun gjord i Malmö 1 oktober 1998. Transkriberad av Christer Nilsson. Redigerad av Fredrik Strömberg och Peter Nilsson.

 Texten publicerades ursprungligen i Bild & Bubbla nr 145 (2/1999) och återges med skribentens tillåtelse.