Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Spirous äventyr nr 43: Paris under vatten Spirous äventyr nr 43: Paris under vatten
Av: Författare: Jean-David Morvan ("Paris under vatten")
Tecknare: José-Luis Munuera ("Paris under vatten")
Översättare: Ingrid Emond
Omfång: 48 sidor
Format: 21 x 29 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Egmont Kärnan
Utgivningsår: 2004
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789171340269
Spirous äventyr nr 44: Den isande köldens bälte Spirous äventyr nr 44: Den isande köldens bälte
Av: Författare: Raoul Cauvin ("Den isande köldens bälte")
Tecknare: Nic Broca ("Den isande köldens bälte")
Översättare: Ingrid Emond
Omfång: 44 sidor i färg
Format: 21 x 29 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Egmont Kärnan
Utgivningsår: 2004
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789171340276

Spirous äventyr nr 43–44

Böcker

Albumutgivningen av ”Spirou” har legat nere i Sverige sedan slutet av 90-talet, då man satte stopp efter att ha publicerat Tome & Janrys försök att modernisera denna trotjänare (”Drömfabriken”). När Egmont/Kärnan nu återupptar utgivningen är det med det nya kreativa teamet Morvan & Muneras första försök, ett epos betitlat ”Paris under vatten”, samt en äldre historia från skarven mellan Fournier och Tome & Janry av Nic & Cauvin, ”Den isande köldens bälte”.

Detta är milt sagt förvirrande, för ingenstans finns det någon uppgift om ursprungspublicering, och det faktum att den senare historien är ungefär tjugo år äldre går helt läsaren förbi. Detta kanske inte spelar någon roll för genomsnittsläsaren, men då Morvan & Munera valt att på ett subtilt sätt koppla till seriens ärorika förflutna (när Franquin höll i pennan) så blev i alla fall jag tämligen förvirrad innan sammanhanget stod klart för mig.

I ”Paris under vatten” är det ännu en gång greve Champignacs missriktade välvilja och revolutionerande uppfinningar som blir den utlösande faktorn till ett äventyr där den franska huvudstaden dränks, greven kidnappas och Spirou & Nicke måste ägna all sin energi åt att leta efter honom och den som ligger bakom skurkstrecken. Munera får här en chans att presentera sin version av ”Spirou” som faktiskt nästan inte alls visuellt anknyter till seriens tidigare tecknare. Detta är antagligen något positivt, även om jag som svårartat Spirou-fan på 70-talet anser att det är Franquins version som är den definitiva. Blir Munera bara varm i kläderna så kan säkert detta utvecklas till något riktigt bra.

Jag är inte fullt lika positiv till den historia som Morvan skrivit, som i mitt tycke är alldeles för konventionell till sin uppbyggnad, segt berättad och utan några som helst överraskningar. Inte ens glimtarna från grevens ungdom kittlade fantasin. Sensmoralen i historien är dessutom minst sagt märklig, men är troligen också den ett led i moderniseringen. Jag ger albumet godkänt och ser fram mot deras nästa, där tydligen Nickes elake kusin skall göra comeback…

”Den isande köldens bälte” är inte en lika positiv bekantskap, utan snarare en provkarta på allt som var fel med ”Spirou” när Fournier hade kört den i botten och Tome & Janry ännu inte tagit över. Cauvin brukar prestera bra manus till ”Blårockarna”, men den här trötta historien om hur Spirou & Nicke under en solsemester råkar få sin väg korsad av ett gäng briljanta vetenskapsmän som tröttnat på att konstruera vapen och därför bestämt sig för att lämna planeten, kan näppeligen vara något som han ens själv är stolt över.

Efter att ha blivit ofrivilliga gäster hos vetenskapsmännen kommer det an på Spirou & Nicke att avvärja hotet från ett gäng misslyckade ubåtspirater som ämnar ta genierna till fånga och sedan sälja dem till det militärindustriella komplexet. Medan nedräkningen till uppskjutningen av rymdfarkosten pågår blir piraterna allt desperatare och uppfinningsrikedomen hos hjältarna sätts på svåra prov. Tyvärr är inte albumets slapstickhumor det minsta rolig och de flesta poänger faller platt utan att framkalla det minsta lilla fniss.

Det snällaste jag kan säga om Nics teckningar är att de är bättre än Fourniers. Jag förstår varför utgivningen av detta album i Sverige låtit vänta på sig i två decennier. I stället för att slösa produktionsresurser på slikt trams borde Egmont/Kärnan göra lysande Spirou-album som ”Det falska ansiktet” och ”Högt spel i Bretzelburg” tillgängliga för nya läsare.

P.S. I ”Paris under vatten” påstås Nicke ha sex bångstyriga hårstrån i kalufsen. Jag vill minnas att de tidigare alltid varit åtta. Har han gått och blivit tunnhårig på gamla dar?