Chrono Crusade nr 6–8

Vid det här laget vet jag ärligt talat inte vad jag ska säga om »Chrono Crusade«. De flesta som varit intresserade sedan tidigare borde sedan länge ha köpt och läst alla volymer nu, och de som inte läst serien men är nyfikna borde ha fått ett hum om handlingen i recensionerna av volym 1 till 5. Så om den och figurerna finns inte så mycket att säga nu i sista tredjedelen.

Egentligen borde volym 6 ha recenserats tillsammans med volym 5, eftersom handlingen fortsätter från föregående volym men har ett naturligt avbrott mot volym 7. Större delen av volym 6 är en lång tillbakablick där vi – och Rosette, som med teknikens hjälp är inne i Chronos sinne – får veta mer om Chronos förflutna och hans förhållande med Magdalena, den första människan han ingick kontrakt med.

Så, över till volym 7 och 8, där det börjar dra ihop sig till slutstriden. Aions plan börjar närma sig sin fullbordan och dramats huvudpersoner börjar samla sig kring Syndarnas bas, Eden. Frågorna hopar sig. Vad är Aions plan? Varför? Vad är demonmodern Pandemonium egentligen? Kommer alla – Rosette, Chrono, Azmaria etc. – att överleva? Kommer Rosette att återförenas med sin bror Joshua? Får Chrono och Rosette varandra?

Det hela avrundas med en epilog som hoppar mellan 1932 och 1999, och en slutscen som bäst beskrivs i termer som bitterljuv.

»Chrono Crusade« är inget mästerverk, men den är långt ifrån dålig och jag är svag för mellankrigstidsaction (från serier som »Full Metal Alchemist« och »Pumpkin Scissors« till äkta pulpklassiker som »Doc Savage«), så den får tre pratbubblor.