Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Dotterbolaget Antologin Dotterbolaget Antologin
Av: Författare: Berit Viklund, Lisa Sjöblom, Vilda Rosenblad, Maja Lüning, Sanna Lindström, Rebecka Lindberg, Nina Lahtinen, Maja Karlsson, Helena Jäderberg, Clara Johansson, Karen Hansen, Klara Granlöf, Lina Eriksson, Ingrid Ericsson, Sara Elgeholm, Erika Eklund, Karin Ekheden
Omfång: 180 sidor i svartvitt
Format: 15 cm x 22 cm, mjuka pärmar
Utgivare: Doob förlag
Utgivningsår: 2008
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789197717335
Betyg:

Dotterbolaget Antologin

Böcker

Det är svårt att recensera antologier. Genomsnittbetyget blir sällan rättvisande för alla involverade serieskapare eftersom det alltid finns de som är både bättre och sämre än snittet. Så är fallet även med ”Dotterbolaget Antologin”, där det feministiska seriekollektivet Dotterbolaget har samlat sina bästa serier 2005–2008, enligt egen utsago. Dotterbolaget är en löst sammanhållen grupp kvinnliga serieskapare med Serieskolan på Kvarnby folkhögskola som gemensam nämnare. Sinsemellan har de 32 medverkande olika uttryck och teckningsstilar, vilket gör antologin aningen spretig med blandningen av skämtteckningar, seriestrippar och längre berättelser. Många serier har en intressant början och mitt, men slutet slarvas tyvärr bort i flera fall. Det förmedlar känslan av ofärdiga arbetsprover eller skolövningar, vilket för mig drar ner helhetsintrycket av antologin.

Humorserier och relationsserier verkar vara de förhärskande genrerna på den svenska seriescenen idag, och ”Dotterbolaget Antologin” avviker inte särskilt ofta från normen på den punkten. Men ingen regel utan undantag! Susanne Johansson tecknar realistiska konstserier: musikvideoliknande ”Void” och ordlösa ”Prothesis”. Även Rebecka Lindberg gör en vältecknad men aningen svårbegriplig, mardrömsliknande konstserie i ”Tisdag hos Anita & Sven” – stilmässigt väldigt nära Charles Burns. Även Karin Didring gör en drömliknande sekvens i blyerts kallad ”Den nya lagen”, som trots ett lovande upplägg slutar lite för abrupt. Nina Lahtinen ger en intressant inblick i ett radikalt politiskt engagemang i ”Mitt liv som antidemokrat” samt en ensiding.

Men annars är det som sagt humor och relationer som gäller, gärna i kombination. Sara Granér gör grovt tillyxade och absurda skämtteckningar och serier i samma ådra som Joakim Pirinen och Ulf Lundkvist – för mig är hon en favorit och jag förställer mig att hon kan bli hur stor som helst bara hennes alster får större spridning. Maja Lünings ”Ku-Ku-Ku-Kunskapslådan” är en humortriumf där mobiltelefonen har bytts ut mot brevduvan i en rad alldagliga situationer (”Åh neej! Jag har fyllebrevduvat Filip igen!”). Maria Borgelöv tecknar en hjärtskärande historia om att bli avvisad med Mumin- eller Berglin-liknande figurer i huvudrollerna; en serie som jag känner mig märkligt berörd av.

Större delen av humor- och relationsserierna har inte helt oväntat en feministisk touch eller tematik. Clara Johanssons ”High five för gubbarna” förmedlar bilden av män som flockdjur och osynliggörandet av kvinnor i offentliga sammanhang. Mycket elak och tankvärd! Än mer tänkvärd, särskilt för manliga läsare, är Nanna Johanssons serie ”I en annan värld…”, där hon föreställer sig en omvänd värld där kvinnorna är privilegierade och männen förtryckta. Allmänt samhällskritisk tycker jag nog att Liv Strömquists ”Tröttsamma typer” är, men serien sätter även fingret på en del unkna könsroller. Sofia Olsson gör några roliga serier om värderingar och manliga företeelser, men visar även förståelse för den moderne mannen som inte passar in i mallen i vemodiga ”Nionde september”.

Rena humorserier serier med starka kvinnliga huvudpersoner finns det självklart också i denna antologi. Lina Neidestam bidrar med några avsnitt av sin serie ”Zelda”, som man de senaste åren kunnat beskåda i gratistidningen Metro och serietidningen Nemi – en vass och rolig serie som dessutom kan ironisera över huvudpersonens dogmatiska tillämpande av feministiska principer. Stina Hjelm och Jonna Björnstjerna tar tillsammans upp avsaknaden av kvinnliga förebilder i serievärlden på ett självironiskt sätt. Att Björnstjerna efter den slutpoängen fortsätter med en rad egna strippar om pinsamma fyllor ter sig i sammanhanget märkligt, men visst är det roligt om man gillar ”Nemi” eller ”Rocky”. Lina Erikssons ”Supertjejen Wilja” är en superhjältinna som inte accepterar könsdiskriminering. Enkel och rak, på gränsen till övertydlig. En serie som säkert skulle passa även de allra yngsta läsarna.

Sammanfattningsvis kan man säga att ”Dotterbolaget Antologin” är en bred samling där det finns något för alla att ta till sig och ha utbyte av, men det är också bredden som drar ner det sammanfattade betyget.