Doglas

Lokalpatrioter är vi allihopa. Jag minns hur jag med skräckblandad förtjusning jagade det där Fantomen-numret som utspelas i Uppsala för att identifiera stadsmiljöerna, hur fascinerad jag var av att Teen Titans (Tonårsgänget) skyddade de svenska kronjuvelerna i ett 60-talsäventyr, och hur jag garvade åt de gotländska bergen i ”Witchblade”. Max Gustafsons ”Doglas” står med fötterna fast planterade i den göteborgska myllan. Även med min ytliga kännedom av Göteborg nickar jag igenkännande åt många av de naturtrogna återgivningarna av stadsmiljöerna och sevärdheterna. Det finns ju gott om serier som handlar om vinddrivna existenser och cyniker i Stockholmsmiljö, och det känns som om ”Arne Anka” och ”Rocky” tjänat som förlaga för inte bara lokalförankringen, utan även för den politiserande tonen i ”Doglas”.

Doglas själv är en cynisk demagog med hockeyfrilla som föddes ur Max Gustafsons frustration där han vandrade upp- och nedför Avenyn som arbetslös. 2002–06 publicerades ett åttiotal strippar i Göteborgs-Posten och i Pondus, och det är dessa som nu samlats i ett album av Komika förlag. Att målgruppen för serien är göteborgare kan tyckas självklart, men lokalförankringen är aldrig så stark att serien blir obegriplig för läsare från andra ställen.

Jag gissar att det delvis är för de utsocknes skull som Gustafson har lagt till ett avslutande avsnitt med kommentarer, där man förutom publiceringsdatum även kan läsa författarens förtydliganden och förklaringar. Kanske lite övertydligt kan tyckas, men med tanke på att humorn ibland ligger på gränsen till vad jag känner mig bekväm med, var det nyttigt att få insikt om att den grabbiga tonen i vissa strippar är gjord med distans. Doglas själv klampar kring som en tjur i en porslinsbutik och retar upp såväl feminister som invandrare och homosexuella – men sin cynism till trots är han i grund och botten både progressiv och välmenande.

”Arne Anka” är faktiskt den enda serie som jag kan komma på att jämföra ”Doglas” med när det gäller samhällsengagemang och den satiriska udden. Dock känns pratbubblorna i ”Doglas” betydligt mer lättlästa än de massiva textsjoken i ”Arne Anka”, vilket naturligtvis hänger ihop med strippformen. Gustafson lyckas koka ner svamlet till kärnfulla ställningstaganden, ibland politiska, andra gånger rent personliga. Teckningarna är tydliga och stilmässigt konsekventa; Gustafson känns inte som någon nybörjare som prövar sig fram till rätt uttryck, utan ”Doglas” är en fix och färdig serie från ruta ett. Max Gustafson vet vad han gör, och det ska bli intressant att se mer av honom.