Roparen

Längre breda äventyrsserier av den kontinentala, fransk-belgiska typen är ovanliga i Sverige. Märkligt nog har dessa seriers stora popularitet i översättning inte avspeglats i den inhemska produktionen i någon större utsträckning. I stället har influenserna i stor utsträckning kommit från det engelskspråkiga området. De försök som gjorts har i regel blivit enstaka exempel, som inte fått fortsättningar. Det är möjligt att de senaste årens expansion för seriealbumet som publiceringsform har börjat leda till en förändring. Framgångarna för Ola Skogängs ”Theos ockulta äventyr” tyder på det.

En som tyckt att den här sortens serier saknats på svenska är tydligen Jakob Nilsson. Han är art director på en reklambyrå i Stockholm, och kände för tre år sedan att han behövde jobba med något eget. Eftersom han är serieentusiast, och saknade serier av den här sorten, så beslöt han sig för att försöka sig på en serie i klassisk ligne claire-stil. Resultatet blev den serieversion av Stieg Trenters ”Roparen” som nu kommit ut på Kartago.

Stieg Trenter, 1914–1967, är en av de klassiska svenska deckarförfattarna. Hans romaner med den problemlösande fotografen Harry Friberg (inspirerad av K.W. Gullers) är traditionella pusseldeckare, som fortfarande är mycket populära.

Inför arbetet med albumet har Nilsson haft kontakt med Ulla Trenter, författarens änka (som själv skrivit ett antal romaner om Harry Friberg), inte bara angående rättigheterna, utan hon har också granskat resultatet för att se till att han fångade Trenters anda.

Tjusningen med Trenters böcker för dagens publik ligger i stor utsträckning i skildringarna av ett svunnet efterkrigs-Stockholm. Det känns dock som om Nilsson inte valt Trenter enbart av nostalgiska skäl. Miljöerna – såväl interiörer som Stockholmsmiljöer – känns i regel mer tidlösa än nostagiskt 50-tal, och detsamma gäller mode och andra detaljer. Därtill utspelar sig en del av handlingen i Italien. Vissa tidselement, som spårvagnarna på Stureplan, marinens tjänstebostäder på Kastellholmen och känslan av en Italienresa före massturismens dagar, ändrar inte helhetsintrycket.

Nilsson har, i enlighet med avsikten med sitt projekt, valt att teckna i en variant av den fransk-belgiska Hergéinspirerade ligne claire-stilen (klara linjen). Han har dock inte imiterat någon existerande tecknare rakt av, utan förhåller sig självständigt inom stilen. Tyvärr har han inte riktigt kontroll över resultatet. Figurerna, deras minspel och kroppsspråk ger ett påtagligt stelt intryck som gör att själva berättandet blir lätt livlöst. Bitvis är det också rätt svårt att hänga med i svängarna i deckarmysteriet.

Nilsson säger att han vill fortsätta göra serier. Han har vissa idéer, och kan tänka sig att göra en ny Trenter-tolkning, men att han vill göra något annat emellan. Han har med andra ord möjlighet att utvecklas som serieberättare. Det är bra, för den här sortens serier har vi som sagt ont om i Sverige.

Och just det ja: en ropare är en sorts megafon som användes för att ge order med till sjöss i gamla tider.

Utdrag ur Roparen. © Jakob Nilsson