Vampire game 12–15

Det finns serier där det är lätt att få grepp om vad som pågår även om man kommer in sent, eller där det inte spelar någon roll – antingen för att serien är någorlunda episodisk eller för att den griper tag i en redan innan man vet vad som pågår. Tyvärr är ”Vampire game” (om man startar med volym 12) inte en av dem. Det handlar om intriger inom kungahov och högadel, vampyrer, reinkarnation och hämnd svuren i tidigare liv i en fantasyvärld, och någonstans i volym 1 har en prinsessa träffat en återuppstånden vampyrkung som antagit formen av en kattliknande varelse. Det finns visserligen en sammanfattning, men den hjälper inte riktigt. Det stora problemet är att figurerna är väldigt lika varandra – manganidbilden ”samma ansikte, olika frisyr och klädsel” känns lite för träffande och inte ens de olika frisyrerna och kläderna hjälper för att hålla reda på vem som är vem.

Jag antar att om man följt serien från början är det ett mindre problem. ”Vampire game” har tydligen gått bra nog för att Egmont ska tycka att det var lönt att ge ut den i sin helhet, och med tanke på att det är 15 volymer med ett slut som knyter ihop det mesta och varken känns påklistrat eller framtvingat måste Judal ha gjort någonting rätt.

Någonstans sitter en fangirl och ylar över hur snygg Duzzie är eller hur uppenbart det är att Darres hör ihop med Raizen och inte prinsessan Ishtar, men jag känner inget behov av att läsa de föregående volymerna ens för att försöka få svar på de frågor som uppstod.