Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

World of Warcraft: Ashbringer World of Warcraft: Ashbringer
Av: Författare: Nicky Neilson
Tecknare: Ludo Lullabi, Tony Washington, Ves Abbott (tuschare)
Översättare: Nina Ernst
Layoutare: Nina Ernst
Redaktör: Daniel Carlsson
Omfång: 128 sidor i färg
Format: Serietidningsformat, limmad rygg
Utgivare: Egmont Kärnan
Utgivningsår: 2009
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
Betyg:

World of Warcraft: Ashbringer

Böcker

Vilken smörja det här är. Det vill jag slå fast redan från början, så det inte råder något tvivel om det ifall jag skulle råka uttrycka mig i positiva ordalag angående någon aspekt av den här publikationen.

Den reguljära utgivningen av serietidningen World of Warcraft verkar ha upphört i Sverige. Egmont tycks istället ha koncentrerat sig på specialutgåvor som denna samt avslutade miniserier i mangapocketformat. Men där den svartvita mangaversionen producerad av Tokyopop oftast är riktigt bra, skjuter Wildstorms färgversion hela tiden över målet i alla avseenden.

Handlingen utspelas i Azeroth, den värld som tusentals datorspelare känner genom online-spelet ”World of Warcraft” (i folkmun förkortat ”WoW”). Bland orcer, riddare, alver och odöda utspelas sagan om riddaren Alexandros Mograine och hans magiska svärd Ashbringer. Alexandros och hans söner Darion och Renault kämpar i olika konstellationer mot den onde Lich Kings odöda armé, Scourge. Krigslyckan böljar fram och tillbaka och snart hamnar sönerna på kollisionskurs med varandra. Och när berättelsen är slut rycker man som läsare bara på axlarna. Jaha, vad hände egentligen? Varför kom den här serien egentligen till? Vad missade jag på TV när jag satt och läste den här smörjan? Nu vet jag att denna miniserie när den ursprungligen producerades 2008–2009 var menad att fungera som en spin-off från spelexpansionen ”Wrath of the Lich King”, men om man vill skapa bakgrundshistorier till några av spelets mer framträdande karaktärer måste det finnas något vettigare sätt än att ge ut den här serien.

Serien är oerhört rörig, och då menar jag inte bara på manussidan. De mangainspirerade teckningarna och färgläggningen är stundtals mycket snygga, och med den nya teknikens hjälp kan man numera skanna in blyertsteckningar och färglägga dem direkt på datorn. Men att hoppa över tuschningen är ett misstag, i min mening. Den tuschare som faktiskt finns angiven för serien verkar hur som helst inte ha gjort sitt jobb ordentligt. Teckningarna saknar djup eftersom det inte finns några kontraster, vilket bidrar till det röriga intrycket. En varierad tuschlinje skänker också stuns och liv åt en teckning, men här förväntar man sig att en ambitiös färgläggning ska göra hela jobbet. Det fungerar inte alltid.

En sista sak som störde mig under läsningen var den svenska översättningen. Jag förstår att många WoW-spelare svänger sig med svengelska uttryck när de pratar om spelet, men det är ingen ursäkt för att i pratbubblorna referera till ”humans”, ”knights”, ”orcs”, ”night elves” och allt vad de heter. Jag tycker att Henrik Brandendorff hanterat balansgången bättre i mangapocketversionen än redaktionen gjort här. Dessutom finns det några irriterande direktöversättningar; ”Damn your eyes” betyder bokstavligen ”Åt helvete med era ögon”, men det är nog inte det som uttrycket avser… Däremot är det inte översättarens fel att dialogen stundtals är rena pekoralen. Som översättare har man ju en källtext att förhålla sig till, och det är bara marginella förbättringar man kan göra utifrån ett undermåligt grundmaterial.

Undvik den här utgåvan. För den fantasyfrälste rekommenderar jag istället den serieversion som går i pocketform.