Den manliga mystiken: en slutgiltig genusanalys

Inger Edelfeldt är en veteran inom den svenska litteraturen. Dessutom en mångsidig sådan. Hon har skrivit bilderböcker som ”Ja-trollet och nej-trollet”, ungdomsromaner som ”Juliane och Jag”. Hon skriver även för en vuxen publik med romaner som ”Finns det liv på Mars?” och diktsamlingar som ”Salt”.

Edelfeldt ligger även bakom flera seriealbum som ”Den kvinnliga mystiken”, ”Hondjuret” och ”Hondjurets samlade värk”. Seriealbumen blev mycket lovordade när de kom på slutet av 1990-talet. Nu återvänder Edelfeldt till seriernas värd med en sorts fortsättning på ”Den kvinnliga mystiken”. Fast nu är det männen som hon synar under lupp.

”Den manliga mystiken” består av både enrutingar, textrader med tillhörande illustrationer samt längre serier som berättar om hurdan mannen i olika sammanhang är. Det är mycket satiriskt och ironiskt. Dessvärre är det inte så roligt eller underhållande. Både teckningarna och den tillhörande texten är ofta röriga och ger ibland ett plottrigt intryck. Dessutom finner jag inte innehållet vara så träffande utan mest schablonartat. Kanske beror det på att så många andra serietecknare, som Nina Hemmingsson och Nanna Johansson också skämtar kring kön på ett, enligt mig, mer träffsäkert sätt.

”Den kvinnliga mystiken” kändes unik när den kom. Det kan man dessvärre inte säga om ”Den manliga mystiken”. Det finns som sagt betydligt vassare serier om ämnet.