Fantomen – från lila vålnad till blågul hjälte

Jag har aldrig läst Fantomen regelbundet eller varit medlem i Fantomenklubben. Liksom många andra har jag spridda minnen från barndomen i vilka ”Den vandrande vålnaden” figurerar, så visst finns det en historia mellan mig och figuren som lockar till ett nostalgiskt leende när jag läser jubileumsboken. Trots att detta finns där som utgångspunkt när jag sätter mig och läser, lär det nog inte bli av att någon kontakt återknyts efter att på nytt ha mött honom i detta ambitiösa men bristfälliga verk.

Det finns andra som har ett mycket mer djupgående förhållande till herr Walker än jag någonsin haft, eller lär ha i framtiden. I bokens första avdelning har en imponerande bred skara kända svenskar (och det är svårt att inte skämta när man nämner att ett par danskar och en norsk prost också medverkat), från Fredrik Reinfeldt till Jonas Gardell, och många däremellan, fått utrymme att berätta vad Fantomen betytt för dem. Några berättar om sin första läsupplevelse, andra om hur de inspirerats på olika sätt. Ytterligare andra uttrycker sig genom dikter, och – föga förvånande – några i serieform.

Den första av bokens två ytterligare avdelningar består av texter där tecknare och författare från hela världen visar sin vördnad för Fantomen. Boken avslutas sedan med en samling korta artiklar om olika Fantomenrelaterade ämnen. Innehållet i dessa spänner från ett försök att fastställa en ”slutgiltig Fantomenkanon” till en, förvisso ganska ytlig, diskussion om rasism i ”Fantomen”.

Boken har en lovvärd ambition; målet att fira en kulturikon genom att visa vilken genomslagskraft ett så till synes verklighetsfrånvänt fenomen som en maskerad seriefigur kan ha i människors liv, och hur älskad Fantomen är i vårt avlånga land, uppnås utan tvekan. Men det är inte så att Fantomen prisas och bara höjs till skyarna. Det finns ett och annat kritiskt inlägg om missade möjligheter från skaparnas sida och kommentarer som tyder på att allt inte gått helt rätt till under tidningens långa historia.

Dessvärre är det svårt för mig att verkligen komma jubilaren så nära som det enkelt hade gått att göra med en bok av det här slaget. För min del är den utan tvekan största bristen avsaknaden av gediget redaktionsarbete och korrekturläsning. Vid alltför många tillfällen har jag fått stanna upp och läsa om, för att försöka förstå vad författaren har velat säga, eller helt enkelt för att det finns språkliga brister som avsevärt försvårar läsningen. Inte heller är allt tillgängligt för läsare som inte känner till de Fantomenlegendarer som så ofta i boken lyfts fram som betydelsefulla för den svenska ”Fantomen”-produktionen.

Allt som allt är det en kul bok som nog, och detta kommer väl inte som någon större överraskning, mest lär tilltala Fantomenläsare. Samtidigt finns det onekligen en inbjudan till nostalgi som kittlar även de oinvigda. Vi som inte stolt sparat medlemskortet i Fantomenklubben eller somnat otaliga nätter i ett svagt ljus från en självlysande dödskallering är inte helt bortglömda i glädjen. Det når bara inte hela vägen.

Utdrag ur Fantomen – från lila vålnad till blågul hjälte. © Åke Forsmark