En kopp kaffe till II

Första volymen av Naoto Yamakawas ”En kopp kaffe till” var något av en ögonöppnare för mig när de gäller manga. Mysiga kortnoveller i serieform om både ditt och datt med kaffe som en gemensam nämnare, antingen prominent i förgrunden eller omärkligt i bakgrunden. Del II fortsätter i samma hjulspår med berättelser om olycklig kärlek, svek, saknad och nostalgi. Det mesta är förankrat i en krass verklighet, men det finns också inslag med fantasy- och science fiction-tematik. Sammanfattningsvis känner jag mig sällsamt bekväm med att stämpla detta som ”vuxenserier”, i positiv bemärkelse.

Teckningarna ligger en bra bit ifrån den typiska mangastilen (som jag uppfattat det) och harmonierar fint med det saktmodiga berättandet. Fortfarande tycker jag dock att de tecknade människorna är svåra att skilja från varandra, och det dröjer innan jag inser att figurer återkommer i flera berättelser. Eller inte … Jag är fortfarande osäker, och det är väl egentligen det enda jag har att anmärka på.

I övrigt är det här alldeles förträfflig läsning, men jag känner mig inte lika omedelbart drabbad den här gången som av del I. Därav ett lite lägre, men fortfarande högt betyg för del II.

Gärna påtår, tack!