Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Serier mot rasism Serier mot rasism
Av: Författare: Tinet Elmgren, Tony Cronstam, Maria Cronstam, Malin Biller, Catarina Batista, Tiitu Takalo, Sylvain Runberg, Joakim Pirinen, Joakim Lindengren
Tecknare: Tinet Elmgren, Tony Cronstam, Malin Biller, Catarina Batista, Tiitu Takalo, Emre Özdamarlar, Joakim Pirinen, Joakim Lindengren
Omfång: 134 sidor i svartvitt
Format: 165 x 240 mm, mjuka pärmar
Utgivare: Optimal Press
Utgivningsår: 2011
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789185951352

Serier mot rasism

Böcker

”Serier mot rasism” är en annorlunda seriebok. Idén till denna antologi föddes dagen efter det omtalade valet 2010, då Sverigedemokraterna kom in i riksdagen, och vinsten från utgivningen går direkt till välgörande ändamål.

Lagom till den chockerande upptäckten att inte alla universitetsstudenter är eftertänksamma, smakfulla och finkänsliga i sitt förhållande till andra kulturer och etniska grupper kommer antologin ”Serier mot rasism” från Optimal Press. Ett fyrtiotal serietecknare som ”slår en tuschfläckig näve i bordet”, i första hand med anledning av Sverigedemokraternas framgång i riksdagsvalet, och intäkterna går oavkortat till nätverket Ingen människa är illegal.

En av antologins oförnekliga starka sidor är att den inte är en klämkäck pekpinne för välmenande vuxna att sätta i händerna på skolungdomar. ”Serier mot rasism” kommer inte att få fjortonårige Kevin, som röstade på Sverigedemokraterna i skolvalet, eller mamma Linda (hon på sidan 63) att ändra åsikt och försöker knappt. Det här är inte ett album riktat till dem, utan mot dem – till klasskamraten Matilda och kollegan Mattias som annars bara suckat djupt och tittat bort när de sätter igång. Även om en del av bidragen kommer med enkla förklaringar ges det inga lätta lösningar – eller, jo, för ett av dess syften är att uppmana till det fånigt enkla och outsägligt svåra ”Säg nej! Säg ifrån!” (och ”Tänk efter före”).

Jag kan dock inte vara annat än ambivalent till antologin. Å ena sidan är det svårt att vara emot budskapet och en bok med serier om och mot rasism, speciellt när vinsten går till ett behjärtansvärt syfte. Å andra sidan – trots förordets påpekande om blocköverskridande avståndstagande från Sverigedemokraterna, rasism och intolerans – är det nämligen några som inte kan låta bli att antyda att de som har andra politiska åsikter, till exempel liberaler, delar Sverigedemokraternas värderingar, och det ger en störande bismak i vad som ger intrycket av att publiceras med godkännande av och öppen koppling till en grupp partipolitiskt och religiöst obundna organisationer.

I praktiken är dock dessa serier bara en mycket liten del av antologins innehåll och mer än vägs upp av bidrag som istället funderar över sådant som ”Men när jag och mina vänner retar varandra baserat på respektive bakgrund, då är det väl okej, eller …?” och ”En person som jag inte förväntade mig det av visade sig vara så fördomsfull att det gränsade till karikatyr. Vad borde jag ha gjort?”. Men både vän av ordning och den överkänslige noterar att det inte är … ähum … ”helsvenskar” som ställer sig dessa frågor. Ingen av de förträffliga och medvetna ”helsvenskarna” (nåja, de med svenskklingande namn som inte kommer ut med att hela släkten inte fötts inom rikets gränser sedan före Bernadotte eller hur man nu vill definiera det) i antologin har på samma sätt rannsakat sig själv och reflekterat över egna tankar och handlingar. Fel är sådant som Den Andre gör. Han är inte som vi inom vår grupp – vi vet ju att sådana som vi är nyanserade och toleranta, och om bara folk tyckte som vi och delade våra värderingar skulle problemet inte finnas. OK, riktigt så illa är det inte (uttryckligen), men lite mer självkritik och lite mindre ”Folk som säger det här är idioter!” hade manat till mer eftertanke hos läsaren och öppnat för diskussion.

Bidragen kan grovt uppdelas i ”tydliga presentationer”, ”personliga upplevelser och reflektioner”, ”vanliga serier och skämtteckningar” och, tja, ”hätska diatriber”. Det olyckliga är när de som skrivit de sistnämnda avsett att eller ansett sig skriva en av de förstnämnda – och i ärlighetens namn hade en del varit det om de behärskat sig eller faktiskt brytt sig om att lägga sig på en högre nivå än motsvarigheten till ”Jag är inte rasist, men …” och ”Som alla vet, men mina motståndare förnekar …”. Å andra sidan finns det hätska diatriber som, om inte behöver skrivas så i alla fall fyller en nyttig funktion och inte nödvändigtvis hade tjänat på en mer resonlig ton. Det hade varit värre om ingen deltagare faktiskt höjt rösten och den där tuschfläckiga näven utan alla nöjt sig med ”Ha, ha, vad rasister är dumma och fåniga”. Jag känner igen en del argument (som att alla är lika under skinnet) från uppsatser i ämnet från min egen gymnasietid och det väcker läraren i mig. Följaktligen finner jag mig sitta och bedöma serierna individuellt och skriva anmärkningar med mental rödpenna: ”Nästan klockrent!”, ”Hade kunnat dra resonemanget ännu längre”, ”Bra och tydlig presentation – MED KÄLLHÄNVISNING!”, ”Hade kunnat vara tydligare”, ”Borde ha ansträngt sig mer och inte kört med lättköpta poänger”, ”Utgår från sina egna fördomar”, ”Framstår som lika intolerant som de han anser sig bekämpa”.

Vilka bidrag är då de mest lyckade? ”Serier mot rasism” kommer ju nästan oundvikligen att hamna på skolor, så vilka av bidragen fungerar bäst som utgångspunkt för en diskussion? Maja Lünings ”Den moderne rasisten”, Stef Gaines ”¡Hola! På svenska”, Tinet Elmgrens ”Vad ska man göra?” och Tiitu Takalos ”Vårt land” är de jag i första hand skulle välja om jag skulle skära ner det hela till ett mindre kompendium, med Gunnar Krantz ”Invandrare!” och Karin Nybergs ”Är du också med?” på delad andraplats. Varför? De fyra första är bland de längre serierna, inte strippar eller skämtteckningar (de två senare är ensidesserier) och de håller sig så politiskt neutrala det går när det gäller ämnet. ”Den moderne rasisten” är en naturlig startpunkt, eftersom den inte bara handlar om ”den moderne rasisten” utan också om fördomar i allmänhet. Resten är på gott eller ont den sortens berättelser som ”hör hemma” i en antologi om rasism och fördomar, som väcker frågor utan att komma med tydliga pekpinnar och de flesta (om inte alla) bygger på personliga upplevelser.

Slutresultatet blir, inte helt oväntat, spretigt, ojämnt och med goda föresatser som fastnat i aktivismens dilemma – att det finns folk som i sin hjälpsamhetsiver inte ser (eller till och med stoltserar med) sina egna fördomar eller låter sin Rättfärdiga Vrede ta överhanden och därmed får andra att känna sig misstänkliggjorda och ovälkomna i gruppen; och att jag har köpt in ett exemplar till det skolbibliotek jag jobbar på, för jag inte komma på någon rimlig anledning att inte göra det.