Jag hör icke till något läger

Elisa Rossholm är seriedebutant, men hennes penna är säker och kompositionen som om hon aldrig gjort annat. Hon är född 1976 och doktorand i konstvetenskap. Hennes känsla för Victoria Benedictssons 1800-tal är exakt som en etnologs. Hon arbetar med collage, lågmälda och uttrycksfulla. De illustrerar hjältinnans förhatliga skånska mylla som håller henne fången, liksom hennes intellektuella tillflykt Köpenhamn – som hon inte finner mindre trångsynt.

Bokens text är citat från dagboken, väl utvalda. Med Rossholms egna ord: ”Det är Victorias ord som gjort boken möjlig. Hennes formuleringar är obetalbara. Med sylvass enkelhet och svart humor beskriver hon sitt liv, sig själv och sin omgivning. Mina collagebilder har gjorts utifrån de inre bilder hennes ord skapat.”

Läsaren förväntas känna till Victorias öde. Utan introduktion heter det första kapitlet ”Christian”. Naturligtvis. Det allt överskuggande kvinnofängelset i en tid då kvinnan var ekonomiskt omyndig var ”kyrkans monopoliserade prostitutionsväsende”. Victoria lever i sexuell livegenskap hos den 28 år äldre postmästaren i Hörby, en änkling med fem barn. Hon äktade honom när hennes far bröt sitt löfte att hon skulle få studera till konstnär. Hon äcklas av Christians närmanden, men sköter som styvmor hans hushåll med hjärtskärande god vilja och ambition.

Efter den kroppsliga fångenskapen kommer den lokala. Nästa kapitel heter ”Hörby – den afskyvärda lilla hålan”.

Därefter skildras hennes vänskap med Axel Lundegård, en besläktad själ med den himmelsvida skillnaden att vara man. Han kan leva fritt. Det försöker även Victoria när hon tar båten till Köpenhamn – Rossholms stil framhäver avståndet och äventyret: Ångbåten stävar i skummande vågor mot metropolens silhuett.

Väl där smolkas Victorias intellektuella frihet av stigmat: qvinna. Denna andra rangens människa har en skarp iakttagelseförmåga och intelligens som överträffar alla frasradikalers och kulturelitisters. Rossholms bilder är lika på kornet som Victorias omdömen om denna skara – som hon likväl vill tillhöra. Hennes kluvenhet är djup, hon hör inte till något läger. Det ställs på sin spets med hennes beundran för och kärleksaffär med dåtidens litterära alfahanne Georg Brandes.

Rossholms collage ger en levande yta, kompositionen är lugn och tecknandet suveränt. Det återger Victorias heroiska liv fantasifullt, poetiskt, exakt och avgrundsdjupt förtvivlat. När hon är med Axel är hon en lycklig igelkott. När de läser böcker har himlen ljusa molntussar; rapsen strålar gul. Röllakan och ovala tavelfoton markerar det skånska hemmets boja. En bild av Köpenhamn med stenhus och hästdroskor lovar Frihet – mannens. När Victoria tar sitt liv svartnar tapet och tavlor. Bara ett manus ligger ensamt kvar i färg.

Utdrag ur Jag hör icke till något läger. © Elisa Rossholm