Sök...
Generic filters
Exact matches only

Fakta

Svarta bubblor Svarta bubblor
Av: Författare: Lars Arrhenius
Tecknare: Lars Arrhenius
Omfång: 60 sidor i svartvitt
Format: 15 x 21 cm, limmad rygg, styva pärmar
Utgivare: Orosdi-Back
Utgivningsår: 2011
Språk: Svenska
Utgivningsland: Sverige
ISBN: 9789186593223
Betyg:

Svarta bubblor

Böcker

Det blir alltid mycket ståhej när kreatörer från andra områden ger sig på serieskapandet, särskilt i USA. Bland exemplen på senare år återfinns regissören Joss Whedon, hårdrockaren Rob Zombie, filmmakaren Richard Donner, författaren Jodi Picoult och skådespelaren William Shatner. Och i Sverige blev det rubriker när historieprofessorn Dick Harrison skrev manus till en serie som tecknades i bästa Tintin-stil av Jimmy Wallin i ett nummer av Bild & Bubbla. Ibland blir det bra, andra gånger inte.

Bara för att en människa är begåvad inom ett visst område betyder det inte automatiskt att hen glänser i precis allting som hen företar sig. Det tycks finnas en övertro på att det här med serier, det klarar väl vem som helst av att göra. Det är väl bara att rita roliga gubbar i rutor och lägga till pratbubblor med någon kul kommentar?

Kanske är det därför som jag blir så provocerad av svenske konstnären och animatören Lars Arrhenius ”Svarta bubblor”. Främsta orsaken till min reaktion är kanske att ”Svarta bubblor” marknadsförs som ett seriealbum eller serieroman när det inte är det. Lars Arrhenius har verkligen gjort det lätt för sig. Enligt baksidestexten skildrar verket ”vad folk grubblar över och babblar om i nattens mörker”. I själva verket har Arrhenius ritat sida upp och sida ner med helsvarta rutor, här och där kompletterad med en pratbubbla med någon ”kul” kommentar. Det finns inget sofistikerat över det här, det finns ingen handling, ingen linje, sällan någon punchline eller ens något som kan tolkas som absurd humor.

Att kalla det här för ett seriealbum tycker jag är en skymf mot alla duktiga serieskapare i Sverige. Alla helproffs, halvproffs, serieskoleelever och glada amatörer som övar och övar för att utveckla sitt hantverk och sin berättarteknik. Idén bakom ”Svarta bubblor” låter kanske intressant, men det brister i själva genomförandet så till den milda grad att det är rent av provocerande. Vem som helst kan inte teckna serier. Vem som helst kan och ska få försöka – det har jag inga invändningar emot – men jag har svårt att tänka mig att något serieförlag i Sverige skulle ha velat ge ut det här.

Men så är det heller inget renodlat serieförlag som gett ut verket. ”Svarta bubblor” är den senaste delen i kulturförlaget Orosdi-Backs prestigefyllda serie ”Svenska illustratörer och konstnärer”, där man varvat konstnärer med serieskapare som Nina Hemmingsson, Joakim Pirinen och snart även Max Andersson och Martin Kellerman. Jag har svårt att se hur Lars Arrhenius på grundval av ”Svarta bubblor” kan anses platsa i det gänget. Troligen fyller han konstnärskvoten, men då hade det varit intressantare att se vad som utmärker just hans konstnärsskap, att se honom i sitt esse inom hans eget område. För det här kan omöjligt vara det bästa han kan prestera.