Från Superangst till Seriestaden

Gunnar Krantz fortsätter summera sin gärning som serieskapare/konstnär/pedagog. I den över 400 sidor tjocka ”Från Superangst till Seriestaden” får vi ta del av hans 90-tal, med hjälp av texter, illustrationer, fanzin och serier. Allt presenterat mellan tjocka pärmar och med ett snyggt omslag, som talande beskriver innehållet.

Det är svårt att granska så olika saker som fotografier och lekfulla tuschlinjer. Men följer man Gunnars kreativa idéer så mynnar de ut i två viktiga slutsatser, inte bara viktiga för honom under 90-talet, utan med stor betydelse för det nutida serie-Sverige. 1. Här omformas Gunnars serier från detaljerade grafiska skönheter till en minimalistisk linje, att berätta med så enkla medel som det är möjligt blir hans signum. 2. Som pedagog för han fram just det; krångla inte, bara gör, rita utan att skissa, direkt med tuschpenna. Låt dig själv och dina historier flöda ut över pappret.

Några årtionden senare publiceras många serieskapare som passerat hans utbildning i Malmö. Flera av dem tecknar snabbt, enkelt och med en provocerande attityd. Så blev då en mans ångest en allmän kreativitet. Det är kanske inte längre så att man kan hävda att en serieskapare påverkar alla andra, Moebius tid är till exempel förbi. Likaså för Crumb, Kirby, Barks eller vem du nu tänker på. Fram kliver komplexa skapare som tagit intryck från helt olika kontinenter, stilar, smaker, tidningar, fanzin och webben. Men ändå är det så att de flesta som kliver fram som serieskapare idag har mött Gunnar Krantz som pedagog.

Gunnar Krantz är en medveten sökare. Han funderar över hur han ska nå framgång, analyserar och väljer strategi, bestämmer sig och kör hårt rakt framåt. Krantz tycks inte väja för hinder, han tar strider och krigar, delar in mänskligheten i de som fattat och de som inte fattat, med eller mot, vän eller idiot. Med samma energi som han stridit, faller han sedan samman. Tungt flämtar det lilla barnet innan det laddar för sitt skrik. Gunnar Krantz tycks bara backa för att ta sats. Han blottlägger sig själv lika obarmhärtigt som han skildrar ”idioterna”, och även om han ångrar sig många år senare, så är då krigen redan vunna eller förlorade. När jag läser hans serier från 90-talet tycker jag mig se en man som ständigt överges, gamla figurer försvinner och nya dyker upp.

Vad definierar en människa? Gunnar ställer svåra frågor och drar i komplexa trådar för att länka svar till oss läsare. Sämst i det tjocka albumet tycker jag är ”Kosmos” – här har han dels förenklat sin linjelek så att den blivit odramatisk och tråkig, bilderna vaga och upprepande. Vi serveras manlig egoism i full blom. Gunnars drömmar radas upp i dessa tomma bilder. Om man saknar den filosofiska drömtydningens alla koder och symboler så blir ”Kosmos” svårtillgänglig och ointressant. Gunnar försöker definiera sig själv genom sina drömmar: vi läsare ser pusselbitar, men det faller platt. Här drivs den bildmässiga utveckling som växt fram genom de senaste albumen lite för långt. De svarta ytorna har försvunnit redan i ”Nollad”, linjens ytterligare förenkling framträder i ”Kosmos”. Men nu är även berättarglöden borta, ilskan som drivit fram en spännande dialog i ”Nattsudd” och ”1981” är som bortblåst. Just denna varma vrede är annars Gunnars Krantz mest levande plustecken, en framåtledande ilska.

Kollage av recensenten Stefan Niklasson. Varför statyn? Se sidan 116 i boken.

De texter som serveras mellan serierna upplever jag som oerhört viktiga och intressanta. Det är seriehistoria som man tacksamt slukar. Konsten kontra serier är ett slagfält i sig. Naturligtvis är serier konst, men det är inte självklart för alla. Den hårda vägen lär sig Gunnar skillnaden på finkulturens introverta rum och seriens enklare utåtriktade språk. Genom att tolka texterna han skrivit som kommentarer kan vi förstå hur han dragit sina slutsatser. Han lämnar konsten och drar ner på sin serietillverkning. Hans varma vilja övergår till pedagogens vardag. Mannen som stred mot seriefrämjare och finkultur hittade till slut sin kavaj, kammade sig och fick jobb. Som pedagog på Kvarnby folkhögskola har han, definitivt med pennan som vapen, slagit världen med häpnad. Alla borde lära sig göra serier, avslutar Krantz sin tjocka bok. Jag instämmer och tackar för lektionen.

Det är sättet som boken presenteras på – texterna, bilderna och den utveckling vi får ta del av – som lyfter den tjocka serieboken. De två tjocka volymerna som finns utgivna av Optimal Press vågar visa på komplexitet, reflektioner och efterklokhet, det gör det intressant och unikt. Vem kan man jämföra Gunnar Krantz med? Vem har gjort en liknande gärning och gått från billiga fanzin till högskolekavaj?