Det finns ingenstans att fly

Cirka 25 procent av alla kvinnor (och runt 15 procent av männen) i landet lider av något slags psykisk ohälsa. I nästan samtliga kategorier beräknas ohälsan minska. Undantaget de unga (i kategorin 16–24 år). Bland unga människor är även självmordsförsöken vanliga. Och de som drabbas mest är tjejer. Det är tre gånger vanligare att unga kvinnor försöker ta sitt liv, än män. I sin serieroman ”Det finns ingenstans att fly” närmar sig Ester Eriksson detta tabubelagda ämne insiktsfullt och klokt.

Det här är berättelsen om Olivia, en deprimerad tjej som söker akut för sina problem. En läkare skriver ut medicin och samtalsterapi. Hennes möte uppdagas för pojkvännen som inte förstår något. Han förstår inte varför Olivia behöver terapi, och varför hon måste äta ångestdämpande. Liksom många, särskilt i den äldre generationen, menar han att psykakuten och medicin är till för galningar. Och Olivia – hon är ju normal. De gör slut. Sedan går det utför med upprepade självmordsförsök och sjukhusvistelser.

Det här är ett viktigt ämne. Det är även ett minerat ämne att ta sig an. Genom att välja ett sakligt perspektiv istället för ett metaforiskt undviker Ester Eriksson de missförstånd som annars lurar i skuggorna (i värsta fall förstår inte publiken ett barr av det metaforiska, som det var med Lars von Triers film ”Antichrist” som ju tematiserade akut psykisk ohälsa, men blev helt missförstådd). Hon förklarar sjukdomstillståndet närmast didaktiskt så att envar tydligt förstår hur det är att må skit.

Ester Erikssons stil är rikt varierad i färger som drar åt det expressionistiska hållet genom sin myckna användning av färgen blått, i kontrast mot själva berättelsens diskbänksrealism. Vi möter här inte en sjuk människa. Utan bara en människa. Som inte mår bra.

Det här är en vacker och alldeles äkta bok. Många som någon gång i livet mått dåligt kommer att känna igen sig: Livet i sig självt är jävligt: att inte bli förstådd är jävligare. Nära och kära som sviker en då man behöver dem som mest är jävligast. Vårdare som påstår sig vilja ”ens eget bästa,”  låtsas lyssna på och hurtfriskt peppa en vill man bara strypa.  Vägen blockerad. Det går nästan inte komma därifrån. Det finns ingenstans att fly.

Möjligen är det för att ämnet ligger mig särskilt varmt om hjärtat som denna bok tilltalar mig särskilt mycket. Själv brukar jag föredra metaforiska berättelser framför sakliga. Men den här boken träffar tonsäkert. Särskilt personer som arbetar inom psykiatrin borde läsa den, men även alla andra. För som jag konstaterade inledningsvis är psykisk ohälsa mycket vanligt. Har du inte själv redan mått dåligt eller just nu gör det, så är risken närmast hundraprocentig att någon som står dig nära gör eller har gjort det. ”Det finns ingenstans att fly” handlar om dem, mig och dig eller oss alla.