Tintins äventyr nr 8: Kung Ottokars spira

En Tintin-klassiker är alltid en Tintin-klassiker.

Detta Tintin-äventyr, som 1960 var det första att ges ut i Sverige, är ett av Hergés mest politiskt färgade. Faktumet  kommenteras i förordet, och det må väl vara. Dock svävar Hergé aldrig ut i politisk debatt, utan vi får som brukligt följa utvecklingen ur Tintins naiva perspektiv.

Den teknologiska fäblessen Hergé besitter blir i detta album allt mer påtagligt, med utsökt återgivna fordon. Inte minst flygfarkosterna. Alltsedan Ikaros ödestyngda försök att nå skyarnas allra högsta punkt har mänskligheten strävat efter denna till synes ouppnåeliga storhet. Det är föga överraskande att förverkligandet av denna dröm i och med bröderna Wrights framgångar lyftes till nya höjder. Allt detta åsido är Hergés signum ändå de återhållsamt väldesignade miljöerna. Det är upplyftande att kunna följa karaktärerna i väletablerade scener där sceneriet spelar lika stor roll som figurerna själva, för att inte tala om uttrycksfulla ansikten som lyckas fånga sinnestillstånd och reaktioner mästerligt.

Milou är också extra prominent här, där han i många andra senare äventyr får stryka på foten till förmån för andra karaktärer.

Platsen som detta äventyr är förlagt till (det påhittade kungariket Syldavien) är ett hopkok av flera olika slaviska länder. Allt från maträtter, folkdräkter och landsbygd till person- och ortsnamn. Störst inverkan verkar polskan och ungerskan haft, till exempel rätten ”szlaszeck”. Inte heller de ottomanska influenserna utelämnas, allt enligt god efterforsknings alla regler.

Miljö ur Kung Ottokars spira av Hergé. Copyright Moulinsart.