Nogi del 1–3

Nogi del 1–3
Av: Daniel Lenneér, Stefan Harrysson, Daniel Ahlgren och Andreas Lindén
Omfång: Del 1 – 28 sidor, del 2 – 24 sidor, del 3 – 24 sidor
Format: A5
Pris: 30kr (fanzin), 6okr (kassett)
Hemsida: www.lenneer.se
Kontakt: daniel@lenneer.se

Som tonåring på 80-talet skapade Stefan Harrysson superhjälten Nogi. Dennes super-egenskaper kan sammanfattas i att han kan flyga, slåss mot skurkar som är större än han själv och emellanåt överlista fienderna med sina tv-seriekunskaper. Nu, ungefär 30 år senare, har Nogi fått sig ett nytt skrud genom Daniel Lenneérs penna, lämnat pojkrummet och tagit ett kliv in i de professionellt tecknade seriernas sfär. Lenneér har gått påtagligt hängivet in för att återuppliva Harryssons verk, av förmodat nostalgiska skäl. Tre hyfsat långa volymer med Nogi-remakes har det blivit i slutändan: Skapelsen, Rivalen och Domen. Den första av dessa följer Harryssons originalmanus troget, den andra är skriven av Lenneér själv, medan den tredje – och bästa – delen är författad av Daniel Ahlgren. I sista delen har även Harrysson och Andreas Lindén medverkat som tecknare. Därtill har Lenneér i ljuv 80-talsanda producerat ett kassettband till delarna 1 och 2, med uppläsning av serierna samt ljudeffekter. Ett roligt och i seriesammanhang klart säreget inslag, som även går att lyssna igenom på Lenneérs blogg för oss stackare som inte längre äger någon kassettspelare.

Samtliga tre fanzin är tecknade proffsigt och med glimten i ögat – Lenneér har varit med i matchen länge, och drar sina cartooniga linger med vällust och självsäkerhet. Det är samtidigt svårt att bortse från att det hela kretsar kring en, låt oss säga, inte alldeles färdigmognad seriefigur. Första fanzinet har tecknaren tillägnat Stefan Harrysson, och det är säkert kul för honom att få uppleva sin gamla tonårsserie pimpad med fräscha teckningar och rentav nyskrivna äventyr. För mig blir genomläsningen däremot ojämn. Det tippar förvisso över till uppskattning i slutändan, och efter sista delen känner jag mig rentav smittad av den påtagliga skaparglädjen.

Men det börjar inte riktigt så bra. Del 1, ”Skapelsen” (som alltså är en direkt omarbetning av originalet) är en berättarmässigt haltande pastisch, där en av seriemediets största synder begås i snitt i varannan ruta. Exempelvis: om en bild föreställer en ambulans med tutande sirener, kan man räkna med att i textrutan få läsa att ”det kommer en ambulans med tutande sirener”. Det blir lite som att titta på ett tv-program som är anpassat till synskadade, med en berättarröst som beskriver allt det väsentliga som man ser på skärmen. I ett icke-synskadeanpassat sammanhang blir berättarrösten till ett omyndigförklarande av läsaren, och bör vara något som varje minsta erfaren serieskapare undviker som pesten. Det är lätt att förstå ambitionen att vara originalmanuset trogen i minsta detalj – frågan är bara vad läsaren i det här fallet förväntas vinna på det?

En påtaglig nivåhöjning sker det i den nyskrivna del 2, ”Rivalen”. De onödiga textrutorna är borta, och också själva storyn är mycket mer genomtänkt och kul. Man kan emellanåt nästan känna en värme för den osäkra, allt mer känslosamma Nogi, som finner en smärtsam samhörighet med sin rival, det enda väsendet i världen som liknar honom. Väl framme i den av Daniel Ahlgren tillika nyskrivna del 3, ”Domen”, med dess sköna metastory och självparodiska underton, är det bara att dra på smilbandet ordentligt och heja på den olycksalige, gummiklädde superhjälten. Tur att han fick chansen för denna resa.

Henri Gylander