Robert Aman har besökt utställningen Frank Quitely: The Art of Comics i Glasgow. Quitely är en av serievärldens största namn på senare år och är främst känd för sina samarbeten med författare som Grant Morrison och Mark Millar.
Vanligtvis söker sig besökare till Kelvingrove Art Gallery and Museum för att utvändigt beundra den barock-inspirerade byggnaden i, karakteristiskt för Glasgow, röd sandsten och invändigt ta del av dess betydande konstsamling. En samling som innehåller ikoniska verk från den europeiska konsthistorien – från fransk impressionism och holländsk renässans till Glasgowskolans moderna färgkonstnärer.
Sedan ett par veckor tillbaka och fram till första oktober delar Van Gogh, Monet och Rembrandt utrymme med hemmasonen Frank Quitely. Men den försynte tecknaren behöver inte känna sig blyg inför sitt aktningsvärda sällskap. Quitely är utbildad vid den prestigefyllda konstskolan Glasgow School of Art och har uppnått internationell ryktbarhet för sina illustrationer till Grant Morrisons tolkningar av Stålmannen och Batman samt Mark Millars arbete med Jupiter’s Legacy.
Om antagonisterna Morrison och Millar tidigare betraktats som Glasgows främsta bidrag till serieindustrin har konkurrensen onekligen hårdnat. Vincent Deighan, mannen bakom pseudonymen Frank Quitely, beskrevs nyligen av BBC som serievärldens kanske mest eftertraktade tecknare.
Tillfället för utställningen känns inte slumpartat; i juni blev den 49-årige Frank Quitely, en så kallad spoonerism för ”Quite frankly”, hedersdoktor vid University of Glasgow. Så sent som förra året var också hans alster en central del av utställningen Comic Invention på The Hunterian Museum and Art Gallery, beläget ett par hundra meter uppför backen från Kelvingrove. Comic Invention var en hyllning till Skottlands roll i serieindustrin – historiskt såväl som idag. Glasgow gör nämligen anspråk på att vara födelseplats för världens första massproducerade serietidning, The Glasgow Looking Glass, från 1826.
Mot den bakgrunden knöt utställningen samman historia och nutid genom att visa på genrens utveckling genom en svepande framåtrörelse. Konceptet förverkligades genom att föra samman en nästan 200 år gammal serie med verk från olika årtionden – inklusive arbeten av konstnärer utanför serieindustrin, men med serietecknandet som otvivelaktig inspirationskälla. Nämnas kan David Hockney, Roy Lichtenstein och Andy Warhol. Det hela avslutades i en ansenlig mängd originalteckningar från Frank Quitelys studio.
Inbäddat i Comic Invention fanns således även ett subversivt syfte: genom att placera verk av Frank Quitely bredvid tavlor av popkonstens portalgestalter utmanades inte enbart besökarens föreställningar om olika konstformers inbördes hierarki, det illustrerade också det direkta inflytande seriekonsten haft på dem alla. Denna manöver leder oundvikligen till slutsatsen att serietecknande inte nödvändigtvis är en isolerad konstform som kan behandlas styvmoderligt, utan att dess språk historiskt lämnat bestående avtryck hos en rad olika konstarter utspridda på den allt suddigare kartan över fin- och populärkultur.
Utställningen på Kelvingrove är strukturerad strikt tematiskt. Enda undantaget är området kring huvudingången där besökaren introduceras till Skottlands bidrag till serieindustrin. Denna del av utställningen fokuserar på originalteckningar från de klassiska skotska serierna The Broons och Oor Wullie, som förtjänat sin närvaro genom att utgöra inspirationskällor till Frank Quitely. Längre in är varje rum tudelat där respektive sida gör ett samlat nedslag i en specifik karaktär. New X-Men samsas med Flex Mentallo; Judge Dredd delar utrymme med Justice League. Likaså tillägnas Morrison och Millar – för husfridens skull får man anta – varsitt rum med fokus på såväl deras respektive samarbeten med Frank Quitely som teckningar från andra samarbetspartners till de båda.
Däri ligger också den stora skillnaden mellan utställningarna Comic Invention och Frank Quitely: The Art of Comics. Den senare lyfter inte blicken mot andra konstformer för att positionera serieskapandet i ett sällskap som oftast placeras högre upp på det kulturella isberget. Detta angreppssätt som, paradoxalt nog, är lika pedagogiskt riktigt som nervöst ängsligt i sin önskan om att låta upplyfta popkonstnärers prestige spilla över på serieskapandet, är här helt frånvarande. Det visar på både mognad och självkännedom. Istället kompletteras den redan mycket omfattande arsenalen av objekt signerade Frank Quitely av alster från huvudpersonens mest framstående kollegor i dagens serietecknarindustri: Dave Gibbons, David Mazzuchelli och Alex Ross är några av de mest namnkunniga som bereds plats jämte Frank Quitely. Serieskapandet får här stå på helt egna ben. Och det går, föga överraskande, alldeles utmärkt.
Det är ingen risk att museets andra prominenta konstnärer skulle överskugga Frank Quitely. I utställningens hjärta, den långa korridorsliknande sal till vilken övriga rum agerar fickor, leds blicken genast till en glasbox med Christopher Reeves vinröda mantel från Superman III (generöst utlånad av Mark Millar). Manteln speglas i sin tur mot salens fond bestående av en väggmålning med ett motiv som tapetserat stadens tunnelbana sedan årsskiftet för att uppmärksamma resenärer på utställningen: Stålmannen, i Frank Quitelys karakteristiska Silver Age-inspirerade tolkning, flygandes över Kelvingrove.
Längs salen tillägnas vardera sida Vincent Deighans mest uppmärksammade arbete med DC Comics portalgestalter: Stålmannen och Batman. Den som uppskattar Grant Morrison och Frank Quitelys All Star Superman får här sitt lystmäte. Kasserade skisser placeras sida vid sida med originalsidor från den färdiga serien. Genom att inkludera Morrisons manus med olika utkast får besökaren en priviligierad inblick i skapandeprocessen när konstnären söker översätta författarens vision från ord till bild. Samspelet de två emellan blir aldrig tydligare än så här.
Framför allt lyckas denna del av utställningen pedagogiskt belysa den precision och detaljrikedom med vilken Frank Quitely arbetar. Arbetsdokumentet som visar skapandet av, bland andra, Jimmy Olsen erbjuder en extraordinär insyn i det allvar med vilket subjektet angrips. Bifiguren Jimmy Olsen, Clark Kents rödlätta kollega i tweed och fluga på The Daily Planet, har avbildats från en rad olika vinklar med ritningar av tidstypiska accessoarer för att placera karaktären i ett skimmer av 1950-tal, som kontrast till själva berättelsens dystopiska framtidsvision om ett liv utan Stålmannen.
Andra sidan tillägnas framför allt två Batman-titlar: Batman & Robin: Batman Reborn och Batman: Scottish Connection. Den första återigen i samarbete med Grant Morrison; den sistnämna med manus av Alan Grant. Givet utställningens ambition att betona Skottlands framskjutna position i serievärlden ter det sig naturligt att den mindre kommersiellt framgångsrika Batman: Scottish Connection utgör en mittpunkt. Utöver det rent artistiska värdet i Frank Quitelys illustrationer lär denna undanskymda titel tilltala en bred föreställd besöksskara. Inte minst då Frank Quitely använder sig av monument, byggnader och landskap från olika delar av landet för att skapa en stämningsfull bakgrund till en populärkulturell ikons brottsbekämpande på utställningens bakgård. Därmed skrivs Skottland också in i ett serieuniversum som en faktisk plats bortom Gothams stadsgräns.
I denna implicita hyllning av det skotska kulturlandskapet är avbildandet av Edinburgh Castle en av utställningens självklara höjdpunkter. Illustrerad snett uppifrån är denna teckning ett praktexempel på Frank Quitelys förmåga att vrida och vända på perspektiven för att addera djup till bilden, i kombination med hans karakteristiska omsorg för minsta detalj. Inget verkar lämnas åt slumpen. Det uppförstorade formatet tillåter nämligen ett studerande av hur varje enskild tegelsten omsorgsfullt placerats i bildens fond med hjälp av tecknarens blyertspenna.
I den sevärda BBC-dokumentären What Do Artists Do All Day? från häromåret får tittaren följa med Vincent Deighan till studion under en intensiv arbetsdag för att där bli varse om hur mycket tid och möda han lägger ned på varenda ruta. Den som får tillfälle att besöka Frank Quitely: The Art of Comics kommer att, vid sidan av att läsa själva serierna, kunna avnjuta slutresultatet av denna perfektionistiska ådra.
Robert Aman är lektor i pedagogik vid School of Education, University of Glasgow, samt Linköpings universitet. Han forskar om ideologi i svenska serier.