Vrål i skogen del 1–2

Av: År 1 i Serieskolan
Omfång: Del 1 – 48 sidor, del 2 – 56 sidor
Format: A5
Pris: Uppgift saknas
Hemsida: serieskolankvarnby.weebly.com

En ny årskurs har intagit Serieskolan, och visar i detta dubbelfanzin upp några av sina första alster. Något uttalat tema finns den här gången inte, även om titeln och majoriteten av serierna kan tolkas ha det evigt gångbara (och relaterbara) temat ”ångest”. Med tanke på innehållets oundvikliga spretighet i både stil och kvalité, hade jag ändå önskat mig ett tydligare tema som tillfört något mer helhetskänsla.

Som brukligt hos Serieskolans elever, finns de flesta genres representerade här – från noir till naivism, från sci-fi till socialporr. De flesta tecknare har uppenbar potential inom sina respektive geners, och kan glädja sig åt att många pusselbitar inom det egna uttrycket kommer att sannolikt falla på plats under serieskoleåret. Vilka från årskursen som kommer att bli riktiga nya stjärnskott inom Seriesverige vågar jag dock inte sia om den här gången.

Men några av alstren lovar förstås lite extra. Cecilia Vårheds ”Ok tjej gör sin grej” utgör en fräsch och klart underhållande satirinslag, något som jag hoppas att få läsa mer av framöver. Viss satir serveras även i Linn Olssons fyndiga manga-aster ”Poängen” (bild ovan). Sitt namn troget har den en tydlig poäng och dröjer kvar i minnet en bra stund efter läsningen.

På den visuella fronten utmärker sig bland annat Svalan Sörblom med sin ambitiöst tecknade suggestiva skräckserie ”Pull” (bild nedan), Josefine Åhrmans eleganta och likaledes suggestiva blyertsteckningar i ”Blickfång”, och Milad-Bonhams lovande linjeföring i ”Bak om dörren”. Kanske den mest särpräglade teckningsstilen tillhör emellertid Malena Magnusson, som med sina svartvita, supernaivistiska bilder i ”Vi blir alla gamla” (bild längst ned) förmedlar underhållande och tänkvärd socialrealism.

Ett drag som inte är ovanligt förekommande inom amatörserier är viljan att försöka lite för mycket, med resultat att det annars fungerande uttrycket liksom krämpar ihop av ansträngning. Så är fallet i synnerhet hos några av de mer experimentella serierna i ”Vrål i skogen” – många gånger handlar det om inslag av lite udda humor, eller överdriven svårmod, som dessvärre inte känns så värst naturlig utan som tycks ha slängts in bara för att liksom krydda uttrycket lite. Jag hoppas och tror att sådana inslag kommer att minska och ge plats för mer äkta och fungerande uttryck alltmedan Serieettans upptäcksresa fortsätter. På resan ifråga brukar det nämligen hända mycket positivt på kort tid.

Henri Gylander