Åren mellan 1945 och 1955 var ingen bra period för superhjälteserierna. Genrens popularitet började dala efter andra världskrigets slut, vilket delvis berodde på att en stor del av läsekretsen under krigsåren bestod av amerikanska soldater i fält. Istället blev skräck-, western- och romantikserier allt populärare och vid 1950-talets början hade DC/National lagt ner de flesta av sina superhjältetitlar.
De enda superhjältar som överlevde popularitetsnedgången var DC:s ”treenighet”: Batman, Superman och Wonder Woman. Visserligen hade Action Comics och Detective Comics – som fortfarande var antologititlar – icke-superhjälteserier som backupserier. All Star Comics lades dessutom ned helt 1951, men tidningarna som bar karaktärernas namn var fortfarande renodlade superhjältetitlar.
Allra minst påverkad av de skiftande trenderna var Superman, som snarast gick emot dem. Han var så pass populär att man 1949 startade Superboy, en titel som handlade om Clark Kent i skolåldern. När tv-serien Adventures of Superman började visas 1952 gav det figuren extra skjuts, och 1954 lanserade DC/National ytterligare en Superman-tidning: Superman’s Pal, Jimmy Olsen. Superman var dock undantaget som bekräftar regeln; superhjältegenren var i djup kris under 1950-talets första år.
Flash var den första Silver Age-hjälten, och den första superhjälte som fick en egen tidning på över ett decennium. Notera att man fortsatte numreringen från 40-talstidningen Flash Comics! Omslag av Carmine Infantino och Joe Giella. Copyright: DC Comics.
Eftersom superhjälteserierna under åren efter Andra världskriget i tilltagande omfattning riktade sig till barn, blev de allt harmlösare till sin karaktär. 1950-talets seriedebatt och ”The Comics Code”, det regelverk som infördes 1954, gjorde den tendensen ännu tydligare. Då serier enligt detta regelverk inte fick innehålla skildringar av brott och endast minimalt med våld resulterade det i att man i allt högre grad övergick till menlösa nonsenshistorier, som ofta utspelade sig i alternativa verkligheter. Dessa historier kallades ”imaginary stories”, eftersom de inte hade några följdverkningar i de ”riktiga” serierna. De få vuxna läsare som man dittills haft försvann, samtidigt som den barnpublik man riktade sig till avråddes från att köpa superhjälteserier på grund av genrens dåliga rykte.
Man skulle kunna säga att vändpunkten kom som en blixt från klar himmel. I Showcase nummer 4 (juni 1956) debuterade nämligen en ny superhjälte: The Flash. Åtminstone nästan ny; det var en uppdaterad version av en gammal Golden Age-hjälte. Den nye Flash – Barry Allen – blev i debutäventyret träffad av blixten, vilket gjorde honom till Jordens snabbaste man. När han funderade på vad han skulle göra med sin nyvunna förmåga fick han syn på en serietidning med Golden Age-versionen av Flash och bestämde sig för att också bli en superhjälte. Nyversionen gjorde succé och efter några år blev han den första nya superhjälten sedan Andra världskriget som fick en egen tidning. Flashs debut brukar räknas som starten på Silver Age-eran.
Green Lantern introducerades i Showcase nummer 22. Omslaget tecknades av Gil Kane. Copyright: DC Comics.
Strax därefter, i oktober 1959, debuterade en annan nyversion av en Golden Age-hjälte: Green Lantern. Golden Age-versionen hade varit en hjälte som fick sina krafter från en magisk lykta, men den nye Green Lantern var mer i samklang med tiden: en rymdvarelse kraschar i öknen och testpiloten Hal Jordan hittar honom. Hal får en ”kraftring” av rymdvarelsen och blir en del av en intergalaktisk polisstyrka. Även denna nygamla hjälte sålde bra och fick en egen tidning.
Stärkt av det växande intresset för superhjältar tog man i mars 1960 steget fullt ut och sammanförde Green Lantern och Flash med de tre stora DC-hjältarna Batman, Superman och Wonder Woman, den något mindre kände Golden Age-hjälten Aquaman samt en annan Silver Age-kreation, Martian Manhunter, i en superhjältegrupp. Gruppen fick namnet Justice League of America. Det blev förlagets största försäljningsframgång på många år och gruppen fick en egen tidning redan i oktober 1960. Superhjältegenren hade klarat sig ur krisen och en av DC/Nationals ägare, Jack Liebowitz, var så nöjd över detta att han skröt friskt om det för sin golfkamrat: denne golfkamrat var ingen mindre än Martin Goodman, ägare till Atlas Comics, förlaget som inom några år skulle bli känt som Marvel Comics. Men det är en annan historia …
Den serie som får representera Silver Age i denna genomläsning är DC: The New Frontier, Darwyn Cookes kärleksförklaring till denna era. Miniserien på sex nummer publicerades mellan mars och november 2004 och får nog betraktas som hans kreativa höjdpunkt. Cooke föddes i Toronto 1962 och etablerade sig som serietecknare relativt sent i livet. Han hade visserligen fått en sex sidor lång historia publicerad redan 1985, men under 90-talet jobbade för DC:s animationsavdelning. Först 2000 publicerades hans första ”riktiga” serie: Batman: Ego. Därefter tecknade han Catwoman, med manus av Ed Brubaker, först som backupserie i Detective Comics, sedan som egen tidning, vilken Cooke dock lämnade redan efter fyra nummer. Efter DC: The New Frontier gjorde han spridda tecknarjobb samt den egna serien Solo, men ingen av de serierna kom att få samma genomslag. 2016 gick Darwyn Cooke tragiskt nog bort i cancer, endast 53 år gammal.
DC: The New Frontier gjordes 2004 och var Darwyn Cookes hyllning till superhjältegenren i allmänhet och Silver Age-eran i synnerhet. Omslag av Darwyn Cooke. Copyright: DC Comics.
Jag inledde den här texten med att kortfattat beskriva DC:s historia mellan 1945 och 1960. DC: The New Frontier utspelas just mellan de åren. Världen den utspelas i är en blandning av vår verklighet och DC:s universum och är således en ”imaginary story”. Världen som serien utspelas i präglas av de stämningar som rådde i efterkrigstidens USA med Kalla kriget-paranoia och McCarthyism, men med ”DC-tvist”. Golden Age-hjältarna olagligförklaras och reagerar på olika sätt: Batman arbetar i det fördolda, Wonder Woman drar sig tillbaka till amazonernas ö och Superman underkastar sig förbudet och blir passiv. Seriens kronologi följer den verkliga utvecklingen i USA och Silver Age-hjältarna debuterar samma år som i vår verklighet. När ett yttre hot ser ut att äventyra Jordens existens inser den amerikanska militären och administrationen, med hjälp av Superman som äntligen ingriper, att det enda sättet att besegra detta hot är att samarbeta med superhjältarna. Genom detta samarbete avvärjs hotet, och historien avslutas med att Justice League of America bildas samtidigt som Cooke i textplattor citerar det John F. Kennedy-tal som gett miniserien sitt namn: The New Frontier.
Darwyn Cooke både skrev och tecknade miniserien och han tecknade den i en stil som imiterar den teckningsstil som var vanlig under Silver Age. Däremot så är karaktärerna i sig inte skrivna enligt Silver Age-mall, vilket bara är en fördel. Istället för tvådimensionella hjältar ger Cooke dem – möjligen med undantag för Superman – ett djup genom att förse de olika karaktärerna med tvivel och drivkrafter som inte alltid är altruistiska. Det är helt enkelt en Silver Age-historia med modern berättarteknik. Cooke använder sig av en berättarstruktur som först kan verka ganska splittrad, men genom att de olika huvudpersonerna rör sig från olika håll men mot samma mål knyts berättelsen långsamt ihop till en allt mer linjär historia. Huvudpersonerna är många, men den som sticker ut lite extra är Hal Jordan, som går från en yngling som tvivlar på om han valt rätt bana i livet till hjälten Green Lantern. Miniserien innebar också att Hal Jordan fick en renässans i DC:s vanliga universum.
Hal Jordan framtträdde som den verkliga stjärnan i serien. Omslag av Darwyn Cooke. Copyright: DC Comics.
DC: The New Frontier är på flera sätt antitesen till Watchmen, Alan Moore och Dave Gibbons berömda serieroman från 1986. Med Watchmen ville Moore och Gibbons dekonstruera superhjältegenren, medan Cooke ville rekonstruera den. Moore/Gibbons framställde superhjältar som antingen psykiskt störda individer som drevs av sina inre demoner eller övermänniskor som var så distanserade från mänskligheten att de betraktade den som brickor i sina privata maktspel, medan Cooke framställde dem som förebilder som symboliserar hopp – både moraliskt och konkret. Ett av mina favoritcitat om serier lyder ungefär ”minns ni när serievärldar var något man ville fly till, istället för ifrån?” och Cooke var inne på samma linje; i det efterord som finns i samlingsutgåvan skrev han om hur trött han var på den nihilism som präglade (och tyvärr fortfarande präglar) superhjältegenren och hur han istället ville att serierna skulle vara hoppfulla. DC: The New Frontier börjar visserligen mörkt men slutar ljust och hoppingivande. Enligt min åsikt är det en hållning som sammanfattar Silver Age perfekt. Det är helt enkelt en väldigt trevlig serie!
Men precis som den där personen på midsommarfesten som alla avskyr, vill jag nu påminna om att vi går mot mörkare tider. Jag talar givetvis om Bronze Age, och i nästa Seriearkeologi ska det handla om den tecknare som kanske mer än någon annan representerar DC:s 70-tal: Neal Adams. Nästa gång ska det handla om två av de serier han tecknade, nämligen Deadman och Green Lantern/Green Arrow. På återläsande!
Lästips:
- DC: The New Frontier har samlats i en rad olika utgåvor genom åren, men den enda som idag finns tillgänglig i bokhandeln är en vanlig albumutgåva med mjukpärm.
- Om ni har tid och ork att leta på begagnatmarknaden så rekommenderar jag Deluxe-utgåvan (en inbunden utgåva som är har samma format som en omnibus, men oftast färre sidor) eller Absolute-utgåvan. (Absolute är ett format som endast DC använder sig av: en inbunden utgåva i slipcase som har något större format än en omnibus).
- Vad gäller riktigt Silver Age-material så finns det en mängd Silver Age-material i omnibusformat, bland annat ovan nämnda Flash, Green Lantern samt Justice League of America.
Svensk publicering:
- DC: The New Frontier är inte publicerad på svenska. Däremot publicerades en hel del Silver Age-material på den tiden det begav sig, eftersom både tidningarna Stålmannen och Läderlappen fanns på den svenska marknaden då. Dessutom publicerades en hel del DC-material i serietidningarna Gigant och Rymdmannen.
