Den hudlösa flickan: Jag är missbrukarens moder och ångestens bästa vän

Kristin Eklund har under en tid gett ut fanzinet Den hudlösa flickan, som nu utkommit i en något påkostad samlingsvolym. Fanzinets namn kan konstateras att stämma ruggigt väl in på innehållet – det handlar om råa, ofiltrerade känslor, tankar av emellanåt kompakt mörker samt utlämnande text och bilder i ytterkanten av den självbiografiska genren.

Estetiskt är det likaledes “rått”, bilderna är punkigt naivistiska, och tycks främst syfta på att förmedla berättarjagets i snabb takt skiftande känslor. Det påminner uttrycksmässigt i sina bästa stunder om Henrik Möller, om än med mindre humor. Variation i bilderna ser vi inte heller så mycket av – 9 av 10 bilder föreställer ett ansikte eller en överkropp framifrån. Genom en tydlig gestaltning av känslor i ansiktsuttryck och kroppsspråk bidrar greppet till en känsla av stark emotionell närvaro. Enformigt ibland, måhända, men också mycket personligt och emellanåt klart fyndigt.

Någon berättelse i sedvanlig bemärkelse är det svårt att finna i Jag är missbrukarens moder … De olika hopsamlade fanzinen kan visserligen ha en viss röd tråd inom sig, men den främsta känslan jag får är snarare den av att kasta mig framstupa in i någons oredigerade dagbok. En del av det som berättas känns utan tvekan både berörande och intressant, men redan efter ett några första sidor kommer det en känsla krypandes av att bli tilldelad mer information om en annan människas själsliv än vad man nödvändigtvis är beredd att ta emot. Det är i sanningens namn inte lätt att plöja sig igenom bokens nästan 200 sidor utan att smittas av den högst påtagliga ångest som de så hudlöst förmedlar.

Men någonstans skiner det samtidigt igenom ett innerligt hopp om helande – och kanske är berättandet i sig ett led i detta för Kristin Eklund. Ett som är säkert är att med den drivkraft hon besitter när det kommer till seriemediet, har vi många starka historier att se fram emot.