Sprint Special: Mot alle odds

Den populäre belgiske seriefiguren Spirou heter Sprint i Norge (och Splint i Danmark). I Sverige hette figuren länge Spirre, i Rekordmagasinet på femtiotalet och i Trumfserien (Semic) på sjuttiotalet. Det var först när serien hamnade hos Carlsen, under Arne Mossbergs redaktörskap och med Sture Hegerfors som översättare, som vi svenskar fick veta dess rätta namn.

Som bekant utvecklades de två äventyrsrivalerna Tintin och Spirou helt olika. Hergé ägde själv sin figur och bestämde att ingen skulle få fortsätta serien efter hans död. Spirou, däremot, ägdes av förlaget (Dupuis). Serien hade haft två andra tecknare, Rob-Vel och Jijé, innan dess verkliga storhetstid med Franquin började. Och efter att Franquin lämnade serien har ett helt pärlband av tecknare och manusförfattare avlöst varandra. När det gäller figurernas tidningar så lades Tintin ner i slutet av åttiotalet medan Spirou fortfarande lever.

För ungefär femton år sedan växlade Dupuis dessutom upp. Vid sidan av den ordinarie albumutgivningen med Spirou skapade man även en sidoserie: ”de extraordinära äventyren”. Det innebar att andra serieskapare, som vanligtvis inte jobbade med Spirou, bjöds in och tilläts göra sina egna fria och kärleksfulla versioner av den älskade figurens äventyr. Som bekant föddes Spirou 1938. Han har älskats jättelänge.

Detta album, Mot alle odds, tillhör kategorin ”extraordinära äventyr” (även om de kallas för Sprint Special i Norge). Detta är den direkta fortsättningen på albumet Spirou – Porträtt av hjälten som oskuldsfull ung man. Och Bravo har ytterligare delar på gång. Det är som en hel roman satt under Andra världskriget.

Även Yann och Schwartz lät några av sina ”extraordinära” album utspela sig med Andra världskriget som såväl fond som grundpremiss. Huruvida Bravo och Yann någon gång har satt sig ner och synkroniserat sina världar och manus eller inte – det har jag ingen aning om. Men teckningsmässigt rör det sig i vilket fall som helst om skilda stilmässiga universum. Schwartz bygger vidare på Jijé/Marcinelle-stilen, medan Bravo faktiskt tecknar mer i en (modern) ligne claire-stil. Sån förrädare, va? Han tecknar Spirou som Tintin! Men det funkar helt okej. Eller kanske ser det, när man tänker efter, mer ut som Smecken & Sulan än just Tintin?

Egentligen är detta inte så mycket ett äventyr som en berättelse (med tydliga dokumentära drag) om när Belgien blev angripet och ockuperat av Nazityskland. Spirou och Nicke reagerar som vanliga människor, lite modigt och lite fegt. Aldrig direkt smart. De hamnar i den ena farliga knipan efter den andra. De befinner sig under stora delar av historien på flykt.

Nicke mobiliserar men blir av med militärbyxorna. Efter ett tag måste han låna ett par av Spirous röda hotellbyxor! Skall Nicke alls kunna resa sig och kunna se sig själv i spegeln efter en sådan nesa, undrar vi läsare nagelbitande. Jag ska inte avslöja för mycket här, men Nicke tar sig vidare. Som journalist grumlar hans ständiga jagande efter sensationella nyheter stundtals hans analysförmåga och omdöme fullständigt. Här kanske Bravo tar sig rentav lite för stora friheter med figuren. Visst är Nicke en naiv figur, men så naiv att han inte skulle genomskåda nazismen … det har i alla fall jag svårt att svälja. Fast det är kanske ett realistiskt porträtt av hur den vanlige belgaren vacklade?

Historien fortsätter i nästa album.

Sprint av Bravo. Copyright Dupuis