Ed Piskor bodde fortfarande hos sina föräldrar hemma i Pittsburgh när han fick telefonsamtalet som skulle ge hans liv och hans karriär en tydlig riktning. Serielegenden Harvey Pekar letade efter en ny tecknare, och i snabb följd illustrerade Piskor Macedonia (2007) och The Beats: A Graphic History (2009), innan han efter Pekars död fortsatte med hackerserien Wizzywig och hiphop-krönikan Hip Hop Family Tree. Denna intervju gjordes på Oslo Comics Expo 2015, men följdes upp med frågor om varför han slutade med Hip Hop Family Tree efter fyra böcker och sedan dess har koncentrerat sig på superhjältar i X- Men: Grand Design, ett återberättande av mutanternas fiktiva berättelse i samma grundliga stil som hiphop-serien.
Exempel från den dokumentära boken Macedonia, skriven av Harvey Pekar och illustrerad av Ed Piskor. © Harvey Pekar & Ed Piskor
Serieskapare som popstjärnor
Du är i det närmaste självlärd?
– Jag gick på Joe Kubert School of Comic and Cartoon Art, men bara under ett år 2000. Det här var runt tiden när analogt gick över till digitalt, när några fortfarande gjorde saker på det gamla sättet, medan andra använde sig av digital teknik. Men skolan lärde oss bara det gamla sättet, och det var svårt att få arbete när man jobbade på det sättet. Till exempel hade vi lektioner i handtextning, ofta tre timmar varje vecka. När man tittar på mina arbeten från den tiden ser det ut som något Jack Nicholson kunde gjort i The Shining.
Vad hade du för planer på det här stadiet av din karriär?
– Vid den här tidpunkten skulle jag ha varit väldigt glad om jag blev »han som tecknade Spider-Man«. Men snart insåg jag att jag behöver göra det jag vill göra, och det är svårt i mainstream- serier, där du jobbar med varumärken som är värda flera miljoner. Men om du träffar någon som jag gick på dagis eller i skolan med, och berättade för dem att jag är serietecknare idag, skulle de inte bli förvånade, eftersom jag alltid tecknade som barn.
Du var tonåring på 90-talet, då en del serietecknare nästan blev som popstjärnor. Trodde du att man kunde tjäna miljoner på att ägna sig åt att teckna superhjälteserier?
– Ja, och jag har fortfarande kvar många serietidningar från den Jag kommer ihåg att jag läste Entertainment Weekly, där det fanns en artikel om Chap Yaep, som arbetade för Image Comics och Rob Liefeld. I artikeln stod det något i stil med »nybörjare på serietidningar på väg att tjäna en kvarts miljon dollar under 1994«, och han var bara några år äldre än jag.
Musikgenren hiphop omfattar många människoöden, och Ed Piskor har ännu inte lyckats berätta historierna om alla artister han tecknat här. © Ed Piskor
Harvey Pekar
Men saker och ting förändrades när du fick ett telefonsamtal från en person som din pappa kallade för Harvey Peacock?
– Efter att jag hoppat av serietecknarskolan var jag tvungen att komma på hur jag skulle få ett arbete. Jag har alltid velat göra serier, så jag skickade mina serier till alla som jag respekterade. Jag fick ett exemplar av Pekars American Splendor, och i hörnet fanns där en fejkannons för prenumeration med hans namn och adress. Jag vet inte om det var hans riktiga adress, men jag började skicka serier till honom, och fick aldrig någon »return to sender«, så någon tog emot grejerna. Till slut flyttade jag tillbaka till mina föräldrar när jag var nitton, och en dag kom min pappa och sa att det var någon som hette »Hershell Peacock« som sökte mig. Samtalet kom strax efter det att jag sett filmen American Splendor med några vänner, så jag blev nervös för att det var de som försökte driva med mig. Harvey har en väldigt speciell stil när han pratar, och killen i telefonen lät som någon som imiterade honom.
Men det var verkligen han, och det här samtalet var det som fick dig att börja?
– Ja. Pekar blev lika viktig för mig som mina föräldrar, jag har nämligen gjort serier professionellt sedan jag var 21 år. Jag började tjäna pengar redan från början, vilket är ovanligt.
Så Pekar blev din konstskola?
– Jag började umgås med honom efter filmen, när han var väldigt populär. Han fick miljontals erbjudanden om att göra en massa saker och tackade ja till nästan allt. Jag var helt ny, så han fick mig till ett lågt pris. Jag började illustrera i utgåvor av American Splendor och han frågade om jag ville jobba med en större bok, vilket visade sig vara en seriebok om Makedonien. Jag blev entusiastisk, eftersom jag trodde att den skulle handla om Alexander den store. Men han sa: »Nej, den handlar om det geopolitiska sammanbrottet på Balkan« …
Jag har läst Macedonia, och det är inte någon speciellt bra serie. Den känns mest som att Pekar ville vara Joe Sacco.
Det är en usel serie, och jag var en stor anledning till att den är så dålig. Jag var inte redo att göra den och Harveys text är inte hans bästa.
Boken The Beats (2009) var Ed Piskors första försök att skildra kulturhistoria. © Harvey Pekar, Ed Piskor & Hill and Wang
Ditt nästa projekt med Pekar var The Beats: A Graphic History, som kanske var viktigare för vad du skulle göra senare?
– Den är rätt dålig den med. Vid den här tidpunkten tecknade jag bara för Pekar, och det var inte lika givande som att ha kontroll över hela processen. Men The Beats handlade om en omfattande tidsperiod, så det jag lärde mig var att hitta de viktigaste tidpunkterna att skriva om när man jobbar med en lång tidsepok. Det kunde gå fem år mellan varje ruta, så du behöver bygga upp sidan på ett speciellt sätt för att det ska fungera, något Harvey var bra på.
Började du med faktabaserade serier därför att du jobbade med Harvey?
– Nej, egentligen inte. Serierna som jag gör nu är de där jag lurar mig själv till att tro att jag är den enda serietecknare som kan göra serier om just det här ämnet. När jag på egen hand gav ut Wizzywig, som handlar om hacker-kulturen, kom jag också in på den alternativa hacker-kulturen i Norge, Sverige och Danmark och sålde stora mängder av serien här i Skandinavien. Men det finns inga andra serietecknare som har de här baskunskaperna om det ämnet, och jag känner likadant om hiphop.
Wizzywig är fiktion, men bygger mycket på verkligheten. Hur kom du in på hacker-kulturen?
– Genren är nog »historisk fiktion«, eftersom jag i princip använde ett antal kända amerikanska hackers livshistorier och upptäckte att de hade många psykologiska likheter. Så jag använde det mest intressanta från deras liv och blandade ihop dem till en figur, som jag sedan ledde genom teknologins historia. Hacking är ett av mina intressen, något som jag alltid har tilltalats av.
I Wizzywig diskuterade Piskor ett annat av sina stora intressen: datahacking. © Ed Piskor & Marvel Comics
Hip Hop Family Tree
Vilket för oss in på ditt viktigaste arbete, Hip Hop Family Tree. Det är ett omfattande arbete du har på gång, men har du alltid sett det som så stort?
– Wizzywig var en ganska populär egenutgiven seriebok, men jag hade ingenting att göra med seriebranschen. Jag fokuserade inte på serieläsarna, jag riktade mig till de andra 6,9 miljarder läsarna på jorden. När jag publicerade den boken behövde jag nå ut, så jag kontaktade populärkultursajten Boing Boing. När jag hade blivit klar med Wizzywig frågade jag om de var intresserade av en serie som skulle återkomma en gång i veckan, men jag hade ingen idé om vad jag skulle göra … Så under en tid gjorde jag serier om hur popkultur hade influerat mina serier. Och sedan gjorde jag en grej om hur serier och hiphop förhöll sig till varandra.
– Boing Boings huvudsakliga läsekrets är vita män med datorer, men när jag gjorde den här serien blev det den populäraste sak jag hade gjort åt dem. Den blev ett viralt fenomen, så jag tänkte att läsarna skulle vara mer mottagliga för serier om hiphop. På nyårsafton 2012 fick jag idén att göra en år för år-historia om hiphop och rap, och sedan dess har det bara fortsatt. Jag förstod på en gång att det skulle bli stort, för jag fick direkt respons från läsare som blev helt galna i idén.
Hip Hop Family Tree blev Ed Piskors stora
genombrott. © Ed Piskor & Fantagraphics Books
Jag är mest förvånad över hur noggrann serien är, man kunde förvänta sig att du skulle skynda dig fram till alla 2Pacs och Snoops, men du tar det i din egen takt.
– Mitt mål är att få med så mycket som möjligt, men alla mina intressen som inte har med serier att göra bleknar i jämförelse med min kärlek till serier, seriens språk och processen att göra serier. Det går före allt annat. Jag tilltalas av idén att hitta nya läsare, och att du är tvungen att läsa en serie för att få ett superomfattande verk om hiphopens historia. Och sedan kanske några få procent av läsarna fortsätter att läsa serier. Om fler serietecknare inte bara fokuserade på andra serieläsare, kunde vi nå fler läsare och stärka vårt lilla ekosystem.
Du gör två seriesidor i veckan?
– Två sidor är liksom ett magiskt antal. Det är antalet sidor Chris Ware gjorde när han gjorde en Jimmy Corrigan-serie för en dagstidning i Chicago, Hergé gjorde samma sak när han jobbade med Tintin. Det går precis att klara av, det är ett slag i veckan som jag kan vinna.
Och sedan samlade du, precis som Hergé, alla serierna i ett nästan europeiskt seriealbumformat. Men nu kommer de även att ges ut i en seriebok i amerikansk stil?
– Ja, och jag kan förstå varför européerna kallar det för »album«, för jag har tjänat pengar som om jag vore Barry White. Jag lägger upp mitt arbete under året så här: Två sidor i veckan, och efter 45 veckor har jag tillräckligt med serier för att göra ett album. När jag har blivit klar med tillräckligt med material kommer den stressigaste perioden under mitt år, för då måste jag bli klar med formgivningen av boken på ungefär tre månader, samtidigt som jag gör serierna som kommer varje vecka.
Vilket år är du inne på nu?
– I förra veckan publicerade jag en serie om en ung Ice Cube och Dr. Dre och Ice Cube delade den med sina nio miljoner följare på Facebook! Det är den av mina serier som har fått störst spridning. Om inte hiphop-världen hade uppskattat mina serier hade den inte blivit lika populär.
Vad var det som fick dig att lyssna på hiphop?
– Jag är född 1982, och vid den tiden hade hiphopen redan blivit stor i USA. Jag föddes in i den, vi var den enda vita familjen i vårt område, så det gick inte att undgå den och jag tyckte att den var rätt cool. När jag blev äldre var hiphop den dominerande musikgenren på high school, men jag gjorde allt fel. Hiphop-kulturen handlar om att vara ny, det är en färsk konsumtionskultur där du alltid måste vara cool och ha de senaste grejerna. Men jag ville alltid gå på djupet, medan de andra ungarna retade mig för att jag lyssnade på samma musik som deras föräldrar.
Hur länge tror du att du kan hålla på med det här släktträdet?
– Jag tänker inte på det sättet. Det skulle bli svårt för mig att ens sätta igång med tecknandet om jag såg framför mig att jag är på sidan ett av tusen, så jag tänker bara två sidor framåt. Känslan av att ha färdigställt något när jag har gjort de två sidorna är exakt samma känsla som jag får när jag får lådan med den färdiga boken. Och sedan bara fortsätter jag. Mitt svar är att det kommer att bli minst sex böcker, men jag har också miljoner andra idéer som jag vill jobba med, det är därför som jag bara tänker två sidor framåt.
Är det någon som har blivit upprörd över dina skildringar?
– Det har hänt. Jag gjorde ett specialomslag till Free Comic Book Day med omkring 50 rappare, och lade upp det på nätet innan det blev publicerat. Klockan nio på morgonen dagen efter blev jag väckt av att rapparen Biz Markie ringde mig. Han sa: »Hur kunde du låta bli att ta med mig på omslaget, grabben? Det var jag som uppfann beatboxing tillsammans med Doug E. Fresh, och han är inte heller med på omslaget. Du måste rita till mig och göra mig större än alla andra.«
Har du funderat på att göra en liknande serie om seriernas historia?
– Tanken har slagit mig, men det är viktigt för mig att göra saker som tilltalar även dem som inte nödvändigtvis läser serier. Jag vet mycket om den amerikanska seriehistorien, och kan diskutera med vilken akademiker som helst om ämnet, men jag skulle inte göra det, eftersom jag har så många andra idéer som skulle fungera bra i serieformatet.
Serier och hiphop har alltid varit Ed Piskors stora intressen. © Ed Piskor
Uppdatering: X-Men
Utgivningen av Hip Hop Family Tree upphörde efter att den fjärde boken publicerats 2016, en bok som tog oss genom år 1985. 2018 startade Piskor YouTube-kanalen Cartoonist Kayfabe tillsammans med Jim Rugg där de pratar om seriernas historia.
Har du avslutat Hip Hop Family Tree, eller tänker du fortsätta med den längre fram?
– Jag säger aldrig »aldrig«. Jag kanske fortsätter med den senare, men jag har andra idéer som jag vill ge ut nu.
Vad ledde till att du gjorde X-Men: Grand Design, och hur passar den in i din filosofi att nå ut till läsare utanför den vanliga serieläsarkretsen?
– Grand Design var mitt sätt att säga »Hej« till den vanlige serieläsaren. Det är en annan läsekrets än den jag är van vid. Personerna som går till seriebutiken varje onsdag är en speciell krets och jag ville presentera mig för dem. I det här projektet bryr jag mig inte om människor som inte är serieintresserade, vare sig de ser Avengers-filmerna eller inte, även om jag tror att många skulle kunna bli omvända till att bli serieläsare. Som jag ser det är mitt främsta ansvar att göra de coolaste serier som jag kan.
X-Men: Grand Designs är ett försök att sammanfatta över 50 år av brokig superhjältehistoria i kronologisk ordning. © Marvel Comics
Översättning: Thomas Renhult
