Sök...
Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
  • Artiklar
I de två tidigare delarna berättade jag om hur Steve Englehart gjorde Captain America till en samhällstillvänd och jordnära serie samt hur Jack Kirby gjorde tvärtom och förvandlade titelkaraktären till en science fiction-hjälte. Det är därför lätt att förstå varför åren närmast efter Kirbys avhopp präglades av osäkerhet, med en rad författare som gjorde korta försök att få fason på serien igen.

Efter att Jack Kirby lämnat tidningen, hamnade Captain America i en identitetskris. På omslaget ställdes den mycket berättigade frågan ”Vem är Steve Rogers?”. © Marvel

Man kan förstås se den osäkerhet och förvirring som präglade Captain America i slutet av sjuttiotalet som en spegling av både Marvels och USA:s tillstånd. Efter att ha förlorat Vietnamkriget och genomlevt Watergateskandalen leddes USA först av Gerald Ford – den ende president som aldrig valts till vare sig president eller vicepresident – och sedan av Jimmy Carter, som trots sin företrädares impopularitet vann 1976 års presidentval med relativt liten marginal. Samma förvirring rådde på Marvel, där chefredaktörerna avlöste varandra i rasande fart. Inte förrän Jim Shooter utsågs till chefredaktör 1978 fick Marvel-skutan en kapten som angav en ordentlig kurs.

Att Jack Kirby lämnade Captain America i all hast är egentligen bara spekulationer från min sida, men jag anser mig ha goda grunder för dessa. Roy Thomas kallades nämligen in för att göra en sammanfattning av Steve Rogers ursprungshistoria i Captain America nummer 215 (november 1977) och följande nummer hade bara en sida nygjort material; resten var en repris av en gammal Lee/Kirby-serie.

Det dröjde ända till Captain America nummer 217 (januari 1978) innan den första ”riktiga” historien efter Kirbys sejour publicerades. Den skrevs av Donald F. Glut och var ett av många kortare inhopp han gjorde för Marvel på sjuttiotalet. I följande nummer fick han sällskap av en gammal Captain America-bekant när ”Our Pal” Sal Buscema – jo, han kallades så – gjorde comeback.

Sal Buscema stannade som huvudtecknare till och med Captain America nummer 237 (september 1979), alltså nästan tjugo nummer. Han blev därmed den ende riktigt fasta medarbetaren på titeln: Gluts inhopp varade bara i fem nummer innan han avlöstes av Steven Gerber (mest känd för Howard the Duck) som i sin tur bara stannade i fyra nummer. Gerbers korta sejour avbröts dessutom av ett utfyllnadsnummer, Captain America nummer 224 (augusti 1978), skrivet av Peter Gillis och tecknat av en viss Mike Zeck. Den senare skulle få sin egen sejour som huvudtecknare på tidningen några år senare och jag återkommer till honom i senare avsnitt.

Författare kom och gick i slutet av sjuttiotalet, men The Corporation och tecknaren Sal Buscema blev stående inslag i tidningen. © Marvel

Trots att jobbet som författare på Captain America verkade vara ”Svarte Petter” snarare än ett hedersuppdrag, lyckades de olika författarna faktiskt skapa en någorlunda sammanhängande berättelse med åtminstone två bärande intriger.

Den ena var The Corporation, en brottsorganisation som Kirby hade introducerat på två sidor i sitt näst sista nummer för att sedan hasta vidare och aldrig nämna igen. Nu utvecklades organisationen till en återkommande fiende i serien.

Den andra bärande intrigen var den minnesförlust som Steve Rogers – oförklarat – hade drabbats av: han mindes inte något av sitt liv innan han blev Captain America Denna minnesförlust gav upphov till en rad episoder där han försökte hitta ledtrådar om sitt tidigare liv. Här får man dock känslan av att de ganska snabbt ville avsluta historien; i Captain America nummer 225 (september 1978) dyker Mason Harding plötsligt upp – mannen som uppfunnit ”the Madbomb” – och visar sig ha en maskin som ger Captain America tillbaka sina förlorade minnen. Den egentliga anledningen till minnesförlusten var att utveckla Captain Americas bakgrundshistoria, eftersom ingen någonsin skrivit om Steve Rogers liv innan han fick supersoldatserumet.

Den identitetskris som utgjorde en del av handlingen var en avspegling av den kris som själva titeln upplevde. Under Kirbys ledning hade Captain America varit en science fiction-tidning utan några gästspel från andra Marvel-hjältar. Nu återvände man till mer jordnära äventyr och gästspel förekom i vart och vartannat nummer – främst av de andra hjältarna i Avengers och Nick Fury.

Under Kirbys tid på tidningen slutade den i princip vara en del av Marvels universum. För att kompensera för det kryllade det av gästspel de följande åren. Här Daredevil … © Marvel

Man fasade dessutom ut gamla bifigurer: Sharon Carter såg Steve Rogers bli kysst av en annan kvinna och försvann i flera nummer och Falcon värvades av S.H.I.E.L.D för att bli ledare för deras ”Super Soldiers”, ett kortlivat superhjälteteam. Från och med Captain America nummer 223 (juli 1978) försvann Falcons namn dessutom från tidningens omslag.

Som jag skrev i inledningen tog Jim Shooter över posten som chefredaktör för Marvel Comics 1978 och stramade upp förlaget rejält. Tidigare hade chefredaktören haft – eller kanske snarare inte haft – ensam översyn över det stigande antalet Marvel-titlar och deras kreatörer. Nu fick varje tidning eller tidningsgrupp (till exempel alla Spider-Man-titlar) varsin redaktör som skulle se till att handlingen höll ihop och deadlines hölls. Chefredaktören fick ett mer övergripande ansvar för den samlade utgivningen: hade Iron Man problem med alkohol i sin egen tidning skulle det även märkas om han gästspelade i exempelvis Amazing Spider-Man.

Shooter är en kontroversiell person och brukar ibland anklagas för att ha varit ett kontrollfreak som lade sig i för mycket, speciellt mot slutet av sitt chefredaktörskap. Systemet med redaktörer brukar också sägas ha gett upphov till ”kontorsintriger”. Redaktörerna var nämligen oftast serieskapare själva och jobbade dessutom även på andra Marvel-tidningar. Ibland kunde alltså person A vara redaktör för en tidning som B skrev, och B i sin tur vara redaktör för tidningen A skrev eller tecknade. Diskussionen om Shooter får dock vänta till ett annat tillfälle: dock tycker jag att Marvel under Jim Shooters ledarskap mellan 1978 och 1987 gav ut några av de bästa superhjälteserier som producerats.

… och här gör Punisher sitt första gästspel. Omslaget tecknades av Frank Miller. © Marvel

Den person som blev redaktör för Captain America var Roger Stern – dessutom från och med samma nummer som Mike Zeck tecknade. Några månader tidigare hade Stern tagit över författarpennan på Incredible Hulk och han skulle senare bland annat bli hyllad författare på Amazing Spider-Man (som jag skrivit om här) och dessutom just Captain America (som jag kommer att skriva om nästa gång).

Nu var han emellertid redaktör för tidningen, som också fick en någorlunda stadig författare i en annan Roger från och med Captain America nummer 227 (november 1978): Roger McKenzie, som samtidigt skrev Daredevil. Mest känd är McKenzie kanske för att hans Daredevil-manus tecknades av Frank Miller innan Miller tog över författandet också. McKenzie gjorde Captain America till en ännu mer jordnära hjälte. Daredevil gästspelade dessutom i två av numren.

McKenzie tog kampen mot The Corporation i mål, åtminstone nästan. Efter att Hulk gästspelat i Captain America nummer 230 ägde slutstriden rum i Incredible Hulk nummer 232 (februari 1979 för båda tidningarna). Minns ni vad jag skrev om kontorsintriger? Redaktören Roger Stern lät alltså upplösningen av en lång historia äga rum i den tidning han själv var författare för.

McKenzie verkar dock inte ha tagit illa upp, utan inledde nästa historia redan i följande nummer, efter att Captain America och Falcon officiellt gått skilda vägar i dess inledning. Denna historia handlade om en Ku Klux Klan-inspirerad organisation som använde sig av en gas som hjärntvättade de som råkade bevittna någon av organisationens möten. Historien är full av gamla bekanta: det är Sharon Carters syster Peggy som ber Captain America om hjälp och hjärnan bakom organisationen är den klassiska Captain America-skurken Dr. Faustus. Ledaren eller ”Grand Director” för organisationen var den kopia av Captain America som jag skrev om i första delen av denna genomläsning. Nu var han ännu galnare och dessutom hjärntvättad av Faustus. I en kort sekvens återvänder Steve Rogers dessutom till sin polisidentitet, också det en rest från Engleharts dagar.

Captain Americas kamp mot en nynazistisk organisation slutade med Sharon Carters död. © Marvel

Historien slutar givetvis med att Captain America besegrar Faustus och hela organisationen och Grand Director omkommer, men priset blir oerhört högt. Sharon Carter hade nämligen också blivit hjärntvättad och valde att aktivera den självmordsmekanism som fanns i den dräkt alla i organisationen bar. Hennes död känns mest som ett enkelt sätt att skriva ut henne ur serien för gott (även känt som fridging) och är inte alls lika dramatiskt som till exempel Gwen Stacys tragiska frånfälle. (Precis som de flesta seriekaraktärer skulle Sharon Carter ”återuppstå”, även om det skulle dröja ända till 1995.)

Captain America nummer 237 (september 1979) blev Sal Buscemas sista som huvudtecknare. Roger McKenzie fick manushjälp av Chris Claremont och numret är både ett slags epilog till Faustus-historien och en nystart. Steve Rogers får Sharon Carters död bekräftad (hon hade dött ”ur bild” några nummer tidigare) och bestämmer sig för att hedra henne genom att ta tag i sitt civila liv. Eftersom hans lägenhet blivit förstörd under striden mot The Corporation flera månader tidigare, flyttar han till Brooklyn. Han inleder dessutom en ny civil karriär – som tecknare! Steve Rogers får nya grannar och arbetskamrater, vilket var ett sätt att ge serien en ny uppsättning bifigurer och därmed fräscha uppslag till historier, inte minst som en av grannarna visade sig vara en Förintelseöverlevare som Captain America räddat i krigets slutskede. Identitetskrisen – på alla plan – var över för denna gång.

Efter att ha gett Captain America ett nytt status quo tog Roger McKenzie en längre paus – fem nummer för att vara exakt – från titeln. Dessa nummer har klar utfyllnadskaraktär. Efter två science fiction-inspirerade nummer av Peter Gillis och Fred Kida, gjorde bröderna Paul och Alan Kupperberg ett nummer där Captain America slogs mot en wrestler med maffiakopplingar (!). Åttiotalet inleddes med att Captain America möter The Punisher för första gången i Captain America nummer 241. Punisher var fortfarande en bifigur men skulle bli en av Marvels största succéer i slutet av samma årtionde. I numret efter dyker ytterligare en bifigur upp som inte synts till sedan Englehart skrev serien: polissergeanten Muldoon, nu som fullfjädrad skurk ute efter att döda Captain America.

Efter Sharon Carters död tog Steve Rogers tag i sitt civila liv. Han inledde en karriär som tecknare samt flyttade. Hans nya bostad gav honom nya grannar, varav en var en Förinteseöverlevare. © Marvel

Roger McKenzie återkom som författare i och med Captain America nummer 243 (mars 1980), med något så ovanligt som en monsterhistoria. Därefter skrev han en historia där Steve Rogers granne, Förintelseöverlevaren Anna Kapplebaum, står i centrum. Hon får syn på ett monster i människoform: den doktor som varit chef över koncentrationslägret hon suttit i som ung. Hon blir kontaktad av nazistjägare och hamnar i klorna på nynazister innan Captain America räddar henne ytterligare en gång. Numret tecknades av ingen mindre än Carmine Infantino – samme man som värvat Jack Kirby till DC Comics mer än tio år tidigare. Han hade senare själv fått sparken från DC och försörjde sig åter som frilansare. Roger McKenzie lämnade därefter serien för gott, och Peter Gillis fock hoppa in ännu en gång. Resultatet blev en historia om en far som vill hämnas sin son. Av de nummer Gillis skrev är det Captain America nummer 246 (juni 1980) – det sista som ingår i denna genomgång – som är det klart starkaste.

Precis som rubriken skvallrar om är detta en tämligen skakig period för Captain America. Av de 32 nummer (215–246) som denna artikel behandlar, skrevs 15 av Roger McKenzie. Ingen av de andra författarna skrev fler än fem nummer. Sal Buscema tecknade 21 nummer; ingen annan tecknade fler än två. Till skillnad mot de nummer av tidningen som Steve Englehart och Sal Buscema respektive Jack Kirby gjorde, blir det därför svårt att göra en samlad bedömning eftersom det inte finns någon egentlig helhet att tala om. Det närmaste man kommer är de tolv nummer (Captain America nr 226–237) som Roger McKenzie och Sal Buscema gjorde tillsammans och dessa nummer utgör också höjdpunkten. Även om de aldrig når upp till samma nivå som Engleharts sejour, eller känns lika utflippade som Jack Kirbys serier, är det läsvärda serier som håller hygglig Marvel-klass.

Roger Stern slutade som redaktör för Captain America efter nummer 243 (mars 1980). Han skulle dock snart återvända till tidningen, denna gång som författare tillsammans med tecknaren John Byrne. Detta blir utgångspunkten för nästa del. På återläsande!

Lästips:

  • Bildtext: Omslaget till Captain America 230 är så snyggt att jag valt att ha med det två gånger. Det verkade också svenska Marvelutgivare ha tyckt; omslaget fick pryda tidningen båda gångerna karaktären gästspelade i Hulk: 12/1981 och 5/1989. © Marvel

    Det enda format som dessa serier finns återpublicerade i för närvarande är Marvel Masterworks-böckerna. Volym 12 och 13 samlar Captain America nummer 215–246, som är just de nummer denna text handlar om.

  • Captain America nummer 230 är ett av de få som finns utgivet på svenska, eftersom det är en Hulk-crossover. I gengäld finns det utgivet två gånger, dels i Hulk nummer 12/1981, dels i Hulk nummer 5/1989. Numret från 1989, som var det sista numret i Satellitförlagets kortlivade Hulk-satsning, innehåller dessutom några sidor från Captain America nummer 229.