Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
© DC Comics
  • Artiklar
John Byrne hade varit arkitekten bakom den nye Superman. När han lämnade karaktären bakom sig i slutet av 1988 ställdes DC inför två problem. Man behövde hitta en eller flera ersättare och man behövde se till så att Byrnes kontroversiella sista historia fick konsekvenser i serien.

Som jag skrev om i förra inlägget så hade Byrne gjort Superman till mördare i sin sista historia och detta var givetvis kontroversiellt, både bland läsare och andra serieskapare. Att Superman hade klivit över en gräns och dödat kunde givetvis inte passera obemärkt förbi.

Samtidigt som Superman plågades av mardrömmar kom Gangbuster tillbaka – men var det verkligen samma person bakom masken? Bild: Jerry Ordway © DC Comics

Att en händelse i en Superman-serie skulle få efterverkningar i kommande serier skulle ha varit en omöjlig tanke bara några år tidigare. Delvis på grund av att äldre serier om Superman fungerat lite grann som serierna i Kalle Anka & C:o gör: den ena halsbrytande saken efter den andra kan inträffa i en historia, bara för att vara helt bortglömda i nästa, där allt är som vanligt igen.  Men också för att den gamle Superman varit näst intill ofelbar, och i de sällsynta fall som han gjorde ett misstag saknade han det psykologiska djup som krävs för grubblerier. Den nye Superman var dock mer mänsklig på alla plan.

Det första numret av någon Superman-tidning som publicerades efter Byrnes sorti var Adventures of Superman nummer 445 (oktober 1988). Jerry Ordway, som dittills tecknat och hjälpt till med manusarbetet, tog nu över totalansvaret för både teckningar och manus.

Dessutom anlitades Roger Stern. Han hade visserligen hoppat in som författare av en annual samt skrit de tvåsidorsserier med Superman som fanns i Action Comics då den var veckotidning, men nu fick han också ta över som författare på huvudtiteln Superman.

Precis som John Byrne värvades han från Marvel, där han just avslutat en sejour på Avengers. Tidigare hade han bland annat revitaliserat Marvels kanske mest kända hjälte, Spider-Man, så Stern var en meriterad kandidat. Det gav också vatten på kvarnen för kritikerna som hävdade att den nya Superman bara var en ”marveliserad” version av den klassiske hjälten.

Sterns första nummer av Superman tecknades av Mike Mignola, men därefter blev Kerry Gammill  huvudtecknare. Deras första nummer tillsammans blev Superman nummer 24 (december 1988).

De två tidningarna återgick till att ha skilda fokus, där Superman var den mer storslagna och Adventures of Superman den mer jordnära. Jerry Ordway har sagt att han behandlade Superman som en specialeffekt: han medverkade endast i några sidor per nummer, medan resten av tidningen ägnades åt hans civila identitet Clark Kent, hans vänner och kollegor samt att föra handlingen framåt. Detta skulle emellertid bara vara några månader.

Supermans rymdäventyr ledde slutligen till Mongul och hans Warworld. Bild: Kerry Gammill. © DC Comics

Samtidigt som Superman tampades med maffiaorganisationen Intergang samt skurkar som Silver Banshee, Brainiac och förstås Lex Luthor, plågades han av samvetskval och mardrömmar som en följd av att han hade dödat kryptonierna i fickuniversat. Han besökte därför Smallville för att få stöd och råd av sina föräldrar och Lana Lang.

Hemma hos Jonathan och Martha Kent bodde för tillfället också ”Matrixen”. Det var den android från fickuniversat som först hade liknat Supergirl men sedan återgått till ett slags urform på grund av sina svåra skador. Hos familjen Kent försökte hon lära sig att bli ”människa” igen, men Matrixens närvaro påminde Clark/Superman om händelserna hon varit en del av.

Han återvände till Metropolis, där Jose Delgado, som ju blev förlamad som en följd av sin karriär som vigilanten Gangbuster, återfått förmågan att gå genom ett experimentellt datachip. När Gangbuster dök upp igen, trodde alla Delgados vänner – och läsarna – att det var han under masken. Det visade sig dock att det var Clark Kent som drabbats av ett slags personlighetsklyvning, som ett sätt att handskas med skuldkänslorna.

När han blev medveten om denna personlighetsstörning insåg han att hans mentala tillstånd gjorde honom till en fara för sig själv och sin omgivning. Han bestämde sig därför för att lämna Jorden – kanske för gott. I Adventures of Superman nummer 450 (januari 1989) inleddes Supermans självvalda exil.

Supermans rymdäventyr varade i sju månader, mellan januari och juli 1989. Under exilhistorien blev de båda Superman-tidningarna återigen mer sammanlänkade. Detta var i och för sig inte så förvånande – Supermans pågående äventyr i rymden var givetvis tvungna att koordineras. En intressant detalj är att två nummer – Superman nummer 29 och Adventures of Superman nummer 452, båda från mars 1989 – skrevs och tecknades av Dan Jurgens, som så småningom skulle bli en av Superman-titlarnas viktigaste kreatörer.

Superman återvände till Jorden – och Action Comics – i nummer 643 (juli 1989). Bild: George Pérez. © DC Comics

Själva historien då? Tja, den är faktiskt ganska långtråkig. En av de bästa sakerna med de nya Superman-serierna var ju hur Clark Kent – tidigare nervös och småtöntig men nu självsäker och social – interagerade med vänner och kollegor i Metropolis och Smallville. Den nya Superman/Clark Kent var en jordbo som råkade ha kryptonskt ursprung och det var det som gjorde honom intressant. När nu Superman planlöst irrade runt i rymden – stora delar av historien dessutom helt ensam – försvann mycket av det som gjorde serien intressant. Det är ganska talande att jag hade större behållning av de få sidor i varje nummer som berättade om vardagen i Metropolis och Smallville, än vad jag hade av rymdäventyren.

Två saker av betydelse inträffade dock: Superman mötte samt besegrade rymdskurken Mongul på hans ”Warworld” och kom över en kryptonsk artefakt med det olycksbådande namnet Eradicator. Två händelser som skulle få återverkningar i Superman-serierna i åratal framöver.

Efter att ha besegrat Mongul och återfått sin mentala hälsa, återvände Superman till Jorden i Action Comics nummer 643 (juli 1989). Experimentet med Action Comics som veckotidning varade alltså mindre än ett år – 43 veckor närmare bestämt – och tidningen blev återigen en renodlad Superman-tidning.

Det fanns alltså återigen tre Superman-tidningar, och detta ledde till en rockad bland kreatörsteamen. Action Comics första nummer efter återkomsten till Superman-familjen skrevs och tecknades av George Pérez, men togs så småningom över av Roger Stern och nykomlingen – när det gäller Superman-serier, alltså – Bob McLeod. Superman togs över av Jerry Ordway och Adventures … togs så småningom över av ytterligare en nykomling, nämligen Dan Jurgens. Som jag skrev tidigare skulle Dan Jurgens bli en av Superman-seriernas viktigaste författare, inte minst för att han jobbade med dem i över tio år.

Superman började bete sig märkligt efter återkomsten till Jorden. Hade den kryptonska artefakten han hittat något med saken att göra? Bild: Jerry Ordway. © DC Comics

När Superman återvände hem upptäckte han till sin förvåning att Matrixen tagit över rollen som Clark Kent. Vad som från början verkade vara något positivt – den falske Clark Kent var ett utmärkt alibi för den frånvarande Superman – skulle ganska snart visa sig problematiskt, eftersom Matrixen verkligen trodde den var Clark. Än värre blev det när den kryptonska artefakten som Clark tagit med sig till jorden länkade samman dem psykiskt. Efter att ha slagits mot den riktige Superman i tron att den är originalet och inte kopian, insåg Matrixen att den blivit en fara för sin omgivning. Det är en återupprepning av Supermans insikt några månader tidigare, och precis som Superman lämnade Matrixen vår planet – kanske för gott?

Den kryptonska artefakten, Eradicator, fortsatte ha inflytande på Supermans omgivning. Den förändrade till exempel Jimmy Olsens DNA så att han fick superkrafter. När Superman, tillsammans med sin vän professor Emil Hamilton – Superman-seriernas svar på professor Kalkyl eller Oppfinnar-Jocke – efter en hel del möda lyckades bota honom, insåg Superman Eradicators egentliga uppgift. Dess mål var att återskapa Krypton, på bekostnad av det liv som redan fanns. Superman försökte därför begrava artefakten vid Sydpolen. Men inte heller det hjälpte: Eradicator byggde ett fort (en ny version av den gamle Supermans ”Fortress of Solitude”, som dock låg vid Nordpolen) och utrustade det med kryptonsk teknologi.

Till slut började artefakten påverka Superman själv. Clark Kent slutade på Daily Planet när han fick ett erbjudande om att bli redaktör för en annan tidning, ”för att det är det logiska valet”. Han blev alltmer avståndstagande, både mot Lois Lane och de andra vännerna från Daily Planet samt till slut sina föräldrar. Hans jobb som redaktör blev en katastrof då han blev alltmer känslokall och avskedade gamla trotjänare utan att blinka. Till slut fick han själv sparken och gav då upp identiteten Clark Kent. Han gav till och med upp identiteten som Superman – istället var han kryptoniern Kal-El, utan intresse av att blanda sig i ”de irrationella jordlingarnas” bekymmer. Till slut var det dock Martha och Jonathan Kents kärlek till sin son som lyckades bryta artefaktens inflytande. Clark/Superman insåg att den var av ondo och förintade den genom att slänga artefakten rakt in i solen.

Efter att ha blivit fri från Eradicators inflytande måste Clark reparera den skada han åsamkat sina vänner. Han återfick jobbet på Daily Planet, fast som frilansare. Han försökte ställa vänskapen med Lois till rätta och lyckades över förväntan. I Adventures of Superman nummer 466 (maj 1990) kysste Lois och Clark varandra för första gången och inledde ett förhållande.

Vänskapen med Lana Lang lyckades Clark dock inte rädda. Hon flyttade från Smallville och försvann nästan helt från serierna. Jose Delgado, som tidigare haft ett förhållande med Lois, blev också en betydligt mindre viktigare karaktär, förmodligen för att de två rivalerna till Lois respektive Clark spelat ut sin roll.

I de Superman-tidningar som kom ut i juni 1990 samarbetade Superman och Batman för ”första” gången. © DC Comics

De tre Superman-titlarna blev alltmer intimt sammankopplade. Det var inte längre bara sidointriger som fördes över från den ena tidningen till den andra. Nej, ett äventyr som påbörjades i Superman kunde fortsätta i Adventures …  för att avslutas i Action Comics. Det gick helt enkelt inte att bara läsa en av Superman-tidningarna, utan man behövde läsa alla tre för att följa med i historierna.

Crossovers blev alltså mer eller mindre permanenta, men ibland var de uttalade. En nämnvärd sådan är Dark Knight over Metropolis, som publicerades i Superman-tidningarna i juni 1990. Det var nämligen första gången som Batman och Superman samarbetade i Supermans tidningar.

Visserligen hade de samarbetat i redan i Man of Steel nummer 3 samt i en tidig annual, och Batman hade gjort några korta gästspel. Men detta var första gången de båda hjältarna samarbetade ”på riktigt” i de vanliga tidningarna. Det dröjde alltså drygt tre år, vilket säkerligen var ytterst medvetet. Tidigare versioner av de båda hjältarna hade alltid utmålats som bästa vänner, men i den nya verkligheten var de på sin höjd kollegor som respekterade varandra. För att markera den distansen hade de tidigare så vanliga samarbetena lyst med sin frånvaro.

Dark Knight over Metropolis innebar dock att den frostiga relationen började tina: Luthors kryptonitring spelar en avgörande roll, och i historiens slutskede får Batman den av Superman, ”för du är en av de få jag kan anförtro mitt liv åt”.

I december 1990 inträffade inte bara ett, utan två avgörande ögonblick i Clark/Supermans liv.

Var verkligen Lex Luthors sista tid kommen? © DC Comics

Förhållandet mellan Lois och Clark hade gått i raketfart – vad som i verkligheten var sju månader var på sin höjd några veckor i ”serietid” – och i Superman nummer 50 förlovade de sig. Som om inte det vore nog dog självaste Lex Luthor i Action Comics nummer 660! Som jag skrev förra gången hade den kryptonitring Luthor låtit tillverka gett honom kryptonitförgiftning, vilket kostat honom handen. Ringen visade sig dessutom ha gett honom obotlig cancer. Som en sista bragd satte sig Luthor i ett experimentellt jetplan, som givetvis kraschade. Var Luthor verkligen död? Jag tror de flesta kan lista ut svaret på den frågan! Dessa två händelser skulle påverka inledningen av det som brukar kallas ”triangeleran”, inte minst på grund av att Clark ännu inte avslöjat för Lois att han var Superman …

När Byrne slutade göra Superman-serier trodde nog många att de skulle tappa i kvalitet. Men även om de tappade i försäljning så tycker jag att det motsatta inträffade. Dessa serier – speciellt de efter att Superman återvände från sina äventyr i rymden – utgör inledningen på vad jag vill hävda är Supermans absoluta guldålder.

Roger Stern är en bättre författare än John Byrne, och Jerry Ordway i full frihet gjorde också alldeles utmärkta Superman-serier. Dan Jurgens var också ett välkommet tillskott. Byrnes Superman hade varit lite träig, men nu blev Superman alltmer mänsklig. Han kunde göra misstag och fick ta konsekvenserna av detta.

Figurgalleriet runt Superman utvecklades också. Till och med Lex Luthor blev mer mänsklig! Han var så klart fortfarande en genomrutten typ, men han hade försonande drag. Hans dödsångest är ett sådant, och i ett avsnitt när Jerry White – som visar sig vara Luthors biologiska son – avlidit, fäller han faktiskt en tår.

En annan karaktär som mjuknade betänkligt var Lois Lane. Byrne porträtterade Lois ungefär som manliga författare på 1980-talet porträtterade ”karriärkvinnor”: som en självupptagen, osympatisk streber. När andra kvinnor flörtade med Clark, hoppades man som läsare nästan på att han skulle inleda ett förhållande med någon av dessa i stället för med Lois. Nu blev Lois en betydligt mer sympatisk karaktär, och när hon och Clark inleder ett förhållande känns det som en helt naturlig utveckling.

Dessutom känns äventyren i sig spännande och sätter Superman i oväntade situationer. Detta är riktigt bra superhjälteserier!

Därmed har vi kommer fram till det som brukar kallas triangeleran. Vad det är kommer jag att berätta nästa gång. På återläsande!

Lästips:

  • Förra gången skrev jag om DC:s märkliga val att inte ge ut Byrnes Superman-serier i omnibusformat. Ännu märkligare framstår det beslutet i skenet av att man gett ut serierna direkt efter Byrnes avhopp, serier som är betydligt mindre kända, i en omnibus! Samtliga Superman-serier mellan oktober 1988 och november 1989 finns samlade i Superman: the Exile and Other Stories Omnibus. Den är visserligen utgången i skrivande stund, men DC Comics brukar vara bra på att återtrycka sina omnibusutgåvor.
  • För efterföljande serier (alltså 1990 års Superman-serier) får man förlita sig på mjukpärmsutgåvor, både äldre och nyare. Mycket – men inte allt – material finns samlade i albumen Eradication: The Origin of the Eradicator, Superman: Dark Knight over Metropolis och Superman: Krisis of the Krimson Kryptonite. Här får man leta sig runt på begagnatmarknaden, helt enkelt!

Svensk publicering:

  • I Stålmannen 4/1990 till och med det sista numret (10/1991) publicerade man serier från efter Byrnes sorti. Man hann fram till Action Comics nummer 649, som kom ut i januari 1990. Som läsare ska man dock vara medveten om att Semic hoppade över en hel del nummer, samt att de äventyr som faktiskt publicerades var hårt redigerade. (I Stålmannen nummer 1/1991 redigerades till exempel serier från fem olika tidningar, alltså ungefär 110 seriesidor, ner till 47.) Därför är de amerikanska samlingarna ett betydligt bättre val.