När John Marc DeMatteis debuterade som huvudförfattare på Captain America i och med nummer 267 (mars 1982) hade han visserligen bara arbetat lite mer än tre år inom seriebranschen, men trots det samlat på sig ganska tunga meriter. Dels hade han hunnit ”tjuvstarta” genom att skriva fyra nummer av Captain America (som jag skrev om i förra delen och som faktiskt skiljer sig rejält åt i ton jämfört med de nummer jag tar upp i denna text), men framför allt hade han skrivit The Defenders i drygt ett år – en tidning vars första författare var ingen mindre än Steve Englehart.
Captain America och Everyman prydde omslaget till DeMatteis officiella debut som fast författare på tidningen. Bild: Mike Zeck © Marvel
Det finns fler paralleller mellan Englehart och DeMatteis. De skrev nästan exakt lika många nummer av Captain America (Englehart skrev 33, DeMatteis 34) och de använde sig av bortglömda delar av huvudkaraktärens historia för att skapa nya, spännande intriger. Både Englehart och DeMatteis hade också ett socialt patos och nyttjade serien till att kommentera sin tids viktigaste samhällsfrågor. Det märks att Steve Engleharts Captain America-serier varit en stor inspiration för DeMatteis sejour på serien. Däremot fokuserade DeMatteis i hög grad på Captain America som hoppingivande symbol, något som Englehart aldrig riktigt gjorde.
Detta märks redan i det första ”riktiga” numret som DeMatteis skrev. Historien i Captain America nummer 267 heter The Man Who Made a Difference och har visserligen en ganska töntig antagonist, en Zorro-liknande skurk kallad Everyman, men den är för övrigt en hommage till Engleharts serier.
Captain America återvänder till Harlem, där många av Engleharts äventyr utspelade sig. Efterföljande författare hade i princip ignorerat dessa kvarter – något som DeMatteis kommenterar genom att låta en bifigur utbrista ”You hung out in ghettos when it was fashionable, but no more!” – och Captain America hade i stället rört sig i andra miljöer. DeMatteis lät läsarna förstå att det inte bara var tidningens huvudperson som övergett de fattiga innerstadsområdena. Situationen där hade inte förbättrats under de tio år som gått – snarare tvärtom. Till slut lyckas dock Captain America och det ungdomsgäng han möter förstå varandra och tillsammans besegrar de Everyman.
Efter denna rivstart följde vad som kan vara bottennappen när det gäller DeMatteis sejour. Först en crossover med The Defenders, som DeMatteis fortsatte att skriva parallellt med Captain America. Eftersom upplösningen publicerades i The Defenders blir Captain America reducerad till en bakgrundskaraktär i historien (han hålls fången av skurken i större delen av numret). Därefter får han agera reklampelare: Captain America nummer 269 (maj 1982) introducerar ett stuntmotorcykelgäng kallat Team America, som var en leksakslicens som Marvel skaffat sig och planerade att ge en egen tidning. Team America blev en kortlivad historia som kom ut med endast tolv nummer mellan juni 1982 och maj 1983.
I Captain America nummer 270 (juni 1982) gör DeMatteis sin kanske viktigaste insats genom att introducera Arnie Roth. Han var en barndomsvän till Steve Rogers som hade räknat ut att den senare var Captain America, inte minst eftersom Rogers inte åldrats, medan Arnie Roth var en man som också rent fysiskt var i medelåldern. Detta gav Steve Rogers en länk till det förflutna.
Men det som gör Arnie Roth till en sådan viktig karaktär är att han var en av de allra första homosexuella karaktärerna i en superhjälteserie. På grund av seriebranschens regelverk – som förbjöd HBTQ-personer i serier – sades det visserligen aldrig rakt ut, men hans homosexualitet omnämndes så explicit som regelverket tillät.
J.M DeMatteis introducerade Arnie Roth i Captain America nr 270 – en av de första HBTQ-personerna i en Marvel-serie. Bild: Mike Zeck & John Beatty © Marvel
Anledningen till att Arnie Roth söker upp Steve Rogers är att han behöver hjälp med att rädda sin ”rumskompis” Michael, och när Michael senare omkommer säger Arnie att Michael var hans allt och att han älskade honom. Läsaren förstår att Steve Rogers inser att Arnie är homosexuell, men det påverkar ändå inte deras vänskap – det bör återigen påpekas att han är en tjugotalist med värderingar som ansågs gammaldags redan 1982 – utan han stöttar och hjälper Arnie genom sorgearbetet. DeMatteis undviker också att göra Arnie till den stereotyp som mer eller mindre var standard när homosexuella förekom i populärkultur vid den här tiden.
David Anthony Kraft gjorde två inhopp: en historia i wrestlingmiljö i Captain America nummer 271 (juli 1982) och en tvådelad historia där de åldrade hjältarna i Sgt. Fury and his Howling Commandos – sedermera S.H.I.E.L.D.-agenterna – gästspelade i Captain America nummer 273–274 (september-oktober 1982).
DeMatteis återanvände många av föregående författares idéer. Här gör Nomad comeback! Bild: Mike Zeck & John Beatty © Marvel
Trots detta märktes det tydligt att titeln i och med J.M. DeMatteis hade fått en författare som tänkte stanna och som planerade sina historier långsiktigt. För första gången på fem år – vill man vara elak mot Jack Kirbys manusfärdigheter kan man till och med säga sju år – präglades Captain America av stabilitet och långsiktighet, både på manus- och teckningssidan.
För första gången på länge kändes Captain America som en serie med självförtroende. Även om DeMatteis har en stor del i detta så får tecknaren Mike Zeck absolut inte glömmas bort. Hans teckningsstil utvecklas väldigt mycket under åren som Captain America-tecknare, och han går från att vara en bra tecknare till att bli en av Marvels superstjärnor. Det är med blandade känslor man kan konstatera att Zeck lämnade titeln eftersom han handplockats till att teckna Marvels största prestigeprojekt under åttiotalet: maxiserien Marvel Super Heroes Secret Wars.
Zecks sista nummer på Captain America blev nummer 289 (januari 1984). Ersättaren Paul Neary gör dock ett bra jobb han också. Några år senare skulle DeMatteis och Zeck återförenas för att göra en av de mest uppskattade Spider-Man-historierna någonsin: Kraven’s Last Hunt.
Att DeMatteis själv hade läst Captain America och gillade karaktären är uppenbart, eftersom han använde sig av mer eller mindre bortglömda idéer från de tidigare serierna. Bland annat tog han upp Sam Wilsons ”dubbla personligheter”, en intrig som blivit över sedan Engleharts dagar, och förklarade fenomenet på ett tillfredställande sätt.
Baron Zemo var en gammal Marvel-skurk som förekommit i de tidigaste numren av Avengers – han debuterade för övrigt i samma nummer som Captain America – innan han föll offer för sina egna planer och omkom. I ett utfyllnadsnummer av Captain America från 1973 hade Roy Thomas skrivit om hans son som försökte hämnas faderns död innan han också till synes omkommit. DeMatteis tog denna ”one-and-done”-skurk och gjorde honom till den nye baron Zemo, sedermera en av Captain Americas huvudantagonister.
I Captain America nr 275 avslöjade Steve Rogers sin hemliga identitet. Numret bjöd också på en ny logotyp – den första på närmare ett decennium. Bild: Mike Zeck & John Beatty © Marvel
DeMatteis använde sig till och med av flera karaktärer från Kirbys sejour – dennes serier hade i princip ignorerats helt av senare författare – bland annat den galne androiden Arnim Zola.
Sist men inte minst kombinerade han två av Engleharts idéer genom att återintroducera femtiotalsversionen av Bucky, som blivit ”botad” och som nu blev Captain Americas nya sidekick med namnet Nomad – det alias Steve Rogers använt när han inte längre ville vara Captain America.
Förhållandet mellan Steve Rogers och Bernadette ”Bernie” Rosenthal fick också en hel del utrymme i DeMatteis serier. Captain America har aldrig varit en karaktär vars identitet varit speciellt hemlig, och idén med att dölja identiteten från sin flickvän – något som är ett viktigt inslag i många superhjälteserier – blev ganska snart ett hinder i stället för att ge upphov till spännande historier. I Captain America nummer 275 (november 1982) gjorde sig DeMatteis av med detta hinder, när Bernie helt enkelt listade ut att Captain America, som av naturliga skäl plötsligt börjat dyka upp i hennes liv tämligen frekvent, var hennes pojkvän Steve Rogers. (Släng dig i väggen, Lois Lane!) Deras förhållande utvecklas och de börjar prata om att flytta ihop, Steve Rogers träffar hennes föräldrar och när DeMatteis lämnar serien är Bernie och Steve förlovade.
Captain Americas nyvunna självförtroende sammanföll med Reaganåren – DeMatteis skrev serien mellan 1981 och 1984 – och dess storvulna patriotism. Men även om Captain America började kalla USA för ”frihetens hemvist på jorden” och liknande saker, så blev aldrig vare sig serien eller karaktären någon megafon för Reaganadministrationens Kalla kriget-retorik. Som jag tidigare skrev så tvekade inte DeMatteis att ta upp åttiotalets sociala problem, såsom växande politiska motsättningar och ökade klyftor i samhället.
DeMatteis Captain America-serier publicerades under Reaganåren, men blev aldrig någon Kalla kriget-megafon. Bild: Ed Hannigan & Klaus Janson © Marvel
Captain America blev heller ingen våldsromantiker i stil med andra åttiotalshjältar av patriotiskt snitt. Tvärtom: i Captain America nummer 292 (april 1984) möter han Jesse Black Crow, en ursprungsamerikan som vill återupprätta hedern för det ”gamla” (läs: föreuropeiska) Amerika, genom att möta Captain America i ett envig. Upplösningen blir dock oväntad; i stället för att besegra Black Crow faller Captain America på knä inför honom och erkänner denne symboliskt som segrare. En upplösning i icke-våldets tecken alltså, men DeMatteis ville gå ännu längre, i vad som skulle bli hans sejours klimax.
Planen var att de flesta av de intriger som DeMatteis byggt upp skulle få sin upplösning när Red Skull – vem annars? – visade sig vara hjärnan bakom de problem Captain America stött på den senaste tiden. Bland annat hade han åldrats så att hans fysiska ålder stämde överens med hans verkliga. I Captain America nummer 300 (december 1984) skulle de mötas i en avgörande strid på liv och död. Captain America skulle förstås stå som segrare, men i och med hans ärkefiendes död skulle han tappa tron på våld som medel att lösa konflikter och helt enkelt bli pacifist.
Redaktören Mark Gruenwald – som senare själv skulle bli legendarisk Captain America-författare – godkände manuset, men chefredaktören Jim Shooter satte stopp. Numret skrevs delvis om, utan DeMatteis vetskap, och alla spår av Captain Americas pacifism försvann. DeMatteis gillade förstås inte alls tilltaget, utan slutade som författare på Captain America med omedelbar verkan.
J.M. DeMatteis Captain America-serier är några av de bästa i denna genomläsning. Som jag tidigare skrivit känns DeMatteis som en andlig arvtagare till Steve Englehart, och han var den förste som tog dennes idéer vidare och gav dem värdiga uppföljare. Hela sejouren går att läsa som en lång, sammanhängande historia, och även om slutet blev lite rumphugget märks det faktiskt inte speciellt mycket. Captain America nummer 300 är ett storslaget klimax på en av de bästa perioderna i tidningen Captain Americas historia.
Captain America nr 300 innebar slutet för Red Skull – och J.M DeMatteis tid på tidningen. Bild: Mike Zeck & Paul Neary © Marvel
Med detta har vi kommit fram till slutet av denna genomläsning, där jag följt Captain America från desillusionerad sjuttiotalshjälte till en mer rakryggad åttiotalsdito; från Captain America nummer 153, som kostade tjugo cent, till och med 300 som kostade tre gånger så mycket. Kalenderbitaren kanske noterar att det första numret är daterat september 1972 och det sista december 1984, men Tolv år och tre månader med Captain America hade varit en ganska osvängig undertitel! (Från början var arbetstiteln faktiskt Tio år med Captain America, innan jag kom på att nummer 300 var en bättre slutpunkt än mitt i DeMatteis sejour på serien.) Jag hoppas att ni haft lika stort nöje som jag av att följa med, både i topparna och dalarna!
Vad hände sedan då? Tja, Captain America fick sin ”riktiga” ålder tillbaka redan i numret efter. DeMatteis avhopp innebar att Mike Carlin – senare mest känd som redaktör för DC Comics Superman-titlar – tog över manuspennan, men han stannade bara i sex nummer. Detta innebar inte att Captain America var tillbaka till att bollas mellan olika författare – tvärtom. Från och med Captain America nummer 307 (juli 1985) tog Mark Gruenwald över. Han skulle bli en riktig trotjänare och stannade ända fram till nummer 443 (september 1995), alltså hela 137 nummer – fler än någon annan! Men det, som det brukar heta, är en annan historia.
Nästa gång kommer Seriearkeologi att handla om något helt annat. På återläsande!
Lästips:
- Det enda format som i skrivande stund samlar J.M DeMatteis, Mike Zecks och Paul Nearys Captain America-serier är Epic-böckerna. Volym 10 heter Monsters and Men och samlar nummer 267–285. I juli i år släpps volym 11, Sturm und Drang, som samlar resterande DeMatteis-författade serier (samt nummer 301 av Mike Carlin, som återställer status quo).
-
© Marvel & Semic
Två av numren i denna artikel finns faktiskt utgivna på svenska. Det är David Anthony Krafts utfyllnadsnummer 273 och 274. Ett märkligt val kan tyckas, men å andra sidan är det två nummer som kan läsas helt fristående från de övriga. Den oturligt namngivna tidningen Hulken nummer 2 och 3/1984, utgivna av Semic förlag, hade dessa nummer av Kapten Amerika – jo han kallades så – som biserie.
