Man kan med fog hävda att Conans värld är det tredje mest kända fantasyuniversumet, efter Tolkiens böcker och de senaste årens fantasyraket Game of Thrones. Till stor del beror det givetvis på de två Conan-filmerna med Arnold Schwarzenegger i huvudrollen som släpptes 1982 respektive 1984. Det var emellertid Marvel-serierna med karaktären som krattade manegen, och utan dem hade det kanske inte blivit några filmer. Ja, det kan vara så att ”Arnie” har Roy Thomas, Barry Windsor-Smith och John Buscema att tacka för sin karriär! I denna del av Seriearkeologi kommer jag att ta en titt på deras tioåriga sejour på Conan the Barbarian.
Weird Tales drog till sig framtida storheter som H.P. Lovecraft och Robert E. Howard. Det är dessutom ett av mycket få pulphäften som utkommer än idag.
Conan såg dagens ljus första gången 1932. Upphovsmannen var den 26-årige Robert E. Howard, som ända sedan de sena tonåren skrivit historier åt pulphäftet Weird Tales. Det var samma publikation som H.P. Lovecraft skrev för, och de båda framtida litterära giganterna (en berömmelse ingen av dem fick uppleva) brevväxlade flitigt. Howard skapade till och med en karaktär, Bran Mak Morn, som anknöt till Lovecrafts litterära universum.
Howard skrev noveller inom flera olika genrer: western, skräck och den tämligen bortglömda pulpgenren ”fight stories”, vilket innebär fiktiva historier om boxning. Han är dock mest ihågkommen för den genre han kan sägas ha skapat: sword and sorcery (på svenska oftast kallad ”svärd och svartkonst”).
Det är en undergenre till fantasy som utspelas i världar mer eller mindre lik vår, utan folkslag som exempelvis dvärgar eller alver. Magi är något ondskefullt och främmande – något termen sorcery/svartkonst skvallrar om – och hjälten är en svärdsman eller -kvinna som på ett eller annat sätt hamnar i konflikt med magiutövare. Hjälten och hjälten, förresten; till skillnad från många andra fantasyberättelser så handlar ”sword and sorcery” väldigt sällan om att rädda världen eller att uppnå några högre ideal, utan protagonisten agerar för sin egen vinnings skull.
Den allra första sword and sorcery-protagonisten brukar sägas vara Solomon Kane, även om han saknade en del drag jämfört med det vi idag betraktar som utmärkande för genren. Debuten skedde i novellen Red Shadows som publicerades i Weird Tales från och med augusti 1928. (Jag kommer att återkomma till Kane i nästa del av Seriearkeologi.) Exakt ett år senare, i augusti 1929, debuterade Kull of Atlantis i novellen The Shadow Kingdom. Historien utspelas i en påhittad förhistorisk tid där barbaren Kull lyckats bli kung över ett av sin tids mäktigaste kungadömen. Kull är på många sätt en förstudie till Conan – faktum är att den allra första Conan-berättelsen var en omarbetning av en refuserad Kull-novell.
Conan debuterade i novellen The Phoenix on the Sword som publicerades i Weird Tales i december 1932. Historierna om Conan utspelas i den fiktiva ”hyboriska eran”, cirka 10 000 år f.Kr. Conan kommer från det nordliga landet Cimmeria och har när The Phoenix on the Sword tar sin början precis avsatt tyrannen Numedides och själv intagit tronen i Aquilonia, ett rike analogt med Romarriket – nästan alla länder i Conans värld har motsvarigheter i verkligheten – och ”västvärldens juvel”.
En karta som visar Conans värld. Den bygger på ett original av Robert E. Howard, men denna version gjordes av Barry Windsor-Smith och publicerades sedan i i princip alla Conan-utgåvor. © Cabinet Entertainment
En del kanske blir förvånade över att Conan var kung i den allra första novellen (eller att han alls varit det), eftersom han är mest känd som just barbar. Både Howard och efterföljande författare har hoppat runt i kronologin och beskrivit olika skeden av Conans liv. Mest stoff till spännande berättelser har man hämtat från hans ungdom som barbar och slagskämpe, vilket gjort att det är den ”version” av Conan som blivit mest känd.
Totalt sjutton berättelser om Conan publicerades i Weird Tales (och en i fanzinet Fantasy Fan). Mindre än tre år efter den första Conan-historien, i juni 1936, begick Robert E. Howard självmord och hans författarskap föll i relativ glömska.
Först ut med Conan i serieform var den här mexikanska piratutgåvan.
I början av 1950-talet återupptäcktes Howards gärning och förlaget Gnome Press började återutge hans Conan-historier i bokform. Förlaget började också göra nya Conan-historier, och en av de allra första historierna skrevs faktiskt av en svensk: Björn Nyberg.
Men kopplingarna mellan Sverige och Howards författarskap är starkare än så: Howard lämnade inga arvingar efter sig, och efter en rad förvecklingar som jag varken kan, vill eller orkar gå in på ägs idag rättigheterna till hans litterära kvarlåtenskap av företaget Cabinet Entertainment, grundat och ägt av svensken Fredrik Malmberg. Det är ett namn som de flesta svenska rollspelare nog känner till, eftersom han också var mannen bakom rollspelsföretaget Äventyrsspel.
De första försöken att ge ut Conan i serieform gjordes märkligt nog i Mexiko på femtio- och sextiotalen. Dessa serier har mig veterligen aldrig publicerats någon annanstans. På den amerikanska seriemarknaden lyste dock Conan med sin frånvaro fram till dess att Marvel Comics kom överens med de dåvarande rättighetsinnehavarna om att ge ut serier med Robert E. Howards karaktärer.
I slutet av sextiotalet var Roy Thomas känd som Stan Lees vänstra hand – Stan Lee var vänsterhänt – och tilltänkta arvtagare. (Han skulle följdriktigt efterträda Lee som chefredaktör 1972). Efter att förlaget slutit ett nytt distributionsavtal 1968 som gjorde att begränsningarna för hur många titlar Marvel fick ge ut upphörde, föreslog Thomas att man skulle ge ut serier baserade på andras karaktärer. Bland de licenser som var mest önskade av läsarna fanns Tarzan, John Carter, Sagan om ringen samt Conan.
Att säga att Barry Windsor-Smith utvecklades i raketfart är närmast en underdrift. Jämför bara det här omslaget till tidningens andra nummer … © Cabinet Entertainment
Edward Rice Burroughs karaktärer var som bekant redan licenserade och Sagan om ringen och Conan ansåg Thomas vara för dyra, speciellt eftersom Marvels ägare bestämt att maxbeloppet man skulle betala till rättighetsinnehavare var 150 dollar per nummer. Thomas bestämde sig för att försöka skaffa en licens för Thongor, en karaktär snarlik Conan skriven av Lin Carter. Carter var dock tveksam till förslaget, men eftersom han även gjort Conan-historier hade hans agent kontakter med de dåvarande rättighetsinnehavarna till Conan. Agenten föreslog därför att Thomas skulle försöka licensera Conan istället.
Thomas, som var ett fan av Conan, gillade förslaget så mycket att han erbjöd 200 dollar per nummer – 50 dollar mer än han hade tillåtelse att göra. Förslaget accepterades och för att täcka eventuella förluster bestämde sig Thomas för att själv skriva serien i några nummer, till lägre lön om det så krävdes. Det blev början på ett tio år långt författarskap – utan lägre lön. (Såväl Tarzan såväl som John Carter och Thongor skulle så småningom också bli Marvel-serier.)
Som tecknare ville Roy Thomas ha John Buscema, eftersom de hade samarbetat på bland annat Avengers i många år. Här satte dock Marvels ägare stopp: Thomas hade redan överskridit budgeten så han fick hitta ett billigare alternativ. Istället anlitades därför nybörjaren Barry Smith, senare känd som Barry Windsor-Smith. Detta visade sig vara ett lyckokast och Smith utvecklades i en rasande fart.
… med framsidan till Conan the Barbarian nummer 22, utgivet bara två år senare. © Cabinet Entertainment
Hans sejour på Conan räknas som en av Marvel-utgivningens höjdpunkter under sjuttiotalet och när han slutade efter Conan the Barbarian nummer 25 (april 1973) blev det ett ramaskri från läsarna – trots att ersättaren var ingen mindre än den nyss nämnde John Buscema! Buscema skulle sedan bli tidningen trogen, med några kortare avbrott, fram till nummer 190 (januari 1987).
Conan the Barbarian nummer 1 (oktober 1970) sålde bra, men efter det gick det sämre. Varje nummer sålde mindre än det föregående och efter det tionde numret lades tidningen ner – i en dag. När Roy Thomas fick beskedet gick han nämligen till Stan Lees kontor och argumenterade för tidningens överlevnad. Exakt vad som sades får vi aldrig veta, men han lyckades övertyga Lee om att ompröva sitt beslut.
Titeln började därefter hitta en allt större publik – en bidragande orsak var säkerligen Windsor-Smiths allt bättre teckningar – och snart var det en av Marvels toppsäljare. Med tiden blev det en av förlagets riktiga guldkalvar, så 1974 startades det svartvita magasinet Savage Sword of Conan och 1980 färgtidningen King Conan. Marvels Conan-utgivning blev alltså vad som på modernt affärsspråk brukar kallas för en ”franchise” och Marvel lanserade också titlar med Howards karaktär Kull och även Conan-spinoffen Red Sonja.
Idag, när Conan är ett välkänt namn och vi vet hur väl Marvels satsning föll ut, är det kanske svårt att förstå vilken risk Marvel/Roy Thomas tog när man valde att lansera en Conan-tidning. Conans värld är full av våld och ond, bråd död och Conan är så långt från en traditionell Marvel-hjälte man kan komma. Han är en amoralisk protagonist, som varken drar sig för att ljuga, stjäla eller till och med döda för att nå sina mål. De första numren av Conan the Barbarian kom dessutom ut innan de lättnader i Comics Code-regelverket som gjordes 1971.
John Buscema gillade inte att teckna omslag, så till en början var det Gil Kane som stod för dem. © Cabinet Entertainment
När Conan the Barbarian kom ut i oktober 1970 hade Roy Thomas en unik idé. Howards noveller hade berört olika skeden i Conans liv, utan någon egentlig kronologi. Thomas bestämde sig för att berätta Conans historia från det att han lämnade sitt hemland Cimmeria och begav sig söderut till mer civiliserade länder.
Thomas bestämde sig också för att Conan skulle åldras i realtid. Ett år i serien skulle alltså motsvara ett år i Conans liv och de ganska stora luckorna mellan de olika novellerna om Conan skulle fyllas av originalhistorier.
Detta gav upphov till vissa problem: redan 1971 frågade läsarna när Conan skulle träffa Bêlit, deuteragonisten i en av de mest populära Conan-historierna, The Queen of the Black Coast. Thomas svarade att det skulle ta ”några år” innan man hann dit. Det skulle till slut dröja ända till Conan the Barbarian nummer 58 (januari 1976) innan de träffades.
Roy Thomas var författare och redaktör på Conan the Barbarian i exakt tio år, och Conan nummer 115 (oktober 1980) blev hans sista nummer. (Anledningen till att det inte blev 120 nummer är helt enkelt att tidningen kom ut varannan månad under en period.) Läsarna fick följa Conan från det att han var i 16–17-årsåldern fram till att han var 27. Tyvärr följde inte efterföljande författare samma upplägg, utan gjorde som man hade gjort i systertiteln Savage Sword of Conan och berättade oftast historier utan någon inbördes kronologi.
Att kalla Conan the Barbarian för en uppväxtskildring är att ta i; Conan är inte direkt någon duvunge när han lämnar Cimmeria. Däremot så får vi som läsare följa hur Conan blir alltmer bekant med den ”civiliserade världens” frestelser och möjligheter, och lär sig undvika det förstnämnda och utnyttja de sistnämnda.
Till slut lät sig John Buscema dock övertalas att även stå för omslagen. © Cabinet Entertainment
De 115 numren går att dela in i fyra faser i Conans liv. Den första tiden efter att han lämnat Cimmeria försörjer han sig som småtjuv. Detta varar i ungefär femton till tjugo nummer.
Därefter tar han värvning som legosoldat i olika arméer. Bland annat deltar han i en belägring av en stad – och byter sida mitt under belägringen! Denna fas varar till ovan nämnda Conan the Barbarian nummer 58, då Conan träffar piratdrottningen Bêlit, sitt livs första stora kärlek. Tillsammans med henne och hennes piratband härjar han runt ”Svarta kusten” i drygt tre år. Detta får ett lika abrupt som tragiskt slut i Conan the Barbarian nummer 100 (juli 1979) – för övrigt mitt favoritnummer av Conan – varefter Conan återigen är ensam.
Conan beger sig mot nordligare breddgrader, men det blir en allt annat än händelselös resa. Bland annat blir han under en tid hövding över en infödingsstam – även om Roy Thomas tonade ner de ganska grova etniska stereotyperna i Howards originalmaterial, innehåller de skildringar som idag skulle ses som problematiska – innan han tvingas fly från dem för att till slut nå de hyboriska rikena igen.
När Roy Thomas lämnar titeln i och med nummer 115 är det en märkbart erfarnare Conan vi ser, som under ett decennium fått uppleva såväl kärlek, vänskap och svek som triumfer och bittra förluster.
Att Roy Thomas lämnade Conan the Barbarian efter exakt tio år var både en slump och med avsikt. Månaderna innan avskedet skrev Roy Thomas på brevsidorna om att han hade planer för de kommande årens Conan-äventyr. Men verkligheten kom emellan.
Framsidan på det hundrade numret av Conan the Barbarian, en av de mest tragiska Conan-historierna någonsin. © Cabinet Entertainment
Den nytillträdde chefredaktören för Marvel Comics, Jim Shooter, tillät inte att samma person var både redaktör och författare för samma tidning, något som Thomas varit sedan starten av Conan the Barbarian. När Thomas kontrakt skulle omförhandlas hade Thomas som krav att även fortsättningsvis få vara sin egen redaktör, något som Shooter vägrade gå med på.
Roy Thomas, mannen som varit Stan Lees påläggskalv och tänkt att bli ”den nye Stan Lee” bestämde sig därför för att lämna Marvel och jobba för DC Comics istället. Hans kontrakt gick ut vid årsskiftet 1980/81, men han tyckte själv att tioårsjubileet för Conan the Barbarian några månader innan dess var den bästa slutpunkten.
Jag brukar försvara den ibland kontroversielle Jim Shooter, men här tycker jag att han var onödigt fyrkantig. Roy Thomas var (och är kanske fortfarande) den författare som förstod karaktären Conan absolut bäst, något som Jim Shooter borde ha insett. Att vi gick miste om flera år, ja kanske ytterligare ett helt decennium av Conan-historier signerade Roy Thomas är ledsamt. Några år efter det att Jim Shooter fått sparken av Marvel återvände Roy Thomas till Conan the Barbarian från och med nummer 240 (januari 1991). Men denna gång kunde inte ens hans manus rädda tidningen. Conan the Barbarian nummer 275 (december 1993) blev det allra sista.
Det är dock sjuttiotalsserierna som är den verkliga kulturgärningen. Det var dessa serier som gjorde att Conans popularitet växte och gjorde honom till en fantasyikon. Förutom 115 nummer av Conan the Barbarian skrev Roy Thomas 60 nummer av Savage Sword of Conan, ett magasin som var mer än dubbelt så tjockt som en vanlig tidning, samt åtta nummer av King Conan – totalt över 4 000 seriesidor. De flesta av dessa sidor tecknades av John Buscema eller Barry Windsor-Smith.
Vilken av dessa tre titlar man föredrar är så klart en smaksak (även om jag har svårt att se att någon föredrar King Conan). Rent äventyrsmässigt är kanske Savage Sword of Conan något bättre, då det var ett svartvitt magasin som inte behövde följa Comics Code, vilket gjorde att det gick att skildra både våld och sex på ett mer direkt sätt. Men om man vill läsa om hur den unge Conan formas av den civiliserade världen, går de 115 numren av Conan the Barbarian att läsa som en över 2 000 sidor lång seriesvit.
Roy Thomas, Barry Windsor-Smiths och John Buscemas insatser på Conan-serierna nämns sällan i samma andetag som mer namnkunniga sviter, som Stan Lees och Jack Kirbys Fantastic Four, Chris Claremonts och John Byrnes X-Men eller Frank Millers och Klaus Jansons Daredevil. Min uppfattning är att Conan-serierna klarar den jämförelsen mycket bra. Detta är serier som talar till både Marvel-fans och fantasyfrälsta. Detta är något av det bästa Marvel producerat, inte bara på sjuttiotalet utan någonsin. Dessa serier får mina varmaste rekommendationer!
Nästa gång ska det handla om Marvels version av en annan Robert E. Howard-karaktär, då vi får följa Solomon Kanes äventyr. På återläsande!
Lästips:
- Vill man läsa Conan finns det en uppsjö av alternativ. Dark Horse, som innehade Conan-licensen mellan 2003 och 2018, gav ut samlingar av både Conan the Barbarian och Savage Sword of Conan. CtB-samlingarna kritiserades dock för den nya färgläggningen.
- När Marvel åter blev innehavare av Conan-rättigheterna mellan 2018 och 2022 återutgav man de gamla serierna i diverse format. Bland annat sex stycken Epic-volymer som tyvärr bara samlar Conan the Barbarian 1–88.
- Det absolut bästa sättet att läsa Conan the Barbarian är i de omnibusvolymer som Marvel gav ut. Man lyckades faktiskt få ut samtliga 275 nummer i tio volymer, varav de fyra första samlar Thomas-numren. I förra delen skrev jag att John Carter-omnibusen kändes som ett hafsverk. Här är det raka motsatsen: av de omnibusböcker jag har är det inga som är så genomarbetade som dessa! (Åtminstone gäller det de fyra första volymerna. Volym 5–10 har jag inte och kan inte uttala mig om.) Varje volym innehåller ett nyskrivet förord på 8–10 sidor av Roy Thomas själv. Seriernas reproduktion är oklanderlig och varje bok innehåller ungefär 100 sidor bonusmaterial, bland annat skisser, kartor, gamla brevsidor, förord till tidigare Conan-samlingar (bland annat Dark Horse-samlingarna ovan) samt mycket mer. Detta är riktiga praktverk!
- Titan Comics, som innehar rättigheterna sedan årsskiftet, avser att återtrycka de omnibusvolymer som gått ur tryck samt fortsätta samlingarna med Savage Sword of Conan. I skrivande stund (augusti 2023) har ingen av dessa böcker kommit ut, men en del orosmoln har hopat sig.
Svensk publicering:
-
@ Cabinet Entertainment
Conan-serier har publicerats i Sverige ända sedan 1970-talet, i tidningar som Serie-Nytt, Superserien samt Svärdet med Conan. För personer i min åldersgrupp är det nog Semics/Satellitförlagets två försök med en Conantidning från 1984–85 samt 1990–99 som är de mest kända. I de tidningarna publicerade man främst serier från Savage Sword of Conan. För en bättre förteckning över svensk Conan-utgivning rekommenderar jag Seriewikin.
