Seriearkeologi: Upp, upp och iväg del 4 – Domedag över Metropolis!

”Let’s just kill him!” Det var Jerry Ordways standardreplik när man fick idétorka vid de årliga konferenserna där de serieskapare som jobbade på Superman-tidningarna planerade kommande års äventyr. Det var bara ett skämt, men vid en konferens togs det på allvar. Resultatet blev The Death of Superman, en av de mest kända seriehistorierna någonsin.

Det sägs ibland att alla stora uppfinningar sker av en slump, och det var egentligen tänkt att 1993 års Superman-serier skulle handla om betydligt muntrare saker än titelfigurens död. Clark Kent och Lois Lane hade ju förlovat sig i Superman nummer 50 (december 1990) och en genomgående sidointrig under de första åren av ”triangeleran” var hur deras förhållande utvecklade sig. Planen var att bröllopet skulle äga rum i Adventures of Superman nummer 500 som skulle komma ut under 1993.

Eftersom de fyra Superman-tidningarna i praktiken fungerade som en enda, var det viktigt de fyra kreatörsteamen harmonierade med varandra. Därför anordnares en årlig konferens där man brainstormade fram det kommande årets historier. Inför 1993 hade man nu ett knippe historier som skulle kulminera med bröllopet.

Då nåddes Superman-redaktören Mike Carlin av en nyhet från längre upp i DC Comics hierarki. Kanalen ABC skulle göra en TV-serie om Superman som skulle börja sändas hösten 1993. Eller rättare sagt: TV-serien skulle vara ett ”äventyrsdrama” med namnet Lois & Clark: The New Adventures of Superman där fokus låg på den spirande romansen mellan Clark och Lois.

Ett ypperligt tillfälle att marknadsföra bröllopet? Fel!

Varken ABC eller DC Comics ledning ville att något bröllop skulle äga rum mellan tecknade Lois och Clark, eftersom det skulle spoliera spänningen i TV-serien. Istället sköts bröllopet på framtiden, eftersom man ville hålla båda bröllopen samtidigt. Alla historier som man arbetat med på konferensen var därför oanvändbara och man var tillbaka på ruta ett igen.

Att stämningen var dålig är nog en underdrift när Jerry Ordway slängde ur sig sin standardreplik om att döda Superman. Denna gång började man emellertid diskutera det hela på allvar.

Vad skulle hända om man verkligen tog livet av Superman? Hur skulle hans nära och kära reagera? Vilka konsekvenser skulle det få för DC:s universum? Dessutom: hur skulle man återuppliva honom? Så småningom utmejslades den årslånga historia som brukar kallas The Death and Return of Superman.

När nyheten om att DC Comics planerade att ta den första och kanske mest kända superhjälten av daga blev känd, slog den ner som en bomb. Inte bara bland fans, vilket DC hade förväntat sig, utan det blev en ”snackis” långt utanför serieläsarkretsar. Supermans nära förestående död basunerades ut i alla stora amerikanska medier och nyheten nådde till och med svenska tidningar och nyhetsprogram, trots att tidningen Stålmannen var nedlagd sedan ett par år tillbaka på grund av vikande försäljning.

Att det rapporteras om en superhjältehistoria i ”vanlig” media tillhör inte vanligheterna och det är än idag en av de mest omskrivna serierelaterade händelserna någonsin. Även jag har dragit mitt strå till stacken; detta är andra gången jag skriver om Death and Return of Superman. Det var ämnet för den allra första av mina texter som publicerades på Bild & Bubbla:s webbplats, för ganska exakt tio år sedan.

The Death and Return of Superman är egentligen en trilogi, som sträckte sig över nästan ett helt år. Först ut var The Death of Superman, som följdes av Funeral for a Friend. Slutligen avslutades hela historien i Reign of the Supermen.

Death of Superman är den klart svagaste av de tre historierna. På sista sidan i Superman-tidningarna som kom ut i november 1992 hade läsarna fått se hur någon slog sig ut ur en cell. I Superman: Man of Steel nummer 18 (1992:45, december 1992) fick läsarna veta vem eller vad det var: monstret Doomsday. Själva historien i det numret var egentligen helt orelaterad till Supermans död, men vi fick se hur Doomsday närmade sig bebyggt område samtidigt som han ödelade allt i sin väg. Efter att ha träffat på (och grundligt besegrat) Justice League i deras egen tidning, konfronterades Doomsday av Superman. Sedan följde vad som i princip är en slagsmålssekvens som sträckte sig över fem nummer.

Manusmässigt finns inte mycket att säga, men tidningarna innehöll ett intressant visuellt grepp. Man ”räknade ner” genom att tidningarna närmast före Supermans död innehöll fyra, tre respektive två serierutor på varje sida. Superman nummer 75 (1993:2, januari 1993), som var det historiska numret där Superman dog, bestod bara av helsidesteckningar. Undantaget var den sekvens där Superman dör i Lois Lanes armar, som var en ”utvikningsbild”, lika stor som tre vanliga seriesidor.

Redan i numret efter, Adventures of Superman nummer 498 (1993:2, januari 1993) inleddes nästa del i trilogin. Funeral for a Friend (också känd som World Without a Superman) är den emotionella höjdpunkten i eposet om Supermans död och återkomst. Historien, som sträckte sig över åtta nummer (plus ett nummer av Justice League), beskrev hur invånarna i DC:s universum reagerade på Supermans död. Läsarna fick följa Supermans vänner, fiender, familj och kollegor. Till och med vanliga människor som han räddat livet på fick komma till tals i historien.

Mest gripande var förstås beskrivningarna av Lois Lanes och Clarks föräldrars sorgearbete, som dessutom komplicerades av att de brottades med dilemmat om de skulle avslöja att Superman var Clark Kent eller inte. De valde att inte göra det, vilket fick resultatet att Clark officiellt var försvunnen efter den ödeläggelse som Doomsdays härjningar fört med sig.

Själva begravningen – självklart en statsbegravning med presidenten närvarande – ägde rum i Superman: Man of Steel nummer 20 (1993:5, februari 1993). En – kanske medveten – ironisk detalj är att Supermans vänner blir arga när de märker att folk försöker tjäna pengar på hans död, till exempel genom att sälja inplastade kopior av Daily Planet med ett sorgband inkluderat.

Det var en exakt parallell till hur DC marknadsförde The Death of Superman i verkligheten, och som brukar betraktas som ett skolexempel på hur serieförlagen gödde samlarhysterin. ”Dödsnumret” Superman 75 kom till exempel ut i inte mindre än nio olika versioner – bland annat en inplastad utgåva med sorgband …

Den kanske mest gripande historien (skriven av Louise Simonson) beskrev hur Jonathan Kent sörjer genom att hela tiden hitta saker som påminner honom om Clarks barndom. Sorgen blir till slut för mycket för honom, och han får en hjärtinfarkt på fältet utanför paret Kents bondgård.

Detta leder direkt till Superman nummer 77 (1993:10, mars 1993) som var sista avsnittet av Funeral for a Friend. Ja, faktum är att det påstods vara ”det allra sista numret någonsin” med titelkaraktären. Nu visste alla förstås att detta inte var sant, dels eftersom förhandsreklamen för nästkommande nummer redan kommit ut, dels eftersom numret slutar med en cliffhanger där Jonathan Kent drabbas av hjärtstillestånd på sjukhuset. Samtliga reguljära Superman-titlar tog dock en paus som varade i tre månader.

Detta innebar förstås inte att det rådde någon brist på Superman-relaterat material i seriebutikerna under dessa månader. Tvärtom: DC hade producerat en samling med The Death of Superman i expressfart – detta var en tid då inte speciellt mycket serietidningsmaterial kom i samlade utgåvor – och man gjorde dessutom en rad specialnummer, som The Legacy of Superman och Supergirl/Team Luthor.

Roligast var dock det ”återtryck” av tidningen Newstime som DC lät producera. Newstime var det fiktiva nyhetsmagasin – namnet är en kombination av Newsweek och Time – som utkom i Metropolis. Nu gjorde man alltså ett ”riktigt” nummer som handlade om Supermans död. Ett kul grepp (som jag givetvis föll för när det begav sig).

Adventures of Superman nummer 500 (1993:11, juni 1993) bjöd på två återkomster – tre om man räknar med att Jonathan Kents hjärta började slå och han vaknade upp ur sin medvetslöshet – och ett avsked. Det var Superman-tidningarnas återkomst och i själva tidningen återvände Clarks ande till livet genom Kismet, ett slags ödesgudinnas, hjälp.

Det var också Jerry Ordways sista nummer som författare för någon av tidningarna om Superman. Han var den sista av de tre serieskapare som hade varit delaktig i Supermans nylansering. Till skillnad från Marv Wolfman, som stannade ett knappt år och John Byrne som stannade i två, var Ordway alltså Superman-serierna trogen i sju och ett halvt år! Jag har skrivit det förut, men det tål att upprepas: man borde kalla 1980-talets nya version av hjälten för ”Jerry Ordways Superman” snarare än någonting annat.

Ordways roll som författare togs över av Karl Kesel. Han var faktiskt ingen nykomling vad gällde den moderne Superman; han hade tuschat John Byrnes teckningar i tidningen Superman. Men nu var han tillbaka, denna gång som författare. Tecknaren Tom Grummett stannade kvar tills hela historien var avslutad, men lämnade också tidningen efter nummer 505 (1993:31, oktober 1993).

På de sista sidorna i Adventures fick läsarna se att Supermans grav var tom. Därefter presenterades de fyra olika ”stålmän” som dök upp samtidigt som detta upptäcktes – en för varje tidning. Det var upprinnelsen till Reign of the Supermen. Historien, där läsarna skulle få svaret på vem som var den riktiga Superman (eller var det kanske ingen av dem?) pågick mellan juni och oktober 1993.

Till en början hade var och en av de nya karaktärerna var sin tidning. Action Comics hade en visirförsedd Superman som var mer kryptonsk – och våldsam – till sin natur i huvudrollen. Huvudperson i Man of Steel var Steel, en man som förde vidare arvet från Superman när han, iklädd rustning, försökte slåss för rättvisa i Metropolis. Superman var tidningen där en Superman som var till hälften robot huserade och Adventures of Superman handlade om en tonårig Superman-klon. (Här vill jag utförda en spoilervarning till den som inte har läst historien och vill läsa den med spänningen i behåll!)

Av de fyra var det egentligen bara två som kunde vara den riktiga Superman: cyborgen och ”The Kryptonian”. Den unge Superman var ju en klon och Steel, som dock påstod ha ärvt Supermans själ, var en person med en helt egen bakgrundshistoria. De flesta – inklusive Daily Planet samt USA:s regering – trodde att cyborgen var den återuppståndne Superman. Det visade sig vara ett stort misstag …

Cyborgen var en förrädare med fruktansvärda planer. Han attackerade ”The Kryptonian” och tillsammans med den gamle Superman-fienden Mongul förstörde han miljonstaden Coast City, och Metropolis stod näst på tur. Ja, egentligen hela Jorden, som de planerade att göra till en ny Warworld.

Samtidigt med cyborgens förräderi började en mystisk individ vandra från Antarktis till Metropolis. Allt pekade på att den individen var den riktige Superman, och han nådde Metropolis på sista sidan av Superman: Man of Steel nummer 25 (1993:25, september 1993). I Superman nummer 81 (1993:26, september 1993) undanröjdes alla tvivel för läsarna – och Lois Lane – om att det var den riktige Superman som var tillbaka från de döda, om än kraftigt försvagad.

Superman och de två övriga ”stålmännen” begav sig till Coast City för att stoppa Mongul och cyborgen. Väl där fick de hjälp av Green Lantern och ”The Kryptonian”, som visade sig vara den gamla antagonisten Eradicator, nu Supermans allierade. Mer än så faktiskt: för att bevara Kryptons kultur hade han återfört Superman till livet. Det blev också han som hjälpte Superman att besegra cyborgen, genom att se till att Superman fick tillbaka sina fulla krafter. I Superman nummer 82 (1993:30, oktober 1993) stod Superman som segrare och var tillbaka på allvar, om än med en ny frisyr.

Clark Kent återvände också till livet genom att Matrix/Supergirl – som var hamnskiftare – åter förvandlade sig till Clark Kent så att Superman kunde ”rädda honom” ur rasmassorna efter Doomsdays framfart.

Det är nog svårt för en nutida läsare att förstå vilken betydelse The Death and Return of Superman hade för superhjälteseriernas popularitet i allmänhet och Superman i synnerhet. Jag minns hur nyheten slogs upp stort, både bland seriefans och av ”vanliga” medier, och hur jag ivrigt sökte information om denna omvälvande händelse. (Detta var ju innan internet fanns tillgängligt för allmänheten.) Jag minns diskussionerna i den seriebutik jag brukade besöka, om hur DC skulle återföra Superman till livet, och senare vem som var den ”riktige” Superman av de fyra.

Superman hade varit superhjältevärldens Volvo – pålitlig men ganska tråkig – men nu var karaktären plötsligt den mest spännande av dem alla. Därför är det lite konstigt att jag för tio år sedan tyckte att historien var ”mer intressant ur ett historiskt perspektiv snarare än ett seriemässigt” samt rankade den efter till exempel Byrnes miniserie Man of Steel och Alan Moores få Superman-serier. Numera är jag av uppfattningen att detta är den bästa Superman-historia som någonsin gjorts.

Min förändrade inställning kan vara en följd av att jag läst nästan samtliga historier från och med omstarten. The Death and Return of Superman framstår då som kulmen på många av de sidointriger som hade funnits i Superman-serierna, åtminstone sedan Byrnes sorti. Eradicator och Mongul debuterade redan i historien Exile från början av 1989. Cyborg Superman visade sig vara Hank Henshaw, en astronaut som dök upp för första gången i Adventures of Superman 466 (maj 1990) i en historia som var en hyllning till Fantastic Four. Då hade han varit en sympatisk karaktär, men efter att självmant ha flytt ut i rymden hade han blivit galen och paranoid. Dessutom innehåller historien en rad mindre uppenbara referenser till äldre serier. Att följa Clark och Lois förhållande från början gör också att Lois sorg blir än mer påtaglig jämfört med när man läser serien som enskild historia.

En kanske oavsiktlig följd av historien blev att lite av den mänsklighet som den nye Superman hade haft försvann. Superman hade ju visat sig vara i princip odödlig. Själva berättelsen är också full av bibliska paralleller.

Man behöver inte vara teolog för att tycka att scenen där Lois och en poliskonstapel upptäcker att Supermans krypta är tom påminner om Jesu uppståndelse, eller att historien med falska ”profeter” förebådar Supermans återuppståndelse påminner om Uppenbarelseboken. Jag vet inte om detta var medvetet. Inga av de intervjuer jag läst tyder på att det var fallet, men å andra sidan förekommer det explicit pseudoreligiösa kulter som dyrkar de olika falska stålmännen i serien.

The Death and Return of Superman är betydligt mer sammanhållen än de efterapningar som kom i kölvattnet (som till exempel Knightfall med Batman och den ökända Clone Saga med Spider-Man). Visst har den vissa logiska luckor, som till exempel att ingen ifrågasatte hur Clark Kent lyckades överleva flera veckor under rasmassorna i Metropolis eller varför både han och Superman lade sig till med en vedervärdig hockeyfrilla exakt samtidigt.

Den ojämförligt största fadäsen var hur man i serien reagerade på att Coast City utplånades. Vi talar alltså om en katastrof där sju miljoner miste livet, en händelse som skulle få världshistoriens värsta naturkatastrofer att framstå som en bagatell. Trots detta verkar alla chockerande oberörda och resonerar ungefär ”ja, det där med Coast City var ju verkligen tråkigt, men Superman är ju tillbaka, hurra!”. Man måste dock ha i åtanke att historien publicerades före såväl bombdådet i Oklahoma City som 11:e september-attackerna. Efter dessa attacker hade nog ingen kommit på tanken att behandla ett liknande dåd på samma kallsinniga sätt.

Kallsinnigheten fick emellertid konsekvenser för en annan DC-hjälte, nämligen Green Lantern (Hal Jordan) som hade Coast City som hemstad. Han blev efter detta den galne superskurken Parallax.

Detta är dock mindre invändningar. Detta är en lysande superhjältehistoria som alla Superman-fans bör läsa. Det är tyvärr också slutet på vad jag betraktar som guldåldern för Superman.

Hur skulle DC följa upp denna monumentala historia? Skulle det bli ett bröllop till slut? Det tänker jag berätta om nästa gång. På återläsande!

Lästips:

• Detta är som sagt den mest kända Superman-historien någonsin, så den finns givetvis utgiven i en mängd olika format. Det finns till exempel inte mindre än tre olika omnibusutgåvor som samlar serien. Samtliga heter Superman: The Death and Return of Superman Omnibus, men den utgåva som kom 2018 (och trycktes om 2022) är den mest kompletta.