Generic filters
Exact matches only
  • Artiklar
Omslaget till Green Lantern (vol 4) nummer 20. Bild: Doug Mahnke. © DC Comics
  • Artiklar
Det har blivit dags för den allra sista delen i Seriearkeologis stora DC-genomläsning och det blir en final som inte går av för hackor. Detta inlägg handlar om Geoff Johns i alla avseenden episka Green Lantern-serier.

”Gröna Lyktan” i spetsen för andra gröna lyktor, från ett omslag av Brian Bolland. © DC Comics

Innan jag ger mig i kast med Geoff Johns serier kan det nog vara läge för en kort introduktion till Green Lantern, eller Gröna Lyktan som han också kallats i Sverige. Den eller de – för det har ibland funnits mer än en – jordlingar som burit namnet Green Lantern är medlemmar i ett intergalaktiskt nätverk av ”rymdpoliser” skapade av ”The Guardians”, en grupp blåhudade, i princip odödliga, varelser som fungerar som kårens chefer.

Varelsernas hemplanet och Green Lantern Corps högkvarter är planeten Oa som utgör ”sektor 0”. Resten av universum är indelat i 3 600 sektorer – Jorden ligger i sektor 2814 – som patrulleras av en, senare två, Green Lanterns vardera. Till sin hjälp har de en kraftring som låter dem skapa saker ur tomma intet med hjälp av tankekraft och ger dem vissa superkrafter samt flygförmåga. Ringen har egentligen bara två svagheter: den måste laddas regelbundet med ett lyktformat batteri (som i sin tur ibland måste laddas med ett centralbatteri som finns på Oa) och den är overksam mot allt gult.

1984 ersatte DC Comics tillfälligt Hal Jordan genom att låta honom säga upp sig som Green Lantern. Omslaget till Green Lantern nummer 181 av Dave Gibbons. © DC Comics

Eftersom Green Lantern Corps finns i universums alla hörn finns det medlemmar i alla skepnader och storlekar, från det intelligenta viruset Lezzle Pon till den levande planeten Mogo – båda för övrigt skapade av Alan Moore – men de medlemmar som oftast förekommer i Green Lantern-serierna är humanoider och i synnerhet människor.

Den ”lykta” som är mest känd hos en bred publik är givetvis Hal Jordan, vars debut i Showcase nummer 22 (oktober 1959) inte bara gjorde honom till en av portalfigurerna för DC Comics Silver Age-era, utan även lanserade hela Green Lantern-mytologin. (Golden Age-hjälten med samma namn delade inte mycket mer än just namnet med senare versioner.) Trots detta är det en karaktär som inte haft det så lätt, varken på det fiktiva planet eller på metaplanet.

Redan i slutet av 1960-talet började köparna svika tidningen Green Lantern. I ett försök att modernisera serien parades Hal ihop med Green Arrow (som jag skrivit om tidigare), något som blev en kritikerframgång men inte lyckades rädda tidningen som lades ner efter nummer 89 (april–maj 1972). Drygt fyra år senare återuppstod den, fortfarande med namnet Green Lantern/Green Arrow, och det skulle dröja ända till december 1979 innan Green Lantern fick tidningen för sig själv från och med Green Lantern nummer 123.

Inte heller denna gång verkar DC Comics ha haft förtroende för Hal Jordans förmåga att bära upp titeln speciellt länge. I Green Lantern nummer 181 (oktober 1984) publicerades en historia där Hal Jordan sade upp sig som Jordens Green Lantern och ersattes av John Stewart och sedermera, i samband med Crisis, av Guy Gardner.

Guy Gardner var en ”nygammal” Green Lantern som blev oerhört populär under det sena 1980- och 90-talet. Omslag till Green Lantern Corps nr 207 av Bruce Patterson och Bruce Patterson. © DC Comics

Hal Jordan gjorde visserligen comeback som Green Lantern i det nya DC-universat, men han var bara en av flera huvudkaraktärer i tidningen när den bytte namn till Green Lantern Corps i och med nummer 201 (juni 1986). Hal Jordan var inte längre den starkast lysande lyktan (plats för skratt) utan han fick dela utrymme med andra i ”lyktkåren”. Detta gällde även i övriga DC-serier; det var istället Guy Gardner med sin tidstypiska antihjältestil som skulle komma att bli den populäraste Green Lantern, i synnerhet efter att Green Lantern Corps lades ned 1988.

Nittiotalet blev etter värre för Hal Jordan, trots att DC lanserade en ny Green Lantern-tidning i juni 1990: hans hemstad Coast City utplånades i samband med storyn The Reign of the Supermen. Detta blev inledningen till historien Emerald Twilight i Green Lantern nummer 48–50 (januari–mars 1994) där han efter att ha förbjudits av Guardians att bygga upp staden igen blev galen, attackerade dem, besegrade hela Green Lantern Corps och tog sig namnet Parallax.

Detta var ett sätt för DC att introducera den nya Green Lantern Kyle Rayner – DC hade nämligen en fix idé om att ersätta alla gamla hjältar med yngre, ”häftigare” versioner under mitten av nittiotalet – som besegrade Hal Jordan/Parallax och blev tidningens nya huvudperson. De följande åren var Parallax en återkommande superskurk innan han hjältemodigt offrade sitt liv i miniserien The Final Night. 1999 blev Hal Jordans osaliga ande den nya Spectre i miniserien Day of Judgement – skriven av ingen mindre än Geoff Johns.

I mitten av nittiotalet blev Hal Jordan superskurken Parallax. Omslag av Darryl Banks och Romeo Tanghal. © DC Comics

Hal Jordan var alltså bokstavligt talat ett spöke när Darwyn Cooke gjorde sin Silver Age-hyllning DC: The New Frontier 2004 – en serie jag skrev om i den här genomläsningens andra del – vilken hade honom i en framträdande roll. Detta i kombination med sjunkande försäljningssiffror för Green Lantern gjorde att DC tyckte att tiden var mogen för att återigen introducera Hal Jordan som Green Lantern i DC:s huvuduniversum. Man beslutade att smida medan järnet var varmt, så redan månaden efter det sista numret av DC: The New Frontier – december 2004 – publicerades det första numret av sex i miniserien Green Lantern:Rebirth skriven av Geoff Johns och tecknad av Ethan van Sciver.

Geoff Johns föddes i Detroit 1973 och inledde sin karriär som praktikant hos Richard Donner, regissören bakom storfilmer som The Omen, Lethal Weapon och den för serieläsare kanske mest intressanta Superman – The Movie. Efter att ha avancerat till produktionsassistent besökte Johns DC Comics kontor i samband med researcharbetet inför en film, och detta ledde till att han återupptäckte det serieintresse han hade haft i tonåren. År 2000 fick han ett erbjudande om att skriva DC-serien JSA och planerade att extraknäcka som serieförfattare vid sidan av sitt arbete i filmbranschen, men han blev ganska snabbt serieförfattare på heltid.

Han har skrivit för flera amerikanska förlag – bland annat tjugo nummer av Marvels The Avengers mellan 2002 och 2004 – men mest förknippad har han blivit med DC Comics. De senaste tio åren har Geoff Johns inflytande inom förlaget ökat och 2010 utsågs han till Chief Creative Officer, huvudansvarig för hur DC:s olika karaktärer utvecklas i såväl serier som film, spel och TV. Hur han skötte detta jobb kräver nog en alldeles egen artikel, så jag kommer att lämna det därhän och fokusera på hans Green Lantern-serier. I vilket fall som helst lämnade han sin position 2018 för att delvis återgå till filmbranschen och starta produktionsbolaget Mad Ghost Productions, som ska utveckla filmer och TV-serier baserade på DC-karaktärer. Men åter till Hal Jordan!

Miniserien Green Lantern: Rebirth från 2004–2005 var en nystart för Green Lantern-karaktärerna i allmänhet och Hal Jordan i synnerhet. Omslag av Ethan van Sciver. © DC Comics

Miniserien Green Lantern: Rebirth var tänkt som en återfödelse, inte bara för Hal Jordan utan även för Green Lantern-konceptet i allmänhet. Idén med den intergalaktiska kåren hade i princip skrotats efter Hal Jordans förräderi, och Kyle Rayner var DC-universats sista Green Lantern. Trots detta sågs han som något av en B-karaktär och många läsare var fortfarande bittra över att DC tagit all heder och ära av Hal Jordan genom att förvandla honom till superskurk. DC hade visserligen gjort försök att ställa honom i bättre dager, bland annat genom att låta honom axla rollen som nya The Spectre, vars uppgift bokstavligen var botgöring.

Tiden var mogen att återupprätta Jordans ära och återigen göra Green Lantern till en kraft att räkna med i DC:s universum. Sagt och gjort: i miniserien förklaras att Jordan inte alls varit Parallax, utan att han varit besatt av det uråldriga förkroppsligandet av fruktan med samma namn. Parallax hade i ”tidernas begynnelse” fängslats av Guardians i cetralbatteriet på Oa, men senare lyckats ta sig till Hal Jordans ring – vilket av någon anledning gett honom gråa tinningar – och långsamt påverkat honom för att sedan ta över honom helt när Coast City förintades. När Jordan offrade sitt liv hade Parallax blivit kvar som en parasit i hans själ och i miniserien slåss Spectre och Parallax om själen, en strid som Spectre vinner. Jordans själ är nu fri från Parallax inflytande och Jordan kan återuppstå – nu utan grått hår! – och återta sin plats som Green Lantern.

Utöver att Hal Jordan nu var Green Lantern igen åstadkom miniserien flera andra saker. Det viktigaste var att förklara varför kraftringarna var verkningslösa mot gult: gult var fruktans färg och när Parallax blev fångad i centralbatteriet på Oa skapade det en ”orenhet” som gjorde ringarna verkningslösa mot färgen. Miniserien återetablerade också Hal Jordans gamla ärkefiende Sinestro som huvudantagonist; det var han som frigjort Parallax så att denne kunde ta över Jordans kraftring. Sist men inte minst så blev detta startskottet på en ny lyktkår, då Guardians återigen insåg behovet av en sådan.

På ett metaplan lyckades miniserien mer än väl återuppväcka intresset för Green Lantern-serier. Utöver den reguljära Green Lantern-tidningen publicerades miniserien Green Lantern Corps: Recharged knappt ett år senare, vilket ledde till ytterligare en pågående titel. Under en period fanns inte mindre än tre olika pågånde GL-titlar: Green Lantern, Green Lantern Corps samt Green Lantern: Emerald Warriors.

Sinestro Corps War hade kunnat vara kulmen på vilken historia som helst, men för Geoff Johns var det bara ett steg på vägen. Omslag av Ivan Reis. © DC Comics

Green Lantern: Rebirth blev inledningen på en nästan nio år lång sejour som Green Lantern-författare för Geoff Johns. Att gå in på den i detalj skulle göra denna redan långa text väldigt mycket längre, eftersom det är en i alla avseenden episk insats; både vad gäller miljö – det är storslagna serier med hela universum som spelplats – och längd. Jag har totalt läst ungefär 3 500 sidor Green Lantern-serier inför det här inlägget – jämfört med de mellan 150 till 1 500 seriesidor som jag läst inför andra inlägg i denna DC-genomläsning. Jag kommer att nöja mig med att beskriva Johns sejour i stora drag och utgå från det som han själv kallat sin ”Star Wars-trilogi”: Green Lantern: Rebirth, The Sinestro Corps War samt Blackest Night.

De tre delarna bredde ut sig allt mer i DC:s universum. Rebirth, som jag redan skrivit om, var som sagt en sex nummer lång relativt fristående miniserie, utgiven mellan december 2004 och maj 2005. The Sinestro Corps War, som handlar om att Sinestro bildat en egen kår bestående av ”gula lyktor” och med den försöker erövra universum, var en crossover mellan Green Lantern och Green Lantern Corps som kom ut mellan juni 2007 och februari 2008 och skulle kunna vara kulmen på vilken historia som helst, men Johns hade bara börjat. Han ägnade de följande månaderna åt att bygga upp spänningen inför Blackest Night, som var ett nästan årslångt event (juni 2009–maj 2010) som inkluderade GL-titlarna, en miniserie samt ”tie-ins” (alltså serier som anknöt till själva huvudhistorien) i nästan samtliga DC-tidningar som publicerades.

Trots att Johns skrev Green Lantern i drygt tre år efter Blackest Night så känns det som hans sejours dramaturgiska höjdpunkt: den gamle GL-skurken Black Hand blir en ”svart lykta” som kan återuppväcka döda och planerar att utplåna allt liv i universum. Green Lantern-kårens samtliga medlemmar försöker stoppa honom tillsammans med övriga DC-hjältar och en rad oväntade allierade, inte minst ärkeskurken Sinestro. I princip samtliga intrigtrådar Johns hade arbetat med sedan Rebirth når sin upplösning här och att beskriva det kortfattat gör inte historien rättvisa. De tre år som följer är också bra, men ibland får jag känslan att det var en ganska utdragen epilog.

Blackest Night var den dramaturgiska hödpunkten som Geoff Johns lagt grunden för i fem års tid. Här syns de olika ”lyktkårerna” som tvingas samarbeta mot ett yttre hot. Omslag av Ivan Reis. © DC Comics

Geoff Johns lyckades lyfta Hal Jordan och övriga Green Lantern-medlemmar från B-status till karaktärer som fanns i DC-universats absoluta mittpunkt. Dels gjorde han det med hjälp av riktigt bra tecknare, där framför allt Ethan van Scriver och Ivan Reis fantastiska insatser bör nämnas, dels gjorde han det genom att utveckla mytologin kring Green Lantern. Redan i Rebirth gjorde han Parallax till fruktans gula demon, något som Sinestro sedan utnyttjade till att skapa sin egen gula lyktkår, ett slags antikår till Green Lantern-kåren.

Så småningom lanserade han dock idén om ett ”emotionellt färgspektrum” där varje färg hade en egen varelse och en egen lyktkår: grönt var viljestyrka; gult fruktan; rött ilska; orange girighet; blått hopp; indigo medkänsla och violett kärlek. Dessa lyktkårer slogs med och mot varandra i olika konstellationer innan de alla enades mot den gemensamma fienden: den svarta lyktkåren som representerade döden. (Det finns även en vit lyktkår som representerar livet, men de förekommer främst i Brightest Day som visserligen är skriven av Johns men inte ingår i denna genomläsning.)

Överlag är känslornas betydelse och framförallt frånvaron av känslor i samband med intellekt ett bärande tema i Johns GL-serier, något som inte minst märks när han låter de frivilligt känslolösa Guardians bli mer och mer fjärmade från sin vilja att göra gott och till slut bli huvudantagonister.

Ett annat bärande tema är försoning och återupprättelse – främst när det gällde Hal Jordan, givetvis, men även när det gällde hans ärkefiende Sinestro. Han var en superskurk som dök upp redan i Green Lantern nummer 7 (juli 1961) och hade en intressant bakgrundshistoria: han var en Green Lantern som från början fungerade som Hal Jordans mentor, men då Jordan avslöjat att han styrde sin hemplanet med järnhand hade han sparkats ur kåren och förvisats.

Till en början presenterade Johns honom som han alltid hade presenterats sedan debuten: en superskurk med ambitionen att bli universums envåldshärskare. I Rebirth avslöjades att han var personen som drog i trådarna bakom händelserna som ledde till Hal Jordans fall och i The Sinestro Corps War var han huvudantagonisten som ville erövra universum och förgöra Green Lantern-kåren i allmänhet och Hal Jordan i synnerhet.

Sinestros resa från huvudantagonist till Hal Jordans allierade är ett exempel på mästerligt författarskap från Johns sida. Bild av Ivan Reis och Joe Prado. © DC Comics

Men så händer något. Långsamt börjar han visa en annan, mer eftertänksam sida och Johns utforskar motiven bakom hans handlande. Sinestro börjar att skildras som en person vars handlade motiveras av stolthet och pliktkänsla snarare än maktfullkomlighet. När Sinestro står inför sin avrättning efter händelserna i Sinestro Corps War vill Hal ställa en fråga, något som det aldrig blir tillfälle till eftersom han fritas. De blir senare motvilliga allierade och Sinestro blir till och med en Green Lantern igen, men väljer till slut att gå sin egen väg. I Johns allra sista nummer får Hal Jordan äntligen tillfälle att ställa sin fråga, som är ”Var vi någonsin vänner?”. Sinestros svar är hjärtskärande: ”Det är den stora tragedin. Vi kommer alltid att vara vänner.” Sinestros väg från superskurk till åtminstone nästan-hjälte utan att hans personlighet egentligen förändras särskilt mycket, är helt enkelt exempel på mästerligt författarskap från Johns sida.

Geoff Johns sejour på Green Lantern är en av de mest genomtänkta seriesviter jag läst. De flesta andra längre seriesviter känns ofta framimproviserade under tidens gång, men Johns sår frön i Green Lantern: Rebirth som inte blommar ut förrän i Blackest Night, publicerad drygt fem år senare. Även om serien delvis tappar fart under den sista tredjedelen så är det här ändå en av de bästa superhjälteserierna som publicerats under 2000-talet, ja kanske någonsin. Det är helt enkelt ett imponerande mastodontprojekt som Johns lyckas ro iland. Jag är normalt sett inte särskilt förtjust i vare sig moderna dekomprimerade serier eller ”kosmiska” serier, men efter att ha hört mycket gott om just dessa gav jag dem en chans och jag läste dem med stor behållning.

Omslaget till Brightest Day Omnibus, bild av Ivan Reis. © DC Comics

Geoff Johns kan sin DC-historia och dessa serier är fulla av referenser till tidigare DC-serier, både sådana som är lätta att hitta, som att Anti-Monitor kommer tillbaks som en medlem i Sinestro Corps och mer obskyra, som att Guy Gardner skadeglatt utropar ”One Punch!” när Hal Jordan knockar Batman (Batman knockade Guy i JLI varpå Black Canary fällde samma replik). Det är dessutom serier som både innehåller svulstig action – om man gillar sådant – och mer eftertänksamma ögonblick – om man gillar sådant. Geoff Johns Green Lantern är kort sagt en serie som lever upp till hyllningarna.

Därmed har jag kommit fram till slutet av min stora DC-genomläsning. Det har varit ett stort projekt – visserligen inte i paritet med den nyss avhandlade seriesviten, men ändå – som har tagit över ett år, resulterat i fjorton inlägg och inneburit tusentals lästa seriesidor. Jag har försökt ge min personliga bild av DC:s universum från det att Joe Shuster och Jerry Siegel gick till National Comics kontor i slutet på 30-talet för att sälja sin serie om en ”superman” fram till att Geoff Johns avslutade sin tid som Green Lantern-författare nästan åtta decennier senare. Det finns naturligtvis de som tycker att andra serier än de jag skrivit om borde ha ingått i en sådan här genomgång – jag kommer säkerligen att skriva om andra DC-serier framledes – men detta har varit min personliga historieskrivning som jag hoppas har gett er lite nöje samt läslust. Men nästa gång blir det något helt annat. På återläsande!

Lästips:

  • Geoff Johns Green Lantern-serier finns utgivna i en mängd format. Det allra enklaste sättet att läsa dem är att köpa Green Lantern by Geoff Johns som finns i tre tjocka omnibusvolymer. I dessa får man förutom samtliga Johns GL-serier även de relaterade serier som skrivits av andra författare men som behövs för att följa med i historien.
  • Däremot får man inte uppföljaren till Blackest Night som heter Brightest Day, också skriven av Johns. Den är dock helt fristående från de serier jag skrivit om (jag har själv inte läst Brighest Day) och behövs inte för att förstå vad som händer i Green Lantern-serierna.

Svensk publicering:

  • Geoff Johns Green Lantern finns inte publicerad på svenska.