Seriearkeologi: Upp, upp och iväg del 6 – Superman Blue, Electric Bogaloo

Vad är det för konstig figur på bilden ovan? Är det någon ny fiende till Superman? Är det kanske Linslusen? Nej, det är Superman i egen hög person! 1997 tog DC Comics det märkliga beslutet att förändra sitt starkaste varumärke – ja, kanske den mest kända superhjälten av alla – i grunden.

”Jumping the shark” är en term bland fans av populärkultur som markerar den punkt då en tv-serie eller filmserie passerar bäst-före-datum. Termen kommer från ett avsnitt av den nostalgiska komediserien Happy Days (Gänget och jag på svenska) där karaktären Fonzie åker vattenskidor och hoppar över en haj. Den kan betyda lite olika saker: serien har förändrats till oigenkännlighet, nya karaktärer har tillkommit eller att manusen har blivit alltför krystade. Det mest kända exemplet är nog det avsnitt av Dallas där Pam vaknar upp och upptäcker Bobby – som hade varit död hela säsongen – i duschen och inser att hela den förutvarande säsongen varit en dröm.

Det är kanske orättvist att använda begreppet ”jumping the shark” om en tecknad serie. Speciellt superhjälteserier är ju evighetshistorier som fortsätter årtionde efter årtionde, där stafettpinnen övertas av nya manusförfattare och tecknare. Med ojämna mellanrum – inte minst när det gäller DC Comics serier – ger man karaktärerna en ”nystart”. Hela den här genomläsningen har ju en sådan reboot som utgångspunkt! Trots detta: när det gäller den version av Superman som tar sin början i John Byrnes miniserie Man of Steel så tycker jag att 1997 var året då den ”jumped the shark”.

I början av 1997 bestämde sig DC Comics nämligen för att ge Superman ett helt nytt utseende. Som om inte det var nog, fick han även helt nya superkrafter. Till och med logotypen, som i princip varit oförändrad sedan 1939, gjordes om. Redan då framstod det som ett märkligt beslut och nu, drygt ett kvartssekel senare, känns det helt obegripligt.

Läsarreaktionerna var heller inte nådiga; i mer än ett läsarbrev drogs paralleller till New Coke – ett annat misslyckat försök att förändra en amerikansk klassiker och kalla det för modernisering – och det är lätt att hålla med. ”Superman Blue”-perioden är en period som sällan nämns, och händer det är det aldrig i positiva ordalag.

Vad var det då som hade föranlett Supermans förvandling? Tja, som jag beskrev i förra delen hade ju Superman förlorat sina krafter strax innan bröllopet med Lois Lane. Krafterna kom tillbaka, men började bete sig märkligt; bland annat passerade kulor genom Supermans kropp istället för att som tidigare studsa mot den. Till slut började krafterna löpa amok och Superman förvandlades till en energivarelse med energibaserade krafter, som bara kunde hållas i schack av en speciell dräkt.

Supermans nya dräkt debuterade i Superman nummer 123 (1997:19, april 1997). Tidningen, som hade ett självlysande omslag, basunerade ut att Superman nu var redo för det nya århundradet (det stundande millennieskiftet var givetvis på allas läppar i slutet av nittiotalet). Förutom att hjälpa Superman att kontrollera sina krafter, gjorde dräkten också att Superman kunde förvandlas till Clark Kent, då utan superkrafter.

Dessa förändringar hade kanske gått att stå ut med om själva historierna varit spännande och välskrivna, men tyvärr är fallet tvärtom. Till exempel ges aldrig någon förklaring till de radikala förändringarna som Supermans fysik genomgått. Superman spekulerar ett tag om de kan bero på att han teleporterats till Kandor (flaskstaden som nyss hade gjort comeback i de moderna Superman-serierna), men detta glömdes bort efter ett tag. Professor Hamilton slår fast att Supermans DNA förändrats permanent (spoiler: det var inte permanent) och så är den detaljen avklarad.

Vad värre är: Supermans närstående verkar inte speciellt bekymrade. Lois skojar om att Clark är klumpig och att det ”pirrar” när de kysser varandra när Superman är i energiform och Clarks föräldrar verkar närmast uppspelta. Kalla mig gärna fördomsfull, men par i sjuttioårsåldern som bor i den amerikanska mellanvästern brukar inte vara kända för att vara öppna för förändringar, men detta gäller definitivt inte Jonathan och Martha Kent. De verkar inte alls bekymrade när deras adoptivson plötsligt blivit blå, skjuter blixtar och kan teleportera sig hem till dem via TV-apparaten (!). ”En ny Superman för ett nytt årtusende!” utbrister Jonathan och som läsare undrar man lite vad som pågår.

Det skulle dröja ett drygt år – närmare bestämt 53 nummer av de olika Superman-titlarna – innan läsarna fick tillbaka den riktige Superman igen. Till skillnad från den ungefär lika långa historien om Supermans död och återkomst – som hade en början, mitten och slut – får man intrycket att de olika författarna improviserade sig fram. Någon sammanhållen historia kan man heller inte tala om. Istället är det en rad mediokra äventyr.

Det enda av intresse som sker – och inte ens det är speciellt intressant berättat – är att Lex Luthor frias från alla misstankar om inblandning i förstörelsen av Metropolis. Detta sker genom en juridisk spetsfundighet som hade gjort O.J. Simpsons advokater kryptonitgröna av avund: Luthor presenterar helt enkelt en nygjord klon som den riktiga hjärnan bakom förödelsen. Åklagaren står därmed handfallen – en klon kan ju inte åtalas – och Luthor frikänns. Detta var alltså klimax på en historia som hade pågått i drygt två år och är ganska talande för manusnivån under de här åren.

Faktum är att trots att jag nyss läst dem, kan jag bara dra mig till minnes ett fåtal enskilda nummer som sticker ut – ofta på ett negativt sätt. Dit hör till exempel Man of Steel nummer 75 (1998:1, januari 1998) där man i äventyret The Death of Mr. Mxyzptlk gör en parodi på det klassiska numret där Superman dör. Spexigt värre.

Inte ens serieskaparna verkade speciellt engagerade. David Michelinie slutade som författare på Action Comics och ersattes av Stuart Immonen som tog hand om både manus och teckningar. Immonens plats som tecknare på Adventures of Superman togs över av den återvändande Tom Grummett.

Innan det blev bättre skulle det dock bli ännu värre. Superman attackerades av The Cyborg (som raskt hade gått från att vara en av Supermans mest intressanta fiender till att bli en dussinskurk som dök upp lite för ofta) med resultatet att Superman blev två individer: en röd och en blå.

Ja, ni läste rätt. Det handlade inte om någon imitatör eller ondskefull dubbelgångare; båda stålmännen var ”äkta”. Detta skedde i specialutgåvan Superman Blue/Superman Red (1998:6, februari 1998). Det var den första av en rad specialutgåvor som kom ut med ojämna mellanrum under de följande åren för att täcka upp för de veckor då ingen annan Superman-titel publicerades.

Idén med en röd och en blå Superman hade man hämtat från en gammal historia från 1960-talet. Skillnaden var att 60-talshistorien var en ”imaginary story” som varade i ett nummer, medan denna historia utspelades under flera månaders tid. Läsarna fick alltså följa två olika Clark Kents (som givetvis hade en blå respektive röd slips) som förvandlades till två Supermän. Dubbelt så kul? Inte riktigt.

Efter att ha slagits mot tre så kallade Millennium Giants (jag orkar inte ens förklara vad det var för figurer) blev Superman hastigt och lustigt sitt vanliga jag igen i ytterligare ett specialnummer, Superman Forever (1998:21, juni 1998). Förutom att läsarna inte heller denna gång fick någon förklaring till Supermans förvandling, så var Superman Forever det bästa numret på flera år.

Historien handlade om hur en av Daily Planets fotografer tog ett foto av Lex Luthors dotter – han hade gift sig, fått barn och därefter satt sin fru på mentalsjukhus – varpå hon kidnappades. Superman räddade henne, men Luthor lovade att hämnas på tidningen. Det var en Superman-historia av klassiskt snitt. Äntligen var den riktige Superman tillbaka!

Redan i slutet av Superman Forever kunde man emellertid ana att någonting inte stod rätt till, eftersom tidningen hade fyra slut som var pastischer på Superman-serier från fyra olika tidsperioder. Superman firade ju 60 år 1998 och de följande månaderna gjordes hyllningar till en specifik era i seriens historia i var och en av de olika tidningarna. Adventures of Superman utspelades på 1950-talet, Action Comics på 1970-talet och Man of Steel på 1930-talet. Superman utspelades i framtiden, med huvudpersonen Superman 2999.

Superman-tidningarna hade med åren blivit alltmer strömlinjeformade och tappat sitt individuella uttryck, men under några månader gick det faktiskt att skilja dem åt, vilket var uppfriskande.

Av de fyra titlarna gillar jag 1950-talshyllningen i Adventures of Superman allra bäst, vilket delvis kan bero på att Karl Kesel fick manushjälp av en återvändande Jerry Ordway. Det mest överraskande var att jag för första gången började uppskatta Jon Bogdanoves teckningsstil! Hans karikatyrliknande stil passade perfekt till 1930-talspastischerna i Man of Steel.

De här ”tidshoppen” varade i lite drygt två månader innan läsarna fick förklaringen. Det visade sig att Dominus, en ny skurk med förmågan att ändra verkligheten stod bakom det hela. Anledningen var att Dominus ville kidnappa ödesgudinnan Kismet, som hade ett speciellt band till Superman. Inte för att Kismet dittills varit någon regelbundet återkommande bifigur i serierna; hon hade gästspelat i två nummer av Adventures of Superman, bland annat det klassiska nummer 500.

Hursomhelst var Dominus tvungen att oskadliggöra Superman genom att fånga honom i de fyra olika tidsepokerna. Naturligtvis ingriper Kismet och Superman räddar henne i Superman nummer 139 (1998:37, oktober 1998).

Som bekant hade ju Lex Luthor lovat att hämnas på Daily Planet och i Superman: Save the Planet (1998:39, oktober 1998) iscensatte han sin plan. Tidningen hade gått dåligt en period och dess ägare Franklin Stern bestämde sig för att sälja den. Den som köpte tidningen var förstås Lex Luthor. Han avskedade alla, förutom Lois Lane, Jimmy Olsen – trots att han var nyanställd efter en kort men föga framgångsrik sejour som sensationsreporter på tv-kanalen WGBS – samt Simone D’Neige.

Hon var en relativt ny karaktär som introducerats i Adventures of Superman nummer 0 som en romans Clark haft i sin ungdom. Några år senare anställdes hon på Daily Planet för att öka tidningens upplaga. Hon var en femme fatale som hade öga för sensationsjournalistik – och Clark Kent. Save the Planet avslutades med att den klassiska Daily Planet-globen släcktes ned.

I Adventures of Superman nummer 562 (1998:40, oktober 1998) fick läsarna veta vilka ondskefulla planer Lex Luthor hade för tidningen. Det var det allra hemskaste man kunde göra med en tidning i slutet av 1990-talet: göra om den till en internetsajt! Daily Planet ersattes av LexCom och många av de problem Lois Lane och Jimmy Olsen brottas med på sin nya arbetsplats är lätta att le i mjugg åt idag. Att publicera nyheter momentant och utan större research var kanske något som var otänkbart för en reporter då, men känns som legio i och med dagens 24-timmars nyhetscykel.

1999 inleddes med ytterligare ett jubileum, nämligen det 750:e numret av Action Comics. För Superman fanns dock inga skäl att jubla.

Clark Kent var arbetslös och plågades dessutom av mardrömmar om olyckor – mardrömmar som blev sanna. Detta blev inledningen på en lång historia där Superman blev alltmer besatt av att hindra mänskligheten från att förgöra Jorden. Han hade alltid varit planetens beskyddare, men började bete sig alltmer maktfullkomligt, vilket gjorde att han hamnade i konflikt med sina nära och kära, sina kollegor i Justice League of America samt de flesta av världens regeringar – inklusive den amerikanska.

Till slut bestämde han sig för att överge sin Clark Kent och vara Superman på heltid, samtidigt som han övervakade Jorden från sitt fort vid Sydpolen. Det var inte förrän Lois Lane begav sig dit i ett sista desperat försök att tala honom till rätta som Superman insåg sitt misstag – och att han blivit manipulerad. Det visade sig att det återigen var Dominus som hade ett finger med i spelet.

En rolig detalj: Action Comics nummer 754 (1999:20, maj 1999) handlade om Dominus och Kismets bakgrund, och de hade väldigt finskklingande namn, Touni respektive Lahti. Det var nämligen Stuart Immonen, som ju hade finskt påbrå, som både skrev och tecknade den episoden. Mark Millar, några år innan genombrottet, assisterade dock Immonen med manusskrivandet.

Specialutgåvan Superman: King of the World (1999:22, juni 1999) avslutade historien med Dominus, men Supermans beteende hade givetvis skadat förtroendet för honom. Superman: King of the World blev också Karl Kesels sista insats som författare på serien. Han – och Jerry Ordway – lämnade Adventures of Superman vilket föranledde ytterligare en rockad: Louise Simonson tog över manusansvaret för Adventures och nytillskotten Mark Schultz (manus) och Doug Mahnke (teckningar) tog hand om Man of Steel. Jon Bogdanove då? Han hade slutat på Man of Steel redan i och med januarinumret 1999.

Vissa av er som följt den här genomgången kanske tycker att historierna om tidshopp och Superman som emotionellt distanserad ”beskyddare” påminner om tidigare historier. Jag kom flera gånger att tänka på både Time and Time Again och historien där Superman blev The Krypton Man när jag läste dessa historier. Att Superman-teamet – några av dem hade ju arbetat ett decennium med karaktären – började få slut på idéer är tyvärr det bestående intrycket från 90-talets sista år.

Ibland glimrar framför allt Dan Jurgens till, som till exempel i Superman nummer 131 (1998:2, januari 1998) där han berättade om Luthors barndom, eller nummer 145 (1999:23, juni 1999) där Superman träffar en soldat som blivit rullstolsbunden som följd av Supermans agerande under Dominus inflytande. Men det är som sagt tillfälliga glimtar snarare än ett exempel på manusens kvalitet under de här åren.

Det är ganska talande att den historia jag tyckte bäst om från de har åren är en historia av inhopparna Ron Marz (Green Lantern, Silver Surfer) och Tom Grindberg som publicerades i Superman-tidningarna som gavs ut i december 1998. En av dessa tidningar var Superman nummer 140, och det var det första numret av Superman som Dan Jurgens inte varit inblandad i sedan nummer 57 (juli 1991). Gästspelen blev fler under 1999.

Det är inte bara det att historierna blir sämre som ger en intrycket av att Superman-serierna hade ”jumped the shark”. Bifigurer och sidointriger glöms bort på löpande band. Lana Lang och Pete Ross medverkar bara i ett par nummer. Jonathan och Martha Kent medverkar också ytterst sparsamt. Perry White blir frisk från sin cancer och när Daily Planet läggs ner börjar han smida planer för att exponera Lex Luthor som skurk, men detta glöms senare bort. Lucy Lane, Lois syster, var tillsammans med den afroamerikanske journalisten Ron Troupe – en sidohistoria som användes för att utforska misstänksamheten mellan svarta och vita amerikaner – och blir gravid innan både hon och Ron försvinner ur serien.

Dessa karaktärer skulle återkomma efter att nya författare tagit över Superman-tidningarna. Sådan tur hade inte Erica Alexandra Del Portenza. Hon var Lex Luthors fru som rymde från det mentalsjukhus dit Lex skickat henne och också var den som iscensatte kidnappningen av deras gemensamma dotter. Denna intrigtråd lämnas hängande när The Contessa skrivs ut ur serien likt en såpakaraktär vars skådespelare inte fått förnyat kontrakt.

Detsamma gäller även för Scorn, en monsterliknande varelse som rymt till Jorden från Kandor samt hans vän Ashley Armstrong. Under flera månader var deras vänskap, och Ashleys pappas Dirks reaktioner på den, Superman-tidningarnas kanske viktigaste sidointrig. Men plötsligt försvann alla tre, utan förklaring, från seriesidorna för att aldrig någonsin återkomma. Samma öde drabbade Keith, den föräldralöse pojken som Perry och Alice White hade adopterat.

Till slut nådde allt vägs ände. Adventures of Superman nummer 571 (1999:37, oktober 1999) blev Louise Simonsons sista nummer och i Superman nummer 150 (1999:44, november 1999) gör även Dan Jurgens sin sorti. Jag vet inte om det var DC Comics som sparkade dem, eller om det var deras eget val att sluta, men då även huvudredaktören byttes ut samtidigt är det troligt att det var ett beslut som fattades över deras huvuden.

Under 1990-talets sista år störtdök alltså manuskvaliteten på Superman-serierna. Orsakerna till det är givetvis flera. Till stor del handlar det nog om idétorka; när de slutade hade Dan Jurgens skrivit Superman-serier i ganska exakt tio år och Louise Simonson i nästan åtta och bland annat avhandlat hans död, återkomst och bröllop. Efter dessa två omvälvande historier är det inte speciellt konstigt att de tappade gnistan.

Man ska också ha i åtanke att de mest namnkunniga serieförfattarna som ingick i Superman-teamet hade slutat. Stuart Immonen och Karl Kesel i all ära, men Roger Stern och Jerry Ordway var betydligt skickligare. Det är knappast någon slump att Jerry Ordway återvände för att skriva dialogmanus åt Kesel och att Mark Millar kallades in för att hjälpa Immonen med manusarbetet.

De bortglömda sidointrigerna och bifigurerna kan dock knappast skyllas på idétorka eller brist på namnkunnighet. Här vilar det största ansvaret på redaktören Joey Cavalieri. Han tillträdde som redaktör för Superman-tidningarna i oktober 1996 och det var strax efter det som nedgången började märkas. Fiaskot med Superman Blue och Red kan nog inte skyllas på Cavalieri – det var förmodligen ett beslut fattat högre upp i hierarkin för att öka försäljningen – men övriga misstag kan man rimligen lasta honom för. Det var som sagt nog ingen slump att han slutade som redaktör samtidigt som Jurgens och Simonson gjorde sorti.

En annan förklaring är också bröllopet mellan Lois och Clark. Ända sedan starten 1938 hade de romantiska förvecklingarna mellan Lois Lane och Superman varit en hörnsten i Superman-serierna. När de nu var lyckligt gifta hade en viktig beståndsdel i serien försvunnit eller åtminstone förändrats. Inte minst åren före bröllopet hade ju den stora frågan var när/om/hur bröllopet skulle äga rum. Kanske var det därför som författarna alltmer desperat letade efter nästa ”snackis”.

En ny redaktör och nya, mer namnkunniga, serieskapare tog alltså över. Om det blev ett lyft för Superman eller inte, tänker jag berätta om nästa gång. På återläsande!

Lästips:

• Historien om hur Superman förvandlades till en blå figur som sköt blixtar har samlats inte mindre än två gånger. För att travestera Mats Olsson så känns det som en och en halv gång för mycket. Första gången var redan 1998 då albumet Superman: Transformed släpptes. Andra gången var 2018, då DC gav ut Superman: Blue Volume 1, som samlade inledningen av denna löst sammanhållna historia. Det har hittills inte blivit några fler volymer, vilket indikerar att hela Superman Blue-debaclet är så illa ansett att det inte ens uppnått kultstatus.
• Eftersom jag både har känsla för kvalitet och timing, började jag prenumerera på Superman-titlarna strax innan förvandlingen – utan att ha en aning om vad som var på gång. Jag har alltså läst igenom hela den här raddan serietidningar, dels när de kom ut, dels inför denna genomläsning. Se det som att jag gjorde det, så ni slipper. Det finns absolut ingen anledning att jaga rätt på de sena 1990-talets Superman-tidningar. Mitt bästa lästips är att läsa andra Superman-serier istället, eller egentligen vad som helst, utom något skrivet av Bob Harras så klart!
• Några av serierna där Dominus fångar Superman i olika tidsepoker har faktiskt getts ut på svenska i den kortlivade tidningen Super-äventyr som utgavs av Egmont 1999. Det blev dock ingen långlivad satsning då tidningen lades ned efter tre nummer.