Egentligen hade jag tänkt skriva om ytterligare någon superhjälteserie i väntan på nästa stora ”projekt”, men efter att ha läst Daniel Hånberg Alonsos tegelsten När svenskarna sköt skarpt blev jag så inspirerad att jag bestämde mig för att läsa lite westernserier istället. Precis som när det gäller filmens värld har de senaste decenniernas intressantaste tolkningar av westernmyten i serieform sitt ursprung i Europa. Den mest kända westernserien i Sverige är humorserien Lucky Luke, men den kommer jag att lämna därhän. Som god tvåa kommer dock Blueberry.
Serierna om Blueberry publicerades först i den franska tidningen Pilote. Här omslaget till Pilote från den 31 oktober 1963 där det allra första avsnittet publicerades. Notera att namnet på serien inte är Blueberry, utan Fort Navajo!
Innan jag börjar tänkte jag nämna något om språket. När jag skriver om engelskspråkiga serier brukar jag i allmänhet behålla originalspråkets namn och titlar. Eftersom jag inte kan många ord franska (och definitivt inga som är lämpliga i skrift!), kommer jag att använda mig av de svenska översättningarna. Eftersom vissa episoder har haft olika namn vid de olika svenska publiceringarna, kommer jag att använda mig av Cobolts titlar eftersom deras publicering av Blueberrys äventyr är att betrakta som den definitiva.
Jag kommer också att använda den ibland problematiska benämningen ”indianer”, eftersom den används både i serierna och i det redaktionella materialet i Cobolts samlingar.
Förutom själva huvudserien finns även spinoff-serierna Marshall Blueberry och Blueberrys ungdom. Dessutom har det franska förlaget Dargaud på senare år börjat producera nygjorda Blueberry-äventyr gjorda av andra serieskapare. Denna text kommer dock bara att handla om själva huvudserien.
Sagan om Blueberry publicerades under drygt fyrtio år, med start 1963. De flesta äventyren gick som följetong i den franska tidningen Pilote, men redan från start publicerades de olika äventyren i albumform. Totalt blev det 28 album (29 om man räknar med Apacher, som emellertid bara är en lätt omredigerad samling av de återblickar som fanns i de tre närmast föregående albumen).
När karaktären Blueberry såg dagens ljus den 31 oktober 1963, var den – nästan på dagen – 39-årige manusförfattaren Jean-Michel Charlier redan en institution inom den fransk-belgiska seriebranschen. Han var egentligen utbildad jurist, men hade arbetat med seriemanus sedan slutet av 1940-talet. Tillsammans med bland annat René Goscinny och Albert Uderzo (Asterix) startade han 1959 tidningen Pilote och blev några år senare en av två chefredaktörer.
De första albumen med Blueberry i huvudrollen rörde sig på klassisk westernmark.
Asterix debuterade i premiärnumret och blev tidningens stora succé, men Pilote var en eklektisk blandning av serier, noveller och reportage. Efter några år tyckte Charlier att tidningen saknade en westernserie och bestämde sig för att göra en sådan med teckningar av Jijé, som var en av de mest uppburna ”realistiska” tecknarna.
Jijé gjorde dock redan en egen westernserie och hade ingen lust att göra ytterligare en. Istället föreslog han en av sina adepter som tecknare, den 25-årige Jean Giraud. Giraud skulle så småningom bli en legendar av egen kraft, dels förstås genom arbetet med Blueberry, men kanske ännu mer som science-fictiontecknare under sitt andra konstnärliga jag: Moebius.
Serierna om Blueberry går att dela in i tre distinkta faser. Den första varade mellan 1963 och 1969 och omfattar de tolv första albumen, från Fort Navajo – namnet är förstås inspirerat av John Fords westernklassiker Fort Apache – till och med Spöket med guldkulorna. Dessa tolv album innehåller totalt fyra olika historier, som alla trampar klassisk westernmark. När läsaren möter huvudpersonen Mike Blueberry på första sidan i Fort Apache befinner han sig i en miljö som westernfans sett många gånger förut: vid ett pokerbord i en saloon. Blueberry visar sig vara löjtnant i kavalleriet, stationerad vid just Fort Navajo. Ganska snart hamnar soldaterna i fortet i konflikt med de omgivande indianstammarna, en konflikt som växer sig allt större i den första historien som sträcker sig över fem album.
Den första historien var på ytan den mest stereotypa westernhistorien av alla: ”indianer mot vita”. Huvudpersonen var dock snarast en motvillig hjälte. Charlier och Giraud valde att inte ge honom ett klassiskt bildskönt hjälteutseende, utan han var tämligen ovårdad – att hans överordnade officerare klagar på hans bristande hygien är ett återkommande inslag i serien – med ett väderbitet ansikte inspirerat av den franske skådespelaren Jean-Paul Belmondo och hans karaktäristiska brutna näsa. (”Knäckta näsan” blev så småningom Blueberrys namn bland de olika indianstammarna).
Blueberrys trogna följeslagare Jimmy McClure gjorde debut i det fjärde albumet och prydde omslaget till det femte.
Blueberry stod oftast på urinvånarnas sida, något som förstås också gällde upphovsmännen. Charlier och Giraud framställer nämligen kavalleriet som den part som orsakar konflikterna, medan de omgivande stammarna bara reagerar på aggressionerna. Idag är det ett vanligt perspektiv när det gäller westernskildringar, men detta var nästan trettio år innan Dansar med vargar. På 1960-talet var detta synsätt extremt ovanligt.
Från början var Blueberry bara en bland många karaktärer. Han var visserligen den klarast lysande stjärnan, men Fort Navajo – som också var seriens namn de första åren – var en ensembleserie. Fortet befolkades av en rad andra viktiga karaktärer: den från West Point nyutexaminerade löjtnant Graig; mestisen Crowe som var spanare åt kavalleriet; den rasistiske majoren Bascom; fortets högste befälhavare överste Dickson samt dennes dotter Muriel (vars gunst Blueberry och Graig tampas om).
Charlier verkar dock ha tröttnat på de andra karaktärerna tämligen snabbt. Major Bascom och överste Dickson dör utanför bild, spejaren Crowe går en hjältemodig död till mötes och Graig och Muriel nämns aldrig mer efter den inledande historiens slut i det femte albumet I Navajos spår. I stället introduceras en annan viktig karaktär i denna svits fjärde album Den försvunne ryttaren: guldgrävaren och suputen Jimmy McClure, som skulle bli Blueberrys trogne följeslagare och seriens ”comic relief”.
Efter de fem inledande albumen följer den enda historien som börjar och slutar i samma album. Mannen med silverstjärnan är ytterligare en klassisk westernhistoria, där Blueberry utses till sheriff i den lilla gränsstaden Silver Creek, med uppdrag att ta hand om det banditgäng som terroriserar staden. Historien har väldigt stora likheter med westernfilmen Rio Bravo och är den minst överraskande i hela Blueberry-sviten.
Mannen med silverstjärnan var en pastisch på filmen Rio Bravo. Här omslaget till den svenska utgåvan, som var det allra första Blueberry-album som gavs ut på svenska.
Därefter följer en fyra album lång historia som handlar om järnvägsbygget tvärs över USA. Det hela utvecklas till ytterligare en konflikt med indianerna, först framprovocerad av skurken Jethro Steelfingers och sedan av general Allister (modellerad efter verklighetens general Custer). Det första albumet i denna historia, Järnhästen, introducerar också Blueberrys andre kompanjon Red Neck.
De två albumen Den försvunna gruvan och Spöket med guldkulorna är de sista i den första fasen av Blueberry-serien. Även detta är en berättelse vars intrig känns igen: Blueberry och McClure träffar en skojare som påstår sig känna till en stor guldfyndighet. Jakten på guldfyndigheten leder till en historia fylld av svek och ond bråd död. Trots att intrigen är schablonartad är det en mycket välskriven och vältecknad serie – Charlier själv ansåg att det var den bästa Blueberry-historien.
Det som slog mig när jag läste de tidiga Blueberry-äventyren är hur pass sofistikerade de är. Originalpubliceringen skedde i Pilote mellan 1963 och 1970. Det är alltså ungefär samtidigt som Batman var en skämtfigur och Lee/Kirby gjorde de tidiga Marvel-serierna. Lees och Kirbys serier är – oftast – riktigt bra serier, men Blueberry är på en helt annan nivå. Det känns som om de är före sin tid. Amerikanska äventyrsserier skulle inte komma i närheten rent berättarmässigt förrän under andra halvan av 1980-talet. Men Charlier och Giraud hade bara börjat!
I slutet av 1970 inleddes publiceringen av det trettonde Blueberry-äventyret, Chihuahua Pearl. Med det inleddes den andra fasen av serien. Det som först kändes som ytterligare en klassisk westernintrig – Blueberry och hans medhjälpare skickas till Mexiko för att leta efter sydstaternas försvunna krigskassa – utvecklades till en lång sammanhängande historia som löpte genom tio album och tog sexton år att slutföra. Räknar man med epilogen Arizona Love tog det ytterligare fyra år.
Albumet Chihuahua Pearl var inledningen på en lång historia som tog sexton år att slutföra.
Det är flera saker som gör att Blueberry går in i en ny fas med denna historia. Till att börja med misslyckas Blueberry med sitt uppdrag, vilket leder till att han anklagas för att själv ha lagt beslag på krigskassan. Tidigare hade han, liksom de flesta seriehjältar, klarat sig ur alla knipor, men anklagelserna leder till att han avskedas från armén och döms till 30 år i militärfängelse.
Charlier överger de vanliga westerntroperna till förmån för manus som hämtar inspiration från konspirationsthrillers och fängelsefilmer: efter att ha rymt från det nyss nämnda militärfängelset dras Blueberry in i en komplott för att döda USA:s president. Upplösningen på hela historien, både vad gäller komplotten och de falska anklagelserna, inträffar inte förrän Blueberry hanterat ytterligare ett krig mellan USA:s armé och indianerna, denna gång fullt och fast på indianernas sida som medlem (”Knäckta näsan” som också fått ge namn till ett av albumen i sviten) i Navajostammen.
Även Girauds teckningsstil utvecklas alltmer mot den stil han skulle använda som Moebius. Tydligast märks denna utveckling mellan det sjuttonde och artonde albumet, Angel Face respektive Knäckta näsan. Detta har sin förklaring: fram till och med Angel Face hade serien publicerats kontinuerligt som följetong i Pilote och, efter att Charlier efter meningsskiljaktigheter med de andra i reaktionen lämnat tidningen, i Noveau Tintin. Men sedan skulle det dröja nästan fyra år innan nästa äventyr började publiceras 1979. De följande albumen skulle också publiceras med längre mellanrum.
Den huvudsakliga anledningen till det var att Girauds karriär som Moebius gjorde att han helt enkelt inte hade lika mycket tid över till att teckna Blueberry – till Charliers stora förtret.
Jean-Michel Charlier avled under arbetet med Arizona Love.
Sviten som inleddes med Chihuahua Pearl innebar också att karaktärerna i serien började åldras. De tolv första albumen hade alla ägt rum under 1868 – ett synnerligen stressigt år för vår hjälte alltså – men därefter började tiden förflyta. Mot slutet av sviten har det hunnit bli 1872 och Blueberrys två kumpaner blivit vithåriga medan han själv börjat få ”de gråa tinningarnas charm”.
Arizona Love, som släpptes 1990, var en brytpunkt för serien. Det var en epilog till den föregående sviten, där en rentvådd och nyrik Blueberry ger sig av för att hitta och fria till kvinnan i hans liv: Chihuahua Pearl. Under arbetet med albumet avled Jean-Michel Charlier av en hjärtinfakt den 10:e juli 1989, blott 64 år gammal. Vid det laget var knappt hälften av albumet färdigställt, men Giraud bestämde sig för att slutföra det med utgångspunkt från de diskussioner som han och Charlier hade haft när de arbetade fram intrigen.
Arizona Love har inget lyckligt slut – Chihuahua Pearl försöker lura Blueberry på de pengar han fått som kompensation för de falska anklagelserna mot honom och han inser att hon inte är den kvinna han hade hoppats på – men att beskylla Giraud för det är fel. Charliers ursprungliga slut var faktiskt ännu mer pessimistiskt: där lyckas hon med sin plan och lämnar Blueberry helt utblottad.
Därmed kunde Blueberrys saga ha varit all. Men det var den inte. Efter att ha konsulterat Charliers efterlevande bestämde sig Giraud för att producera nya Blueberry-äventyr, helt på egen hand. Därmed inleddes den tredje och avslutande fasen i seriens utveckling.
I Mister Blueberry hade Giraud ensam tagit över rodret och läsarna mötte en åldrad Blueberry.
I den så kallade ”Mister Blueberry”-sviten – namngiven efter det första av de fem albumen som gavs ut mellan 1995 och 2005 – har det hunnit bli 1881, och den nu ganska grånande huvudpersonen befinner sig i Tombstone, Arizona. Den som kan sin vilda västern-historia vet att detta är både skådeplatsen och tidpunkten för den klassiska duellen vid O.K. Corral, och det är den historien som Giraud har valt att fokusera på.
Det är en ny Blueberry vi möter i denna berättelse. Han har inte bara blivit äldre; han har också blivit betydligt mer passiv. Tidigare var han personen som drev berättelsen framåt. Nu är Blueberry istället navet som hela berättelsen kretsar kring.
Samtliga karaktärer i det drama som spelas upp interagerar med honom: verkliga personer som bröderna Earp och bröderna Clanton – som så småningom ska utkämpa den berömda duellen – och fiktiva personer som östkustjournalisten Campbell som är där för att skriva en biografi om Blueberry. Titelkaraktären spenderar större delen av berättelsen med att sitta vid ett pokerbord eller ligga i en sjuksäng dit han förpassats efter att ha blivit skjuten – talande nog i ryggen av en sjuttonårig wannabe-desperado. Mest aktiv är Blueberry i de tillbakablickar han återberättar för Campbell, som utspelar sig strax efter det amerikanska inbördeskriget då Blueberry fortfarande är en ung kavallerilöjtnant.
Mister Bluberry och följande album innehåller också en hel del metakommentarer som jag tolkar som Girauds egna grubblerier kring hur han ska föra Charliers arv vidare när det gäller karaktären Blueberry samt hur man handskas med en fiktiv historia som utspelas i en historisk miljö. Campbell får bli Girauds språkrör när denne ställs inför problem som hur man ska kombinera mytbildning med autenticitet.
Dust var det sista albumet med Blueberry som bara innehöll nytt material.
När dammet lagt sig efter duellen vid O.K Corral sluts en cirkel. På den allra sista rutan i Dust, det sista egentliga albumet i serien, befinner sig Blueberry i exakt samma miljö som när han först introducerades i Fort Navajo: vid ett pokerbord i en saloon.
Ytterligare en cirkel sluts i samlingsalbumet Apacher som kom ut 2007. I den för albumet nytecknade epilogen, beger sig Blueberry till sin nya postering: Fort Navajo. På så sätt blir det sista Blueberry-albumet också det första, och hela serien bildar ett kretslopp, i den lek med tidsrummet som Giraud/Moebius var så förtjust i.
Några fler Blueberry-album av någon av originalkreatörerna blev det inte. Enligt intervjuer hade Giraud planer på en ny svit album kallad Blueberry 1900, där Blueberry skulle befinna sig i trans tillsammans med en shaman, men Charliers efterlevande satte stopp för detta projekt. Jean Giraud avled i cancer 2012, 73 år gammal. Enligt den biografi som Charlier skrev om Blueberry i samband med utgivningen av En man värd 500 000 dollar (1971), avled Blueberry i Chicago år 1933, 90 år gammal. Mot alla odds dog alltså denna spelare, rumlare, soldat och äventyrare vid en betydligt högre ålder än sina upphovsmän. Det tycker jag vi kan unna honom.
Att kalla Blueberry för ett mästerverk är nästan en underdrift. Det är ett av seriekonstens förnämsta exempel på episkt berättande som alla som är intresserade av hjältemyten måste läsa. Mina varmaste rekommendationer blir det givetvis.
Nästa gång ska det handla om en annan westernhjälte av något så ovanligt som en schweizisk serieskapare: Buddy Longway av Derib. På återläsande!
Lästips:
Jag kommer inte att ta upp den franska eller engelskspråkiga utgivningen, utan endast den svenska.
- Det första försöket att ge ut Blueberry på svenska gjordes av Semic Press 1971. Man gav ut Mannen med silverstjärnan, som alltså egentligen var det sjätte albumet. Som uppföljare gav man märkligt nog ut det nionde, I siouxernas spår, som alltså var den tredje delen av fyra i en längre berättelse. Det är inte svårt att förstå varför det inte sålde speciellt bra.
- Åtta år senare, 1979, började Carlsen/If ge ut Blueberry på svenska. Man började med det sjunde albumet Järnhästen och gav sedan ut samtliga album till och med Arizona Love, som kom på svenska 1991.
- Samtliga Blueberry-album från Fort Navajo till och med Arizona Love gick som följetonger i Fantomen mellan 1982 och 1994, dock i tidningsformat och huvudsakligen i svartvitt.
- Den enda kompletta utgivningen på svenska av Blueberry står Cobolt förlag för. I totalt nio volymer har man publicerat samtliga 29 album (inklusive Apacher). Böckerna innehåller förutom serierna även rikligt med redaktionellt material. Flera av dem har recenserats i Bild & Bubbla. Två av recensionerna har skrivits av mig. Cobolt har också gett ut spinoff-serien Marshall Blueberry i en volym.
