Självporträtt av Sal Buscema, givetvis i grönt.
Om Herb Trimpe var ganska oerfaren när han fick chansen att teckna Incredible Hulk, var Sal Buscema raka motsatsen när han tog över titeln 1975. Han hade nämligen arbetat för Marvel Comics ända sedan 1968.
Från början var det brodern John Buscema som önskat Sal som tuschare på prestigetiteln Silver Surfer, men Sal blev ganska snart tecknare på egen hand, bland annat på en annan högprofilerad titel: The Avengers. Buscema var inte ens någon nybörjare när det gällde att teckna Hulk. Han hade nämligen tecknat The Defenders – en supergrupp med outsiderhjältar där Hulk var medlem – sedan 1972. Faktum är att hans arbetsprov för Marvel var just Hulk-teckningar. Sal Buscema var med andra ord väl förberedd när det gällde att teckna det han alltid har hävdat är hans favoritkaraktär.
Incredible Hulk nummer 194 (december 1974) var det första som tecknades av ”Our Pal” – som han ibland kallades i de redaktionella rutorna – Sal Buscema. Hans teckningsstil skilde sig redan från början ganska markant från Trimpes. Hulk hade ju med åren blivit allt mindre monsterlik och mänskligare till sättet, och från och med Buscemas intåg gällde det även visuellt.
Buscemas Hulk hade mänskligare drag och var betydligt mindre grovhuggen än tidigare. Som jag skrev förra gången fokuserade Len Weins manus på Hulk som en tragisk figur, och det mindre monsterlika utseendet förstärkte bilden av Hulk som en missförstådd outsider. Sjuttiotalets Hulk var en i grunden snäll figur som bara slogs när han blev provocerad (även om han visserligen var extremt lättprovocerad).
Under de tio år Sal Buscema tecknade Incredible Hulk gjorde han bara två omslag. De flesta omslagen tecknades alltså av andra tecknare. Just detta låg Gil Kane och John Romita bakom. © Marvel Comics
I förra delen av Hulkologi berättade jag om de täta byten av författare på Incredible Hulk åren innan Len Wein blev fast författare på titeln. Som jämförelse samarbetade Sal Buscema under sina tio år på titeln i huvudsak med endast tre författare: Len Wein, Roger Stern och Bill Mantlo. Buscemas första år påminner dock om Trimpes, med två författare som stannade några år vardera.
Len Wein hade redan etablerat sig som en populär Hulk-författare och övergången från Trimpe till Buscema skedde – trots skillnaden i deras teckningsstilar – ganska sömlöst. Delvis berodde det som sagt på att Buscema redan var en erfaren tecknare, men också på att hans tekningar de första åren tuschades av Joe Staton, som även hade tuschat de sista historierna av Trimpe. Att inte Len Wein och Sal Buscema ”klickade” på samma sätt som Wein och Trimpe berodde snarare på Weins manus.
Len Wein hade inlett övertygande som Hulk-författare, men fortsättningen blev mer ojämn. Även om han sällan använde sig av andra Marvel-hjältar eller Hulks klassiska fiender – Leader förekommer inte i serien en enda gång under Weins sejour, till exempel – så blev superhjälteinslagen fler, vilket gjorde att kvaliteten på historierna sjönk.
Till viss del berodde detta på hans kvaliteter som författare; Wein var alltid bättre på lågmälda historier med en sentimental underton än han var på bullrig superhjälteaction. Men en stor del av förklaringen var nog att han var utarbetad. Förutom Incredible Hulk så blev Len Wein efter hand huvudförfattare på Amazing Spider-Man, Thor och Fantastic Four, fyra av Marvels mest centrala tidningar som alla kom ut en gång i månaden. Under en period var han dessutom chefredaktör för hela Marvel Comics utgivning.
Ingen Hulk-tecknare har skildrat förvandlingen från Bruce Banner till Hulk lika skickligt som Sal Buscema. © Marvel Comics
För alla som följt Marvel Comics (eller DC, för den delen) de senaste decennierna, då man hittat alla möjliga och omöjliga ursäkter för att göra jubileumsnummer som är extra tjocka – och dyra – är det kanske en smula förvånande att Incredible Hulk nummer 200 (juni 1976) var ett helt vanligt nummer. Däremot fick läsarna upplösningen på den fleråriga bihistorien om Glenn Talbots fångenskap, och hur han räddats men blivit en grönsak.
Detta omslag ansågs så snyggt att det senare fick pryda inte mindre än två svenska Hulk-tidningar: nummer 10/1981 och 2/1989. © Marvel Comics
Det visade sig att Talbots medvetande inte var raderat ändå, utan att skurken Gremlin låtit en ”psykisk parasit” ta över Talbots hjärna. Nu behövde man förminska någon, sända in denne i Talbots hjärna och förgöra parasiten. Denne ”någon” var givetvis Hulk. Med hjälp av en del våld och en hel del list fördes han till Gamma Base – som Hulkbuster Base döpts om till två numer tidigare – och försågs med en hjälm som lät Bruce Banner ta över Hulks kropp tillfälligt. (Jag skrev ju att Len Wein var bättre på lågmälda historier än på mer actionbetonade!)
Hulk räddade givetvis Talbot. Däremot kunde inget rädda äktenskapet mellan Glenn och Betty, i synnerhet som Doc Samson blev en del av … vad man nu kallar ett kärleksdrama med fyra personer inblandade (rektangeldrama?). Glenn Talbot lämnade basen – och serien – tillfälligt i Incredible Hulk nummer 210 (april 1977) och Betty gjorde samma sak två nummer senare.
Två av seriens äldsta bifigurer– Betty Ross hade varit med sedan det allra första numret – försvann alltså ur serien. Wein försökte uppenbarligen förnya serien, och i ungefär samma veva introducerades April Sommers, hyresvärdinna i det hus i New York där Bruce Banner hyrde ett rum. Förmodligen var detta ett försök från Len Weins sida att skapa ett nytt bifigurgalleri som inte var kopplat till militären eller Gamma Base på något sätt.
Försöket föll emellertid inte särskilt väl ut, och när Wein lämnade över stafettpinnen till Roger Stern försvann April och de andra hyresgästerna i huset ur serien efter bara några nummer. Både Glenn och Betty återvände också till serien relativt snart.
De två mästarna Herb Trimpe och Sal Buscema i ett ”samarbete” där Trimpe stod för omslaget och Buscema för teckningarna i själva tidningen. © Marvel Comics
Len Weins manus började bli ganska trötta mot slutet, så därför var det en vitamininjektion när Roger Stern tog över manuspennan från och med Incredible Hulk nummer 221 (mars 1978), efter att ha hjälpt till med Weins manus i de tre föregående numren. Sterns styrkor var raka motsatsen jämfört med föregångaren: Len Wein var bäst när det gällde korta historier, men Stern arbetade med stora svepande historier som hakade i varandra på ett naturligt sätt. Under de två år som Roger Stern skrev Incredible Hulk hade tidningen bara fyra huvudhistorier.
Stern återförde Incredible Hulk till mer klassisk superhjältemark. I hans första längre historia var Leader huvudantagonist medan Captain America medverkade i den andra. April Sommers och de andra hyresgästerna försvann som sagt ur serien utan dramatik, medan Glenn Talbot och Betty Ross återvände (med lite mer dramatik eftersom de officiellt skilde sig). Däremot förminskades general Ross roll en aning, då han fick ett nervöst sammanbrott och fråntogs befälet över gammabasen.
I Roger Sterns sista nummer blev en hämndlysten Glenn Talbot befordrad till överste och ny befälhavare för basen. Talbot hyste personligt agg till Banner/Hulk, som han klandrade för sitt kraschade äktenskap. Kanske borde han istället ha klandrat de ständiga författarbytena jag skrev om förra gången, eftersom det spirande äktenskapet snabbt skrotades när Steve Englehart började skriva Incredible Hulk. Några nya bifigurer tillkom också, varav den mest långvarige blev den övervintrade hippien Fred Sloan, Hulks vän och senare levnadstecknare.
Av den populära tv-serien märktes inte mycket i själva serietidningen. Detta omslag från 1979 är dock ganska tydligt inspirerat av … © Marvel Comics
Det mest betydelsefulla som Roger Stern bidrog med var att han försökte ge en psykologisk förklaring till dikotomin Bruce Banner/Hulk. I Incredible Hulk nummer 226 och 227 (augusti-september 1978) fick läsarna följa med på en resa in i Hulks medvetande; i det senare numret bokstavligen, då Doc Samson – som ju var psykiatriker – försökte analysera honom. Denna aspekt av Hulks karaktär skulle utvecklas av efterföljande författare och är idag en av de viktigaste komponenterna.
Roger Sterns sejour som författare varande nästan exakt två år. Incredible Hulk nummer 243 (januari 1980) blev det sista som Stern skrev. Samarbetet mellan Stern och Buscema gav upphov till riktigt bra serier, även om manusen aldrig nådde upp till samma nivå som Stern uppvisade som författare på de olika Spider-Man-tidningarna med början några månader senare.
En rolig sak under dessa år var att annuals gjorde comeback, och för första gången sedan 1968 innehöll de nytt material. Normalt brukar dessa årligen utkommande specialnummer inte ha med själva huvudtidningen att göra, men när det gällde Hulk var handlingen integrerad med vad som pågick i Incredible Hulk. Kul kuriosa är att Incredible Hulk Annual nummer 7 (1978) innehåller den allra första Hulk-serien tecknad av John Byrne och att nummer 9 från 1980 innehöll Steve Ditkos återkomst till Hulk, som han inte tecknat sedan 1965.
… denna bild från introsekvensen. © Marvel
1977 startade Marvel ett svartvitt magasin, Rampaging Hulk, med serier som utspelade sig mellan Incredible Hulk nummer 6 och Tales to Astonish nummer 59. Efter tio nummer ändrade man format och bytte namn till bara The Hulk och skrev äventyr som låg närmare den populära tv-serien som sändes under den här tiden. Magasinet kommer inte att tas upp i Hulkologi och tv-serien kommer jag att skriva lite om nästa gång.
Efter ett utfyllnadsnummer skrivet av Steven Grant och tecknat av Carmine Infantino var det, när åttiotalet bara var några månader ungt, dags för den person som nog får betraktas som den siste som skrev den ”klassiske” Hulk: Bill Mantlo Om honom ska det dock inte handla om nästa gång. Det har nämligen blivit dags för en liten avstickare! Nästa del av Hulkologi kommer att handla om She-Hulk. På återläsande!
Lästips:
- Denna text handlar om Incredible Hulk nummer 194–244 och återfinns i Hulk-volymerna 11–15 av Marvel Masterworks.
- De finns också i volymerna 7–9 av Epic Collections.
- På svenska publicerades dessa serier i Atlantic-serien under 1979 och 1980, Atlantics Hulk 1980 och 1981 samt i Semics tidning med samma namn 1989. Några strönummer har också publicerats i Hulk Pocket nummer 4 och 6, Hulk presentalbum nummer 5 samt i tidningen Dracula nummer 1 och 2/1982.
- De annuals jag skrev om ovan publicerades i Hulk Pocket nummer 5, Spindelmannen Pocket nummer 6 samt i Hulk under 1983.
Hulkflation;
- Under andra halvan av 1970-talet var inflationen i USA en av de hetaste politiska frågorna. Den var så pass aktuell att när president Jimmy Carter dyker upp – samtliga presidenter sedan Lyndon B. Johnson hade medverkat i serien – så ägnar han en tankebubbla åt just inflationen.
- Den första prishöjningen under denna period inträffade i och med Incredible Hulk nummer 203 (september 1976) då priset steg från 25 till 30 cent.
- Bara lite drygt ett år senare var det dags för nästa prishöjning, då priset blev 35 cent från och med nummer 217 (november 1977).
- I maj 1979 inträffade ytterligare en höjning. Nummer 235 (maj 1979) blev det första att kosta 40 cent.
