Ojingogo

En av de mest svårdefinierade av serieutgåvorna under 2009 måste vara Matthew Forsythes ”Ojingogo”. Är det manga, eller ”bara” en serie? Är det nonsens eller sublim bildpoesi? Daniel Gustavsson försöker bena ut begreppen och komma fram till vad han tycker, egentligen.

Matthew Forsythe är en kanadensisk illustratör och serietecknare. För närvarande bor han i Montreal och arbetar vid kanadensiska filminstitutet samt vid Concordia University där han undervisar i journalistik. Hans verk har bland annat publicerats i ChikaDEE Magazine och Wall Street Journal. Hittills är Forsythe mest känd för sin succéserie ”Ojingogo”, som faktiskt har sitt ursprung i Korea. Tidigare bodde Forsythe där och jobbade bland annat med en dagisgrupp. Dessa barn gav honom inspiration till serien. Från början var ”Ojingogo” en webbserie men släpptes sedermera i bokform till stående ovationer. Bland annat blev den nominerad till ett flertal Eisnerpriser. Den har dessutom vunnit Expozine Award 2006.

Serien handlar om en liten flicka, hennes kamera och en bläckfisk. På sin väg någonstans träffar de på en massa konstiga och fantasifulla existenser. Vad som händer sedan är egentligen omöjligt att beskriva. Det är dock mycket underhållande. Men varför är det här bra? Varför hyllar en mer eller mindre enhällig kritikerkår detta? Kan det helt enkelt bero på att vi attraheras av det fantasifulla? Av det vi inte förstår? Kan det vara så att vi så gärna vill tro att det finns någonting bortom det normalas gräns? Att det finns något mer än vårt eget vardagsliv?

Detta är i alla fall temat för ”Ojingogo”. Flickan i den här berättelsen hittar något utanför det normala. En av ”Ojingogos” starka sidor är Forsythes förmåga att beskriva barn och deras fantasivärldar. På det sättet påminner ”Ojingogo” om den fortfarande så populära serien ”Kalle och Hobbe” av Bill Watterson, som också handlade om ett barn och hans fantasi. Men ”Ojingogo” är mer skruvad och fantasifull än ”Kalle och Hobbe”.

Det verkar vara en trend med det suggestiva, fantasifulla och övernaturliga. Vampyrvågen, med Meyers succéromaner ”Twilight” i spetsen, täljer guld över hela världen. Suggestiva serier dyker också upp på marknaden, som tidigare nämnda ”Love Hurts” av Kim W. Andersson, ”Ur djupen ropar jag på dig” av Benjamin Stengård och ”Trollkungen” av Kolbeinn Karlsson. Jag kan inte svara på varför denna trend är här, men är det mesta så bra som de ovan nämnda serierna och böckerna är det bara att applådera och njuta.

”Ojingogo” innehåller bara ett fåtal repliker som till råga på allt är på ett påhittat språk. Trots detta fungerar replikskiftena förvånansvärt bra. I det här fallet är valet av ett ”låtsasspråk” betydligt mer effektfullt än vad det annars skulle ha varit och passar den fantasifulla stämning serien har.

Forsythes teckningar är originella. Han tecknar både naivistiskt och suggestivt och hans välgjorda teckningar passar denna berättelse som handen i handsken. Sammanfattningsvis är ”Ojingogo” en av de bästa serier jag läst på väldigt länge.