Dragon Age: The Silent Grove

Dark Horse Comics första serieroman i Dragon Age-serien har fått titeln ”The Silent Grove” och utspelar sig efter det att spelet ”Dragon Age: Origins” har haft sitt avslut och Bioware har lagt sin Warden på hyllan.

Alla har väl hört talat om ”Dragon Age”, Biowares rollspel som när det kom ut 2009 var en stor framgång, men det är inte lika många som har läst böckerna eller serietidningarna som hör till serien. Trots det är de inte alls så dåligt utförda. De har en välkänd stil som påminner mig om Spawn-tecknaren Todd McFarlanes teckningar men utan den edge som han naturligt medför.

Serietidningar är ett äldre medium än videospel och ingen behöver påpeka att det finns stora skillnader mellan ett interaktivt spel och en serieroman. ”Dragon Age: The Silent Grove” har många av de element som vi finner i spelet, men sättet som det förmedlas skiljer sig av naturliga skäl mycket.

Om man först skall ta en titt på den strukturella uppbyggnaden av själva historien så ser man att teamet har försökt att få med så mycket som de bara förmår i denna enskilda volym. Det är som om författarna inte riktigt har trott på sin historia utan har lagt in så många olika element de förmår för att tilltala en så stor publik som möjligt. Det finns trots det en genomgående röd tråd som löper genom diskursen, men de karaktärer de valt för att hjälpa handlingen fram känns mer ihoptvingade än som ett naturligt gäng.

Gruppens ledare är Alistair, kungen över Ferelden och en karaktär som förkommer i videospelet. Alistair har hyrt sig två hantlangare, piraten Isabella och dvärgen Varric. Uppdraget han hyrt dem för går ut på att Alistair vill finna sin förlorade fader och ge honom tillbaka den krona han, Alistair, aldrig ville ta på sig ansvaret för. Det förhåller sig nämligen så att Alistair aldrig önskade sig ansvaret som medföljer att vara kung utan önskar att ha ett enklare liv.

Chad Hardin som har gjort illustrationerna till romanen har gjort ett väldigt bra jobb med att förmedla det mörka universum som Gaider har medverkat till att skapa. Karaktärerna som redan är introducerade har i alla fall illustrationsmässigt behållit sina särdrag, men personligheten hos Alistair är mycket förändrad. Gaider är en mycket begåvad författare och jag är säker på att om han hade fått lov att lyfta fram de karaktärsdrag som han lyfter fram i denna mörka historia så hade även spelserien fått en större framgång.

Huvudhandlingen som är skriven av David Gaider är en historia som binder ihop de spel som varit med det spel som skall komma. Detta faktum åskådliggörs tyvärr alltför mycket i diskursen som på flera ställen känns pressad och påskyndad. Det är en serieroman som är till för att sälja spel och det känns.

Som Scott Mccloud påpekar i sin bok ”Understanding Comics – The Invisible Art” finns det på grund av de mycket skickliga men naturtrogna bilderna ingen att identifiera sig med. Det hade varit bättre enligt min mening att göra ett intressant verk med ett riktigt slut än att försöka sälja in de brister spelare funnit i sina spel. Att låta karaktärerna finna sin egen röst i det medium där de hör hemma istället för att ge dem en bättre röst i ett mindre verbalt medium.

Det är uppenbart att de önskar skapa ett sug efter mer, och om de lyckas eller inte återstår att se, men man behöver vara insatt i fabulan för att uppskatta ”The Silent Grove” till fullo. Problemet är att om man är insatt har man helt enkelt för mycket information och motstridiga uppgifter för att köpa storyn. Men är man ett fan är den ett vackert tillskott till den övriga samlingen.