Professor Frans: Necronomicon i Upsala

Enligt den arkeologiska principen att tre stenar i rad är en vägg kan man med viss säkerhet säga att skräck/urban fantasy har en tydlig existens i dagens serie-Sverige. Att döma av titeln är det tänkt att Necronomicon i Upsala ska räknas dit och därtill i underkategorin ”inspirerat av H. P. Lovecraft”. Men …

Trots ett exemplar av Necronomicon på Carolina Rediviva (där den till skillnad från på Miskatonic University Library förevisas öppet) och en kult med bas i Ulleråker är det inte mycket Lovecraft över Necronomicon i Upsala. På den punkten faller albumet långt nedanför så seriösa bidrag som Haiyore! Nyaruko-san! och Clifford the Big Red God. Det är mera, jag vet inte… Blake & Mortimer? (Inget ont om dem, men Lovecraft-skräck är inte deras område.) Det är en science fiction-deckare där skurkarna maskerar sin verksamhet som övernaturlig och kanske själva tänker på den som sådan.

Och som sådan är storyn helt okej. Problemet är istället ett av regi, tempo och klippning. Det är ingen fart i det. Trots mordförsök, bokstöld och onda ritualer finns det ingen känsla av överhängande hot och blir aldrig så spännande som det kunde ha varit. På det hela taget känns det mera som en prolog än en avslutad historia.

Trots, eller kanske på grund av, det hoppas jag att det kommer mera om Professor Frans. Om inte annat så för att serien ska få en chans att göra ett andra intryck, gärna med ett omslag som inte får en att undra om Kapten Stofil gått med i Svenska Småbil- och Rusdrycksföreningen.