En snippa om dagen

Åhlunds stil är oftast naivistisk och ganska grov. Hennes teckningar och skämt varieras genom att de ibland bildar mönster. Ibland genom pedagogiska funktionsbeskrivningar och ibland anatomiska beskrivningar av kvinnliga könsorgan i genomskärning, ibland plumpa och banala men aldrig särskilt kul. Eftersom temat är själva könsorganet i och för sig själv blir det väldigt ofta tomt.

Kanske är problemet mitt. Själv har jag i vuxen ålder aldrig gillat underlivshumor. Försöker få folk att tala om annat ifall jag, exempelvis på en fest, råkat hamna i ett sällskap överförfriskade grabbar som absolut måste skämta om könsorgan. Jag är en sådan där pryd människa som inte skrattar åt manliga eller kvinnliga ståupp-komikers många skämt under bältet.

Å allvarligt talat spelar det mig ingen roll i fall underlivsskämten rör det manliga eller kvinnliga underlivet. Ingetdera finner jag kul eller upprörande eller sexigt. Bara humorlöst och fantasifritt.

I intervjuer säger sig Anna Åhlund vilja skapa nya kvinnliga kroppsideal, hon vill avdramatisera den nakna kvinnokroppen, avsexualisera den genom att låta genitalierna göra något annat än sex. Själv har jag lite svårt att köpa resonemanget eftersom det förutsätter att kvinnokroppens betraktare automatiskt sexualiserar den. Så tycker inte jag man bör se det, eftersom det förutsätter att alla människor har lagbundna preferenser.

Inte att sexualiseringen är beroende av situationen. Och att kvinnokroppen i asexuella sammanhang (i asexuella sociala konstruktioner) helt enkelt bara är en människokropp. Idealt blir kvinnokroppen erotisk i ett sexuellt sammanhang. Ifall kvinnor och män vill att den ska vara det.

Sammanfattningsvis gillar jag inte den här boken något vidare. Men felet kan förvisso vara mitt. Ifall jag nu inte vore pryd. Ifall jag inte vore genusfeminist så kanske jag skulle tänkt på annat vis.