Kyrkogården del 1–2

Kyrkogården är baserad på Karin Hjalmarssons minnen från att sommarjobba på en kyrkogård – en miljö som väl oundvikligen manar till existentiella reflektioner. Det sistnämnda är också vad serien bjuder på i första hand. Grubblerierna kring utmattning, prestationskrav och duktighet har både nerv och en subtilt humoristisk framtoning, som tillsammans med seriens experimentella estetik håller läsaren intresserad. Gott så, men avsaknaden av en tydlig story gör samtidigt helheten väl fragmentarisk.

Bilderna är serien igenom ofta stämningsfulla och mår ypperligt av den avskalade, läckra färgläggningen. Hjalmarsson har också påtagligt höga ambitioner i att skapa en egen stil, som präglas av ovanliga lösningar i både layout och gestaltandet av människokroppen. Inget fel på egensinnet i sig – dock blir känslan alltför ofta att stilen framstår som udda på ett lite ansträngt vis.

För att dra ett konkret exempel: näsorna på alla seriens karaktärer är ritade ovanför ögonen, vilket skänker dem ett smått groteskt utseende. Tanken med detta är säkerligen att vara lite utmanande lekfull, men tyvärr gör greppet mest att seriositeten i helhetsuttrycket ruckas i onödan. Med en redan så originell och fungerande teckningsstil finns det ingen anledning att tumma på grundreglerna inom mänsklig anatomi.