Jim Starlin slog igenom på sjuttiotalet med sina kosmiska serier. Här Warlock från 1975. © Marvel Comics
Ni som följt Seriearkeologi eller läst det jag skrivit om serier någon annanstans, vet kanske att två av de saker jag har svårast för är ständigt återkommande events, som mest känns som ett försäljningsknep, samt Marvels nittiotalsproduktion. Att denna text handlar om inte mindre än tre events från just nittiotalet kanske därför är lite överraskande, men anledningen till detta är Jim Starlin.
James ”Jim” Starlin föddes 1949 och slog igenom i mitten av sjuttiotalet med serier som var influerade av i tur och ordning: 1) Steve Ditko 2) Jack Kirby 3) barndomen i katolsk skola 4) erfarenheterna från Vietnamkriget och 5) de hallucinogena (och illegala) substanser han tog tillsammans med sina jämnåriga kollegor. Resultatet blev kosmiska – och ibland rejält utflippade – historier. Till en början i serien Captain Marvel, som handlade om en före detta Kree-soldat vid namn Mar-Vell (!) som övergett sitt krigiska folk och nu var superhjälte på Jorden.
Efter att Starlin räddat Captain Marvel från nedläggning och gjort den till en av Marvels populäraste titlar, gav han sig i kast med figuren Adam Warlock, ett slags Messiasfigur i superhjältetappning. Dennes messiaskomplex och kamp med sitt ”onda jag” Magus samt ”Universal Church of Truth”, gav Starlin möjligheten att formulera religionskritik i serieform.
Starlin var också tämligen kritisk till hur Marvel styrdes, något han uttryckte så pass bitskt i Warlock att man undrar hur dessa serier – till råga på allt gjorda av en nykomling – släpptes igenom. Kanske är förklaringen att Marvel faktiskt var så kaotiskt som Starlin beskrev förlaget. Efter att Stan Lee slutat som chefredaktör efter trettio år på posten hade förlaget inte mindre än fem olika chefredaktörer mellan åren 1972 och 1978.
Starlins sjuttiotalsserier betraktas idag som genredefinierande och både Captain Marvel och Adam Warlock ses ofta som rena Starlin-karaktärer, trots att han inte skapade någon av dem. Däremot skapade han en rad andra karaktärer, som exempelvis Gamora, Pip the Troll, Drax the Destroyer och inte minst den mycket Darkseid-inspirerade superskurken Thanos. Han introducerade dessutom konceptet med ”soul gems”: sex stycken ädelstenar som gjorde sina ägare mycket mäktiga.
Thanos, debuterade inte i någon av de serier man förknippar med Starlin, utan i Iron Man nummer 55 från 1973. Likheten med Darkseid är slående. © Marvel Comics
Kanske för att försvåra för andra serieskapare att använda dem, tog Starlin livet av de flesta av ”sina” karaktärer: Gamora och Pip the Troll dödades av Thanos i Avengers Annual nummer 7 och Adam Warlock och Thanos tog kål på varandra i Marvel Two-in-One Annual nummer 2, båda från 1977. (Gamora, Pip och Warlock absorberades dock av Warlocks ”soul gem” och existerade i ett slags paradis.) Captain Marvel avled i cancer, något som skildrades den allra första serieroman som Marvel publicerade på egen hand: The Death of Captain Marvel från 1982.
Mar-Vells tragiska bortgång är ett av få dödsfall i serievärlden som verkar bestå. © Marvel Comics
Förvånande nog återupplivade inte Marvel dessa karaktärer efter att Starlin lämnat förlaget – Mar-Vell är en av mycket få seriedödsfall som fortsatt vara permanent – utan de lämnades ifred. När Steve Englehart, som varit medförfattare till några av Starlins sjuttiotalsserier, skrev Silver Surfer använde han sig visserligen av ”soul gems” som en del av handlingen (varje medlem av ”The Elders of the Universe” ägde en vardera) men när han ville återuppliva Thanos fick han nej. Detta sägs vara en av anledningarna till att han lämnade Silver Surfer – ironiskt nog för att ersättas av just Jim Starlin.
Bortsett från serieromanen The Death of Captain Marvel från 1982 hade Jim Starlin inte jobbat med några vanliga Marvel-serier (däremot gjorde han serien Dreadstar för Marvels vuxenetikett Epic mellan 1982 och 1986) sedan slutet av sjuttiotalet. Han kom närmast från DC där han skrivit miniserien The Weird och, kanske lite otippat, Batman.
När Starlin arbetade på ”riktiga” Marvel Comics på sjuttiotalet hade Silver Surfer som bekant varit något av Stan Lees egendom, men nu skulle alltså den kanske mest kända skaparen av kosmiska serier äntligen få ta sig an Marvels främsta kosmiska seriefigur. Detta skedde i Silver Surfer nummer 34 (februari 1990), vars omslag proklamerade ”a new era of greatness”. Starlin stod för manus och Ron Lim för teckningarna.
Starlins debut på Silver Surfer firades med ny logotyp och ett löfte om en ”ny era” på omslaget, som tecknades av Ron Lim. © Marvel Comics
Starlin inledde med en riktig rivstart genom att återuppliva Thanos – något som förmodligen inte gjorde Steve Englehart speciellt glad – och förse honom med en ny agenda. I det första numret får läsarna veta att Thanos har blivit väckt till liv av Death (Marvels version av Döden som bara har könet gemensamt med DC:s mer kända figur) för att ”återställa balansen” mellan liv och död. Thanos förklarar för Silver Surfer att både Jorden och hela universum är överbefolkade och tär för mycket på naturresurserna, något som han tänker göra någonting åt. Det är emellertid inte sopsortering eller skolstrejker som Thanos har i åtanke – nej, han tänker ta död på halva universum!
Stora delar av Starlins förvånansvärt korta sejour – han skrev bara femton nummer av Silver Surfer – ägnades därefter åt Silver Surfers försök att stoppa Thanos.
Starlin hann även med att blåsa liv i flera av de karaktärer han tidigare tagit livet av: Adam Warlock, Pip the Troll och Gamora. Av bara farten fick Drax the Destroyer – skapad av Starlin men dödad av Jim Shooter i Avengers – livet tillbaka, om än inte sin intelligens eftersom han varit ”hjärndöd”.
Parallellt med Silver Surfer gjorde Starlin/Lim också den två nummer långa miniserien Thanos Quest som kom ut i september och oktober 1990. I denna får vi följa Thanos förberedelser för att kunna sätta sin destruktiva plan i verket. Miniserien beskriver hur han besegrar var och en av ”The Elders of the Universe” för att ta kommando över alla sex ”soul gems” – nu omdöpta till ”infinity gems” eftersom det bara var en ädelsten som kontrollerade själar; de övriga kontrollerade rymd, tid, kraft, verkligheten och sinnevärlden. När han väl lyckats med det samlade han dem i en stridshandske, den ”Infinity Gauntlet” som gav den första delen i trilogin sitt namn.
Miniserien Thanos Quest var från början tänkt som ett Silver Surfer-äventyr. © Marvel Comics
När Silver Surfer nummer 50, som var Starlins sista nummer på tidningen utkom (han lämnade över manuspennan till Ron Marz för att koncentrera sig på det kommande eventet) var Thanos allsmäktig och Silver Surfer verkade ha misslyckats. Manegen var krattad för Infinity Gauntlet …
Infinity Gauntlet var en miniserie som utkom i sex delar 1991. Manus av Jim Starlin och bild av George Pérez (till en början). © Marvel Comics
Egentligen var den historia som blev Infinity Gauntlet tänkt att publiceras i Silver Surfer. Marvel hade dock fått nya ägare 1989 som krävde att alla immateriella rättigheter skulle utnyttjas maximalt (på ren svenska: Marvel skulle göra sitt bästa för att mjölka vartenda korvöre ur sina fans), vilket gjorde att Starlins planerade Silver Surfer-svit dels fick en ”spinoff” i Thanos Quest och, när den miniserien sålde bra, slutligen resulterade i ytterligare en: Infinity Gauntlet, som blev en miniserie i sex dubbelnummer som publicerades mellan juli och december 1991.
Den uppburne tecknaren George Pérez anlitades för att teckna miniserien, men på grund av för stor arbetsbörda – han både tecknade och skrev DC Comics-eventet War of the Gods samtidigt – medverkade han bara i fyra och ett halvt nummer. I stället kallades Ron Lim in som ersättare, och Perez har i efterhand sagt att han tyckte att Lim, som ju tecknat alla serier som ledde fram till miniserien, var rätt man för Infinity Gauntlet.
Infinity Gauntlet inleddes med den ”knäpp” som känns igen av alla som följt Marvel-filmerna: stridshandsken hade gjort Thanos så mäktig att han kunde genomföra sin plan att radera halva universum genom att helt enkelt knäppa med fingrarna.
Trots att Thanos i princip redan hade segrat, försökte de överlevande hjältarna – anförda av Silver Surfer, Dr. Strange och Adam Warlock – att rädda universum från att hamna under Thanos styre. Ja, inte bara hjältarna, förresten. Ett av Pérez önskemål var att Starlin skulle ha med så många Marvel-karaktärer som möjligt i serien, så motståndet mot Thanos bestod även av skurkar och de flesta av de kosmiska varelser som existerade i Marvels universum. Inget verkade dock hjälpa mot den omnipotente Thanos – inte ens en frontalattack av universums mäktigaste varelser med Galactus i spetsen.
Adam Warlock var emellertid segerviss. På grund av sin koppling till själsstenen – som ”död” hade han som sagt bott i den – anade han att Thanos undermedvetet inte ansåg sig förtjäna att vara allsmäktig och därmed skulle förlora stridshandsken. Så skedde också, och till slut stod hjältarna med segern, universum återställdes till samma skick som innan och ”evighetsstridshandsken” övergick till ingen mindre än Adam Warlock! Ett deus ex machina-slut, kan tyckas, men å andra sidan var ju själva handsken bokstavligen gudarnas maskin!
Thanos och Inifinity Gauntlet spelade en stor roll i Avengers-filmerna. © Marvel/Disney
Jag tycker att Infinity Gauntlet är ett riktigt bra event. Dels för att Starlin hade över ett år på sig att bygga upp spänningen inför själva huvudserien, och dels för att det är ett ganska ”tajt” event med få anknytningsserier, eller ”tie-ins”. De flesta av dem var tidningar som hade direkt koppling till huvudberättelsen, såsom Silver Surfer – som till och med utkom med två nummer i månaden under eventet – och Dr. Strange, Sorcerer Supreme. Historierna i dessa känns som viktiga komplement snarare än löst anknutna ströhistorier.
Själva miniserien är också en historia av hög Starlin-klass som inte minst berör några av de saker som Starlin brukar gilla att ta upp: döden, krigets meningslöshet – det är list snarare än direkt konfrontation som gör att hjältarna till slut står som segrare – samt tvivel och självrannsakan. I seriens sista scen får läsarna se Thanos som dragit sig tillbaka och funnit en inre frid trots – eller kanske på grund av – att han bokstavligt talat haft universum i sin hand, men förlorat allt.
Slutet gott, allting gott? Nej, givetvis inte. Eftersom Infinity Gauntlet blev en omedelbar succé ville Marvel ha en uppföljare, och Starlin började skissa på en sådan (samt ytterligare en). Han återvände aldrig till Silver Surfer, utan Ron Marz fortsatte skriva tidningen. Däremot skrev Starlin serieromanen Silver Surfer: Homecoming, tecknad av Bill Reinhold, som var Starlins version av ”Silver Surfer återvänder till Zenn-La för att träffa Shalla-Bal, men något går fel”-historien.
Istället för att återvända till Silver Surfer skrev Jim Starlin manus till den nystartade Warlock and the Infinity Watch. För teckningarna svarade Angel Medina. © Marvel Comics
Marvel startade istället tidningen Warlock and the Infinity Watch, vars första nummer kom ut i februari 1992, speciellt för Jim Starlin. Huvudperson var Adam Warlock. Han tog alltmer över rollen som huvudprotagonist i Infinity-trilogin i egenskap av ägare till stridshandsken som gav oinskränkt makt. Han hade aldrig varit speciellt psykiskt stabil och att i princip bli en gud riskerade att göra honom fullständigt galen, något som också skildrades i Silver Surfer och Dr. Strange, Sorcerer Supreme. Därför ordnades ett slags rättegång där The Living Tribunal (Marvels universums kosmiske ”domare”) till slut bestämde att Adam Warlock var tvungen att lämna ifrån sig de olika ädelstenarna till fem andra personer (han fick själv behålla själsstenen). Eftersom det var en Starlin-serie blev det Starlin-karaktärer som fick ta över dem: Drax the Destroyer, Pip the Troll, Gamora, Moondragon samt en sjätte hemlig individ. Tillsammans – den hemlige individen borträknad – blev de gruppen Infinity Watch, vars bas blev en ö ägd av Mole Man kallad ”Monster Island”. Warlock and the Infinity Watch var en supergruppstidning med såpoperaintriger – till exempel var Moondragon dotter till Drax the Destroyer och hon var också den som ”dödat” honom tidigare – samt något så ovanligt när det gäller Starlins serier som humor!
I nästa del av Seriearkeologi kan du läsa mer om de två sista delarna av Jim Starlins Infinity-trilogi! På återläsande!
