Som jag skrev i förra delen började Superman-tidningarna kännas rejält blodfattiga åren efter bröllopet mellan Lois och Clark. Det blev alltmer tydligt att en nytändning behövdes, och i december 1999 fick tidningarna både en ny redaktör och nya kreatörsteam. I dagens serieklimat skulle detta föranleda nya förstanummer av tidningarna, men 1999 hade inte förstanummershysterin nått DC Comics, så förutom en programförklaring i Superman nummer 151 (1999:46, december 1999), där redaktören Eddie Berganza beskrev sin vision för tidningarna, gjordes det inget större väsen av ”vaktombytet”.
Superman 151 blev starten på den nya inriktningen på Superman-serierna. © DC Comics
Enligt Berganzas programförklaring var avsikten att göra de fyra olika Superman-titlarna mer fristående från varandra. Man ville också renodla serien genom att fokusera mindre på figurgalleriet runt Clark och Lois och mer på dem. Enligt mig så innebar detta en försämring. Precis som Tintin är Superman oftast den minst intressanta karaktären i sin serie. Ända sedan John Byrnes dagar hade Superman-seriernas styrka varit det färgstarka figurgalleriet, som hade sina egna sidohistorier. När nu Perry White, Jimmy Olsen och de andra förändrades från sido- till bakgrundskaraktärer, innebar det att serierna helt enkelt blev tråkigare.
De författare som skulle förnya serierna var Jeph Loeb på Superman, Joe Kelly på Action Comics samt (efter ett par månader med Stuart Immonen vid rodret) J.M DeMatteis på Adventures of Superman. Mark Schultz var den enda författaren som var kvar sedan tidigare. Han var dock ganska färsk som Superman-författare, då han tagit över Man of Steel bara några månader tidigare.
Det var tre meriterade nyrekryteringar. Jeph Loeb hade gjort succé både med Superman och Batman tillsammans med tecknaren Tim Sale. Joe Kelly kom från konkurrenten Marvel Comics, där han hade gjort Deadpool till en av förlagets mest populära karaktärer. J.M. DeMatteis var en veteran med mängder av tunga meriter i bagaget. Bland annat hade han skrivit Justice League för DC Comics och Captain America för Marvel Comics.
Det allra första numret under redaktör Berganza var Man of Tomorrow nummer 15 (1999:45), skrivet av just DeMatteis. Det blev också den tidningens sista nummer. Det var en historia av utfyllnadskaraktär som till stor del utgjordes av en drömsekvens där Superman befann sig i helvetet för att rädda Lois Lanes själ.
Den riktiga nystarten skedde dock i Superman nummer 151 (1999:46, december 1999). Historien hade det talande namnet We’re Back! och det syftade inte bara på att Superman-serierna nu var ”tillbaka” med förnyad kraft. Nej, det var även Daily Planet som nu var tillbaka igen! Lex Luthor hade plötsligt bestämt sig för att sälja Daily Planet till Perry White för den symboliska summan av en dollar. Hade Lex kommit på bättre tankar? Nej, det visade sig vara Lois som ingått en pakt med ”djävulen”: Lex sålde Daily Planet om Lois lovade att begrava en story någon gång i framtiden, på hans order.
I specialutgåvan Superman: Y2K förvandlades Metropolis till en stad som var mer lik Fritz Langs ursprungsversion. © DC Comics
I de följande numren av Superman-tidningarna fortsatte förändringarna i linje med den utstakade riktningen. Lois Lane blev den i särklass viktigaste bifiguren, tätt följd av John Henry Irons/Steel (som övertog professor Hamiltons roll som ”Oppfinnar-Jocke” när Hamilton lägligt ”försvann”), Lois Lanes syster Lucy och hennes pojkvän Ron Troupe samt Clarks föräldrar. Karaktärer som Jimmy Olsen, Perry White och Cat Grant syntes allt mindre i serierna. Andra – som Perry Whites fru och adoptivson – försvann helt.
Även Metropolis fick sig en rejäl ansiktslyftning. Detta skedde i Superman: Y2K (2000:7, februari 2000). Brainiac smittade Metropolis med ett ”teknovirus” på självaste nyårsafton 1999 – vi som var med då kanske minns hur stor hausse det var runt detta datum – och förvandlade staden till ett slags framtidsstad. Brainiac besegrades, men Lex Luthor, som återigen åtnjöt obegränsat inflytande i Metropolis, bestämde att staden skulle behålla den nya teknologin. Den blev alltså ett ”teknologiskt paradis” med futuristiska byggnader och flygande bilar.
Jag tycker att det var ett rejält misstag. Superman har visserligen aldrig varit en realistisk serie, men Metropolis hade – åtminstone från John Byrnes serier och framåt – känts som en någorlunda verklig stad med storstäders alla problem. När Metropolis blev lika orealistisk som huvudkaraktären kändes staden mest som en kuliss.
Jag tycker att Superman-serierna under det första året med de nya kreatörsteamen vacklade rent kvalitetsmässigt. Eftersom de olika tidningarna blev mer fristående märktes också skillnaden i manusen mer. Jeph Loeb levererade genomgående bra äventyr (även om jag inte gillar hans parhäst Ed McGuiness sätt att teckna Superman), medan Mark Schultz inte lyckades något vidare. Inte ens jubileumsnumret Man of Steel 100 (2000:20, maj 2000) var speciellt minnesvärt.
Superman och Batman hjälps åt att leta efter Lois Lane. © DC Comics
Den allra bästa historien det första året handlade om hur Lois och Clarks äktenskap började haverera. Lois var plötsligt väldigt kylig gentemot Clark, som alltmer desperat försökte rädda äktenskapet. Till slut visade det sig att skurken Parasite blivit hamnskiftare och helt enkelt låtsats vara Lois Lane. Superman besegrade Parasite, men Lois var fortfarande försvunnen.
Superman tog hjälp av Batman, vilket bland annat visas i det bästa Superman-äventyret på många år. I Action Comics nummer 766 (2000:25, juni 2000) visar Joe Kelly och tecknaren Cary Nord skillnaderna mellan Supermans och Batmans inställning till kriminalitet och gav läsarna en unik inblick i hur Batman klarar av att hantera de grymheter han konfronteras med på daglig – eller kanske snarare nattlig – basis. Ska ni läsa ett enda nummer från denna period så är det detta.
De två hjältarna hittade förstås Lois och i numret efter rymde Superman från Arkham Asylum, men jagade och fångades in igen av lagens långa arm. Ja, ni läste rätt. Ingenting var som vanligt, och anledningen visade sig vara att Joker lyckats lägga beslag på Mr. Mxyzptlks krafter och därmed kunnat omforma verkligheten helt efter sitt eget galna huvud. Det var upprinnelsen till historien Emperor Joker som gick i Superman-titlarna samt specialnumret Superman: Emperor Joker mellan september och oktober 2000.
Det var en utflippad historia där Jeph Loeb och de andra roade sig med att peta in olika referenser till Mad – som ägdes av DC Comics moderbolag – på olika ställen i historien. Det var också ytterligare ett bra exempel på hur Superman och Batman (som ju är Jokers huvudsakliga fiende) började få allt större respekt för varandra.
I Superman nummer 162 (2000:43, november 2000) tillkännagav redaktören Eddie Berganza att de fyra Superman-titlarna nu skulle vara helt fristående från varandra. Han hade som sagt redan från början haft ambitionen att göra tidningarna lösare kopplade till varandra, men det första året hade historierna ändå löpt från den ena titeln till den andra. Men från och med detta nummer gick en separat historia i Superman, en annan i Adventures of Superman och så vidare. Trots detta behölls triangelnumreringen – även om triangeln sedan några månader tillbaka var utbytt mot en Superman-symbol – tills vidare.
En miljardär med storhetsvansinne som blir USA:s president? Sådant kan väl bara förekomma i seriernas värld? © DC Comics
Att tidningarna var helt fristående från varandra var dock en sanning med modifikation. En del underintriger fortsatte löpa genom de olika tidningarna.
Den viktigaste av dessa var Lex Luthors ambition att bli USA:s president. Han hade tillkännagivit sin kandidatur i Adventures of Superman nummer 581 (2000:31, augusti 2000) och detta var en återkommande historia ända fram till det allra sista specialnumret under triangeleran, Superman: Lex 2000 (2001:2, januari 2001), där Lex Luthor faktiskt blev vald. Att en skrupelfri och narcissistisk affärsman som använde minst sagt tveksamma metoder valdes till USA:s president var en dramatisk, men tämligen orealistisk, tanke år 2001 …
Efter Lex Luthors tillträde som president lämnade J.M. DeMatteis Adventures of Superman. Han ersattes av Joe Casey, som nog var mest känd för att inte vara Peter David. Han hade nämligen tagit över Incredible Hulk efter Peter Davids bejublade sejour, men stannade i bara sju nummer innan … nej, det får jag skriva mer om när jag gör min stora Hulk-genomgång!
Förutom sidohistorier var crossovers mellan de fyra Superman-titlarna ganska vanligt förekommande även efter att de skulle vara ”fristående”. I kombination med att man behöll triangelnumreringen ger detta ett lite förvirrande intryck. Ena månaden var Superman-tidningarna sammanlänkade, som läsarna var vana vid, och nästa månad innehöll samma tidningar separata historier.
Den klassiska versionen av Krypton återkom i Supermanserierna … men var det verklighet eller en illusion? © DC Comics
Det är crossover-historierna som är de bästa. En av de intressantaste är Return to Krypton. Efter en prolog i Superman nummer 166 (2001:10, mars 2001) publicerades huvudhistorien i samtliga Superman-titlar i april. Det var en hyllning till alla ”Superman reser genom tid och rymd för att försöka rädda sin hemplanet”-historier som publicerades under sextio- och sjuttiotalet.
Superman och Lois reste genom Phantom Zone för att kunna besöka Krypton. Det var dock inte den version av Krypton som läsarna vant sig vid att se sedan John Byrnes dagar. Nej, i stället var även Krypton en hyllning till Silver- och Bronze Age-versionen av planeten. Alla som läst Superman-serier från dessa decennier kunde le igenkännande åt vissa detaljer, som exempelvis Jor-Els dräkt och Kryptons arkitektur. Historien slutar med en oväntad vändning: Superman och Lois lyckas faktiskt rädda Krypton från undergång! De var emellertid tvungna att återvända till Jorden, med en ny (eller snarare nygammal för äldre läsare) bekantskap i släptåg, nämligen superhunden Krypto!
Nästan ett och ett halvt år senare – i september 2002 – fick historien en uppföljare med det föga fantasifulla namnet Return to Krypton II. I denna fick läsarna veta att den version av Krypton som Superman och Lois hade besökt var skapad av Brainiac i ett försök att fånga Superman i Phantom Zone. Denna historia publicerades dock efter triangeleran och var skriven av Geoff Johns, eftersom Loeb då lämnat Superman-serierna.
Nästa crossover publicerades redan i juni 2001 och bjöd på ytterligare ett kärt återseende för trogna läsare. Infestation skrevs av ingen mindre än Marv Wolfman, som inte skrivit Superman-serier sedan hans avhopp nästan femton år tidigare. Själva historien är dock tyvärr lite av en besvikelse.
Our Worlds at War var den sista stora crossovern under triangeleran. Här är omslaget från en av samlingsutgåvorna. © DC Comics
Den sista stora historien under triangeleran var ”Our Worlds at War”, som gick i såväl samtliga Superman-tidningar som en rad andra DC-titlar mellan augusti och oktober 2001. Det var en i raden av de ”mäktig skurk hotar att förgöra universum”-historier som DC har varit så förtjusta i. (Marvel också, visserligen, men DC publicerade under en period i princip en sådan historia en gång om året.)
Denna gång var det dock en historia som Loeb och kompani byggt upp ända sedan det allra första numret av Superman under deras överinseende, nästan två år tidigare. Det var den nya skurken Imperiex som var hotet denna gång. Han var synnerligen mäktig (bland annat förintade han Supermans gamle baneman Doomsday utan större ansträngning) och hade siktet inställt på Jorden.
Superman fick givetvis hjälp av de andra hjältarna i DC:s universum, men också från oväntat håll. Lex Luthor, som ju var USA:s president, blev en av de viktigaste aktörerna i kampen mot Imperiex. Även klassiska DC-skurkar som Darkseid, Mongul och till och med Brainiac deltog i kriget mot Imperiex (även om Brainiac så småningom skulle förråda alla och själv försöka invadera Jorden).
Kriget mot Imperiex vanns givetvis till slut, men till ett högt pris. Flera av Supermans vänner och fiender miste livet i striderna, bland annat Maxima, Massacre och Sam Lane, Lois pappa. Även Clarks föräldrar befarades vara döda, men de visade sig vara vid liv några nummer senare. Our Worlds at War är en bra ”invasionshistoria”, med en hel del vändningar och ett vemodigt slut.
Efter elva år och 524 nummer tog triangeleran slut i januari 2002. © DC Comics
I början av 2002 avslutades triangeleran ”inte med en smäll, utan en suck” för att citera T.S. Eliot. Man slutade helt enkelt med triangelnummer på omslagen, utan att någon gjorde en stor sak av detta. Action Comics nummer 785 (2002:4, januari 2002) blev den allra sista tidningen med ett ”triangelnummer” på omslaget.
Som jag tidigare skrev så hade redaktören Eddie Berganza och de olika kreatörerna medvetet strävat mot detta ända sedan de tog över Superman-skutan. Även om triangeleran alltså officiellt slutade 2002, så skulle man kunna hävda att den egentligen tog slut i december 1999. Mycket av det som gjorde triangeleran så unik försvann nämligen när de nya krafterna tog vid.
Det är visserligen bättre serier än de sista åren med de gamla kreatörerna, men jag satt hela tiden med känslan att något saknades, eller åtminstone var väldigt annorlunda. Inte bara för att många av bifigurerna fick en mindre framträdande roll eller helt försvann; nej själva stämningen i serierna var annorlunda. Triangeleran innan Berganza vid rodret hade i mångt och mycket varit en fortsättning på John Byrnes Superman-serier, men det var uppenbart att Jeph Loeb och kompani ville göra någonting annorlunda.
Så vad hände egentligen med Superman-serierna efter triangeleran? Tja, Jeph Loeb slutade som reguljär författare på Superman efter nummer 183 (augusti 2002). Lite drygt ett år senare skulle både han och tecknaren Ed McGuiness återvända till karaktären, i och med team-up-tidningen Superman/Batman. Det är i mångt och mycket en fortsättning på Superman; den första historien i den nya tidningen handlar till exempel om hur Lex Luthor till slut avslöjas som skurk och avsätts som president.
Man of Steel fortsatte ha manus av Mark Schultz ända fram till att tidningen lades ned i mars 2003, med nummer 134 som det sista. Superman och Adventures of Superman slogs ihop till en tidning i maj 2006, med namnet Superman men med Adventures of … numreringen (650 blev det första numret). Sedan dess finns det återigen bara två tidningar med Superman i huvudrollen, precis som varit det vanligaste från 1939 fram till 1987 (om man undantar team-up-tidningar).
Därmed har jag kommit fram till slutet av denna genomgång. Ganska exakt femton års Superman-tidningar har jag läst igenom. Det är tidningar som innehåller min generations ”Stålis” och som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt seriehjärta. Visst kan jag uppskatta Superman-serier både innan och efter denna period, men dessa serier har den ”riktiga” Superman i huvudrollen.
Nästa gång byter Seriearkeologi både kontinent och genre när det vankas pangpang! På återläsande!
Lästips:
- Denna period av Superman är ganska väl samlad, förmodligen för att Jeph Loeb är ett säljande namn. Historien Emperor Joker har till exempel getts ut tre gånger, bland annat i en deluxe-utgåva i hårdpärm så sent som i mars 2024.
- Vidare finns det första året av de ”nya” Superman-serierna samlade i Superman: The City of Tomorrow volym 1 och 2, som är album i mjukpärm. Det gäller även Our Worlds at War som finns i två mjukpärmsalbum (samt en mjukpärmsutgåva som samlar de två tidigare volymerna i en enda); Superman: Return to Krypton som samlar båda historierna och dessutom Superman: President Lex som samlar avsnitten där Lex Luthor blir president.
