
Aquaman är en av DC:s äldsta hjältar och var en av originalmedlemmarna i Justice League of America. © DC Comics
Inläggen på Seriearkeologi brukar ofta inte gå att koppla till någon speciell seriehändelse, som filmpremiärer eller liknande. Det var inte meningen att detta inlägg skulle bli annorlunda. Mitt under läsningen av Peter Davids Aquaman så kom dock det tråkiga beskedet att David avlidit. Detta inlägg blir alltså ett slags hyllning till en av de riktigt stora serieförfattarna.
Stackars Aquaman! Precis som den gamle komikern Rodney Dangerfield, har han aldrig fått någon respekt. Trots att han är en av DC:s äldsta superhjältar – hans debut skedde i november 1941, bara månaden efter Wonder Woman – har han aldrig räknats som en av DC:s största. I likhet med trion Superman, Batman och Wonder Woman är Aquaman en av få superhjältar vars äventyr publicerades kontinuerligt under hela 1950-talet, men det skulle dröja ända till 1962 innan han fick en solotidning. Fram till dess huserade han i antologititlarna More Fun Comics och Adventure Comics, oftast med korta historier på 6–7 sidor. Han var dessutom en av grundarna till Justice League of America, som jag nyligen skrivit om.
Trots dessa meriter har Aquaman kommit att betraktas som ett skämt: en hjälte som höll till i vatten och vars mest kända superkraft var att kunna kommunicera med fiskar och allehanda havslevande djur. Det är ganska lätt att förstå varför karaktären fick det ryktet: i ett femtiotalsäventyr letade han efter en sidekick och flera olika djur fick prova på uppdraget, innan valet slutligen föll på bläckfisken Topo. I ett annat äventyr tävlade han och hans nya sidekick Aqualad (ungefär ”Vattenpysen”) mot varandra i ”havs-OS” där olika fiskar tävlade mot varandra. En av Aquamans ärkefiender kallades The Fisherman (”Fiskaren”) och hans modus operandi var exakt vad ni föreställer er.
Till viss del beror töntstämpeln också på jämförelsen med Marvels motsvarighet, Namor the Sub-Mariner. (Båda karaktärerna har för övrigt kallats ”Vattenmannen” på svenska.) Aquaman är kopian, då Namor debuterade redan 1939 i Marvel Comics nummer 1, tidningen som skulle ge förlaget sitt namn mer än tjugo år senare.
Namor var redan från början en antihjälte som i sin roll som kung av Atlantis både hamnade i konflikt med människorna ovanför vattenytan och samarbetade med dem.
Aquaman var å sin sida en riktig helyllehjälte. Till en början hade Aquaman ingen större koppling till något Atlantis, utan var bara en hjälte som kunde andas under vatten och prata med fiskar. Hans far var en ”berömd undervattensforskare” – som i serien förblev namnlös – som hade hittat Atlantis ruiner och lärt sin son att leva under vattnet. Allt eftersom åren gick blev emellertid Atlantis en allt viktigare del av Aquaman-mytologin.
I Adventure Comics nummer 260 (maj 1959) försågs han med en ny bakgrund: hans egentliga namn var Arthur Curry, son till en fyrvaktare och en kvinna från Atlantis som hade flytt staden och hamnat i exil. Därefter spelade Atlantis en allt större roll i historierna om Aquaman: först bara som den plats hans mor kom ifrån och som Aquaman aldrig tilläts besöka, men ganska snart välkomnades Aquaman i den tidigare så isolationistiska undervattensstaden. Så småningom blev han till och med dess kung, precis som Marvels motsvarighet Namor.
Aquaman fick som sagt en egen tidning 1962, men den lades ner efter 56 nummer. I slutet av 1970-talet gjordes ett försök att återuppliva tidningen, men försöket varade bara i sju nummer. Aquaman var en viktig medlem i Justice League of America, men som solohjälte fick han hålla till godo med backupserier i bland annat Action Comics.
Aquaman förblev alltså ett skämt och de gånger man försökte göra honom till en mer allvarlig hjälte blev det ganska misslyckat. Man tog i för mycket, som sjuttiotalsäventyret där Aquamans knappt ettåriga son mördas av en annan ärkefiende Black Manta, något som väckte avsky hos dåtidens serieläsare. När man försökte göra honom till ledargestalt i Justice League of America, blev resultatet att han porträtterades som en neurotisk gnällspik.
När man skriver om DC:s hjältar är det svårt att undvika maxiserien Crisis on Infinite Earths. Aquaman skulle förstås moderniseras, precis som övriga DC-karaktärer. Han fick ytterligare en ny ursprungshistoria, ännu mer knuten till Atlantis. Hans riktiga namn var Orin och han var son till Atlanna och Atlan, atlantisk drottning och en trollkarl. På grund av sitt blonda hår (blont hår var ett dåligt omen för Atlantis befolkning) lämnades han att dö på en klippa. (Atlantis invånare dör om de inte kommer i kontakt med vatten på en timme.) Han uppfostras av delfiner och så småningom adopteras han av en fyrvaktare.
Till skillnad från de flesta andra av DC:s moderniseringar från denna tid resulterade inte denna i något större intresse. Trots två miniserier och två ”specials” mellan åren 1985 och 1989 blev inte intresset tillräckligt stor för en regelbundet utkommande tidning. Aquamans rykte verkade ligga honom i fatet även denna gång. Då anlitade förlaget en författare som bland annat hade förvandlat Incredible Hulk från nedläggningshotad till storsäljare: Peter David.
Davids första försök att ta sig an Aquaman-mytologin var i strikt mening ingen Aquaman-serie överhuvudtaget. Visserligen medverkade han på den allra sista sidan i det sista numret av Atlantic Chronicles, men den här maxiserien hade ett helt annat fokus. Faktum är att man inte ens kan kalla serien för en superhjälteserie.
Maxiserien, som publicerades i sju extra tjocka nummer mellan mars och september 1990, handlar om Atlantis historia från det att staden sjunker ned till havets botten i förhistorisk tid fram till Aquamans födelse.
Idag skulle Atlantic Chronicles förmodligen marknadsföras som ”Game of Thrones under vatten”. Atlantis mångtusenåriga historia innehåller mord, krig, släktfejder och förstås en hel del hovintriger. Läsarna fick förklaringen till varför blont hår ses som en förbannelse hos Atlantis befolkning och fick också veta att ett genomgående tema i de interna konflikterna i Atlantis historia har varit broder mot broder.
I sina bästa stunder påminner Atlantis Chronicles om de historiska berättelserna i The Sandman och det är en mycket bra serie. Teckningarna av spanjoren Esteban Maroto är minst lika bra som Peter Davids manus. Ska ni läsa någonting Aquaman-relaterat är det denna maxiserie!
Efter den lyckade maxiserien bestämde sig DC för att ge Aquaman ytterligare en chans att få en egen tidning. Alla ni som tror att DC gjorde det självklara och anlitade Peter David för att skriva den tror fel.
Av någon outgrundlig anledning var varken Peter David eller Esteban Maroto inblandade i den nya titeln Aquaman vars första nummer kom ut i december 1991. I stället var det två okända förmågor vid rodret: författaren Shawn McLaughlin och tecknaren Ken Hooper. Tidningen lades ned efter bara 13 nummer.
Därefter gjorde DC Comics vad man givetvis borde ha gjort från början: anlitade Peter David för att skriva historier med Aquaman i huvudrollen. I december 1993, exakt ett år efter att den senaste tidningen lagts ned, publicerades det första av fyra nummer av miniserien Aquaman: Time and Tide. Miniserien gav titelkaraktären en fylligare ursprungshistoria samtidigt som den bäddade för den nya reguljära tidningen. Dess första nummer kom ut i augusti 1994.
Peter Davids Aquaman var en uppdatering, både visuellt och tematiskt. David och tecknaren Marty Egeland gjorde sig av med Aquamans helylleimage genom att ge honom ett nytt, tuffare utseende. Eftersom det var nittiotal, innebar det långt hår och skägg. I nummer 0 (en del av Zero Hour, men egentligen var det tidningens tredje nummer) försågs han dessutom med en harpun för att ersätta den hand som blivit uppäten av pirayor (!) i det föregående numret. Aquamans attityd förändrades också. Borta var helyllekillen och gnällspiken, ersatt av en krigare som slogs för sina allierade och för Atlantis.
Aquaman fick också delvis nya allierade. Hans sidekick Aqualad försvann ur serien, då han fördes till en dimension där tiden gick snabbare. Han återvände senare, flera år äldre och med superhjältenamnet Tempest. Aquamans fru Mera hade redan lämnat honom när serien startade, så i stället fick han en ny kvinna vid sin sida: amfibiekvinnan Dolphin. Slutligen dök en son upp, halvinuiten Koryak.
Förutom Aquamans nya utseende och attityd samt det nygamla figurgalleriet, införde Peter David också en hel del stoff från Atlantis Chronicles. Främst handlade det förstås om karaktärer och teman. Men krönikorna förekom också rent fysiskt i serien, då Aquaman konsulterar dem för råd och information. Framför allt gäller det i den femton nummer långa historia där han måste hitta Atlantis ”fem försvunna städer” (förutom Posedionis, Aquamans hemstad, och Tritonis). Aquaman fick nämligen reda på att de rymdvarelser som en gång skapade Atlantisborna planerade att invadera Jorden igen och för att stoppa denna invasion måste alla sju städer enas.
Efter den historien, som slutade med att Aquaman återtog tronen i Atlantis (eller snarare Poseidonis) i Aquaman nummer 25 (oktober 1996) så tappade Peter Davids sejour farten en aning. De efterföljande numren handlade om vilken sorts kung Aquaman ville vara, och hur folk runt honom hanterade den ”nya” Aquaman, som ju hade ett betydligt häftigare temperament och en annan inställning till regerande.
Detta var visserligen en intressant bakgrundsintrig, men det faktum att Aquaman blev mer av en ”månadens superskurk”-tidning utan någon övergripande historia, gjorde att den blir något sämre. Det är absolut ingen dålig serie, tvärtom, men den första halvan av Peter Davids sejour är klart bättre.
David lämnade tidningen i och med nummer 46 (juli 1998) efter meningsskiljaktigheter med redaktören. Författarduon Dan Abnett och Andy Lanning tog över i tre nummer – fyra om man räknar med gimmicknumret 1000 000 – för att avsluta de intriger som Peter David hade påbörjat.
Från och med nummer 50 tog Ericarna Larsen och Battle över författandet respektive tecknandet. Aquaman nummer 75, som kom ut i januari 2001, blev det sista i denna omgång. Det är fortfarande den mest långlivade Aquaman-tidningen, trots att DC gjort flertalet försök med karaktären i en egen tidning. Det i skrivande stund sista försöket lades ned i februari 2021, efter 66 nummer.

Den andra halvan av Peter Davids sejour på Aquaman handlade om hur Aquaman tacklade rollen som kung. © DC Comics
Lyckades då Peter David med sin föresats att göra Aquaman till en relevant karaktär som togs på allvar av läsarna? Ja, till stor del. Filmerna om Aquaman bygger till exempel på hans version, inte minst visuellt. Jason Momoas gestaltning av Aquaman har mycket gemensamt med den nya look som Peter David och Marty Egeland lanserade i mitten av nittiotalet. Däremot har inte Aquaman riktigt lyckats skaka av sig ryktet om ”hjälten vars superkraft är att han kan prata med fiskar” eller uppnått samma status som DC:s ”treenighet” Superman, Batman och Wonder Woman.
Vad tycker jag då om serierna? Till att börja med är det värt att nämna att jag inte har läst speciellt många andra Aquaman-historier. Som förberedelse läste jag några tidiga Silver Age-serier och den ökända historien då Aquamans lille son mördas. Jämfört med dessa serier är Davids version givetvis överlägsen. Däremot tycker jag att Aquaman inte riktigt når upp till samma klass som andra Peter David-serier jag läst. Därmed inte sagt att det är en dålig serie; jämfört med övriga superhjälteserier som gavs ut vid samma tidpunkt (andra halvan av 1990-talet), tillhör Aquman toppskiktet.
Maxiserien Atlantic Chronicles kvaliteter råder det ingen tvekan om. Det är en ypperlig serie som alla som gillar fantasy och/eller historisk fiktion borde läsa. Maxiserien får alltså mina varmaste rekommendationer och huvudserien rekommenderar jag också, framför allt om man vill se vad det går att göra med en genom åren utskrattad karaktär.
Det kommer att bli mer Peter David framöver, men det kommer att dröja ett tag. Låter det kryptiskt? Tja, hade jag varit en av dem som skriver reklamtexterna om Marvel eller DC:s kommande serier hade jag kallat detta inlägg av Seriearkeologi för ”det sista någonsin” och lovat att ”inget kommer att någonsin bli sig likt igen”. Men fullt så dramatiskt är det inte (det är ju sällan det). Nästa år fyller nämligen Seriearkeologi tio år!
För att fira detta kommer hösten och hela 2026 att ägnas åt min favoritkaraktär Hulk. Som ni säkert vet så var Peter David en stor del av Hulks historia under 1990-talet. För att skoja till det lite extra kommer Seriearkeologi då tillfälligt att byta namn till Hulkologi. (Om ni tror att det är för att jag ska kunna kalla mig ”hulkolog” så har ni alldeles rätt!). Väl mött då!
Jag vill avslutningsvis skänka en sista tanke till Peter David. Serievärlden hade varit både fattigare och tråkigare utan honom. Läs gärna Aquaman eller någon annan av hans serier i sommar. På återläsande!
Lästips:
- Maxiserien Atlantis Chronicles finns samlad i en utgåva i storformat med hårdpärm. Den släpptes 2017, men verkar finnas i lager hos några bokhandlare. Den rekommenderas varmt, i synnerhet som maxiserien inte har samlats någon annanstans.
- DC gav också ut två mjukpärmsutgåvor med Peter Davids Aquaman. Tyvärr avslutades aldrig utgivningen, utan den samlar bara de första tjugo numren av Aquaman.
- I slutet av 2024 släpptes Aquaman by Peter David Omnibus. Det är en riktig koloss på närmare 1 600 sidor som samlar hela Peter Davids sejuour på Aquaman, samt miniserierna Time and Tide och Tempest. Observera dock att Atlantis Chronicles inte finns med i denna tegelsten! Det är trots detta mycket läsning för pengarna.
- Vill man läsa Silver Age-Aquaman så finns DC Finest-volymen Aquaman: King of Atlantis att tillgå.








