Den allra första Hulk-tidning jag läste innehöll serier gjorda av Bill Mantlo och Sal Buscema. Bland annat ett möte mellan Hulk och Absorbing Man på Påskön – för övrigt en av Sal Buscemas favorithistorier – från Incredible Hulk nummer 261 (juli 1981). Av den anledningen kommer alltid Mantlo och Buscema vara det klassiska kreatörsteamet för mig när det gäller Hulk-serier.
Knappt åtta år gammal fick jag min första Hulk-tidning. Det blev starten på en livslång kärlek till karaktären som mynnar ut i den artikelserie ni just nu läser. © Marvel Comics
Det är en känsla som jag nog delar med många svenska Hulk-läsare i min ålder. Den i särklass mest långlivade Hulk-tidningen i Sverige gavs ut av Atlantic förlag mellan 1980 och 1984 i totalt 54 nummer, varav lite mindre än hälften innehöll serier av Bill Mantlo och Sal Buscema. Det är därför ingen vågad gissning att en stor del svenska Hulk-fantasters första möte med den gröne jätten var i serier gjorda av detta kreatörsteam.
Sämre introduktion kan man få. Bill Mantlo hade jobbat för Marvel Comics sedan 1974 och var en pålitlig författare av utfyllnadsnummer. Under 1979 hade han dessutom blivit fast författare på Micronauts och Rom Spaceknight, två tidningar som byggde på licenser som Mantlo själv föreslagit att Marvel skulle skaffa.
Sal Buscema hade varit en återkommande samarbetspartner – han var till exempel huvudtecknare på Rom Spaceknight – så duon var redan ganska samkörda när Mantlo tog över Incredible Hulk. Sal Buscema hade varit tecknare på Incredible Hulk i drygt fyra år och hade också börjat tuscha sina egna teckningar. Vill man se Buscema i absolut toppform är det bara att plocka upp valfri Hulk-serie från denna period.
Med tanke på att Mantlos och Buscemas serier för många känns som skolexempel på den ”klassiska Hulk” är det kanske lite förvånande att Bill Mantlos främsta ambition var att förändra serien. Framför allt märktes det efter några år, men redan från början gjorde han vissa förändringar, som jag inte uppfattade då, men som nu framstår som betydligt viktigare.
Bill Mantlo tog över som författare från och med Incredible Hulk nummer 245 (mars 1980). Den första längre historien handlade om hur Hulk begravde Jarella, vilket jag skrev om i förra avsnittet av Hulkologi.
Däremot utelämnade jag då vad som hände vid sidan om huvudhistorien, vilket bland annat innefattade att en av de äldsta bifigurerna återvände till serien: Rick Jones. Jones hade varit en del av figurgalleriet kring Hulk i de tidiga numren av Incredible Hulk. Därefter försvann han ur serien relativt obemärkt. Fröet till hans återkomst hade visserligen planterats av Roger Stern, då Fred Sloan fick veta att han skulle vara med i samma tv-show som Jones, men det var Bill Mantlo som gjorde Hulks gamla sidekick till en fast del av serien igen.
Ett läsarbrev från en femtonårig Bill Mantlo i Tales to Astonish nummer 90. Tretton år senare skulle han ta över som författare på Incredible Hulk. © Marvel Comics
Det är visserligen en smula irriterande när Jones valsar in och börjar styra och ställa när det gäller att hitta Banner/Hulk eller, när han, Fred Sloan och Betty Ross – som också återigen fick en mer framträdande roll – väl hittar honom, ogenerat deklarerar att ”jag aldrig kommer att lämna dig i sticket”. Jones hade som sagt lämnat Banner i sticket i ett drygt decennium, upptagen med att vara sidekick åt andra Marvel-hjältar.
Mantlo gjorde också subtila förändringar i Hulks karaktär. När Roger Stern och Len Wein skrev serien hade man fokuserat på Hulk som det missförstådda monstret och gjort honom allt snällare. Mantlos Hulk var visserligen också ett i grunden snällt monster, men framstod oftare som oresonlig och ett reellt hot mot personerna runt honom. Bruce Banner blev också alltmer tydlig med att han ville bli av med Hulk – även om det skulle kosta honom själv livet.
Ett annat av Mantlos kännetecken under de första åren var att han använde sig av ovanliga eller obskyra karaktärer. Bland annat gästade Silver Surfer det första extratjocka jubileumsnumret av Incredible Hulk, nämligen 250 (augusti 1980). Mantlo använde också gärna karaktärer han själv skapat under sina år som Marvel-författare, som till exempel 3-D Man och Changelings.
Mantlo bidrog också till Hulks skurkgalleri. Hulk stötte på en kvartett som ville skaffa sig liknande krafter som Fantastic Four genom att frivilligt utsätta sig för kosmisk strålning i en oskyddad rymdfarkost. Gruppen, som skulle bli återkommande fiender till Hulk, kallades U-Foes på engelska. I Sverige fick de ett betydligt bättre namn: Fanatiska fyran.
De viktigaste händelserna under de sista åren med den klassiska Hulk var en rad historier som publicerades mellan februari och augusti 1981 i Incredible Hulk nummer 256–262. De handlade om hur Hulk/Banner beger sig jorden runt. Efter att ha slagits mot Thor klev Hulk på en båt för att sedan vakna upp i Israel. Mantlo berättade en historia med konflikten mellan israeler och palestinier som bakgrund, och är fortfarande sorgligt aktuell och igenkännbar idag, nästan 45 år senare.
Hulk besökte Israel på sin resa jorden runt och sätter huvudet på spiken när det gäller konflikten mellan israeler och palestinier. © Marvel Comics
Hulk tog sig sedan vidare till Egypten, Sovjetunionen, Japan och simmade sedan över Stilla havet med ett stopp på Påskön – där historien med Absorbing Man som jag nämnde inledningsvis utspelade sig – för att till slut simma i land på USA:s västkust. Jag har alltid betraktat dessa historier som en ”farvälturné”, men Bill Mantlos använde också historierna i de olika länderna för att introducera hjältar som den israeliska Sabra och beduinen Arabian Knight. Dessa hjältar skulle han sedan använda i miniserien Contest of Champions.
Contest of Champions var en tre nummer lång miniserie som gavs ut sommaren 1982. Själva miniserien har ingen direkt koppling till Hulk – han är en bakgrundskaraktär utan repliker – annat än att den skrevs av Bill Mantlo. Bakgrunden till hur miniserien kom till har emellertid det.
1980 publicerades Marvel Treasury Edition nummer 25, med undertiteln Spider-Man vs Hulk at the Winter Olympics. Historien skrevs av Bill Mantlo och tecknades av Herb Trimpe och handlar om exakt det titeln anger. Spider-Man och Hulk slogs mot varandra, men även tillsammans mot ett C-skurkar, med OS i Lake Placid som skådeplats. För den som gillar att se sina favorithjältar slåss i OS-byn tillsammans med konståkare, bobåkare (!) och backhoppare (!!) är det en bra historia. För oss andra är det främst en kuriositet.
Tanken var att OS-historien skulle få en uppföljare som utspelade sig under sommarspelen i Moskva. Som ni säkert vet så bestämde sig USA för att bojkotta spelen som en följd av att Sovjetunionen invaderade Afghanistan. Marvel såg ingen vits med att ge ut en historia som marknadsförde ett OS som bojkottades, och historien lades i malpåse.
Den dammades av, lätt omarbetad för att ta bort kopplingen till de olympiska spelen, och blev miniserien Contest of Champions. Själva tävlingsmomentet behölls dock och själva premissen påminner en hel del om den maxiserie som skulle publiceras ytterligare några år senare: Secret Wars.De internationella hjältar som Mantlo skapade till den tilltänkta OS-historien användes alltså först i Hulks världsomspännande historia.
Parallellt med den historien inträffade två viktiga händelser som var ytterligare ett led i Bill Mantlos strävan att förnya serien. I Incredible Hulk nummer 256 (februari 1981) drog USA:s kongress in finansieringen av Gamma Base. Den militärbas som existerat i olika skepnader sedan det allra första numret av Incredible Hulk lades alltså ner.
Den relativt nyblivna befälhavaren Glenn Talbot kunde inte acceptera detta, utan stal ett av basens viktigaste vapen, en flygande stridsvagn kallad ”War Wagon”. Han följde tätt efter Hulk under dennes färd runt Jorden, och hann i kapp honom i Japan, vilket sker i Incredible Hulk nummer 260 (juni 1981). Där försökte han döda Hulk, men på grund av sin fanatism lyssnade inte Talbot på stridsvagnsdatorns varningar, överbelastade den och omkom i kraschen.
Glenn Talbots sista strid. © Marvel Comics
Låt mig stanna ett ögonblick vid Glenn Talbot som karaktär. Från början hade Talbot varit en motvikt till ”Thunderbolt” Ross burdusa ledarskap. Talbot var den som försökte hitta den mest rationella lösningen, innan han med tiden utvecklades till en fanatisk, närmast galen, Hulkjägare. Men till skillnad från de inkonsekventa karaktäriseringarna jag kritiserade i serierna som kom ut tio år tidigare, var detta en naturlig karaktärsutveckling.
Talbot hade äntligen fått gifta sig med sitt livs kärlek, bara för att få se sitt äktenskap slås i spillror nästan direkt då han tillfångatogs och hjärntvättades. Han skyllde detta – rätt eller fel – på Bruce Banner/Hulk. Samme Hulk som räddat livet på honom då han tagit kål på den ”psykiska parasit” som hemsökte Talbots hjärna. Det blev för mycket för Talbot, som blev oresonlig i sitt hat gentemot Hulk.
Glenn Talbot hade varit en del av bifigurerna i serien sedan Tales to Astonish nummer 61 (november 1964) och hans hopplösa kärlek till Betty Ross som förbytts till fanatiskt hat mot Hulk, blev nästan 200 nummer senare hans död.
Samma fanatism präglade också hans svärfar, general ”Thunderbolt” Ross, som ivrigt hejat på honom när han stal ”War Wagon”. Ross karaktär hade visserligen pendlat mellan motvilligt Hulkjagande och fanatism tidigare, men ända sedan Len Wein skrev serien hade hans omgivning reagerat på hans alltmer irrationella utbrott, något han själv ibland också var medveten om. Han hade till slut fått ett nervsammanbrott och fråntagits befälet över Gammabasen.
Till slut lades basen som sagt ned, och Ross var därefter mer fanatisk än någonsin. Därmed fanns det heller ingen vits med att behålla Talbot i serien; de två hade varit olika sidor av samma mynt, men mot slutet var de båda oresonliga Hulkhatare.
Efter sin tripp jorden runt återförenades Hulk med Rick och Betty (Fred Sloan hade stannat i Klippiga Bergen med en grupp djurhybrisder kallade Changelings) i Los Angeles. Efter ett par historier (där Mantlo passade på att introducera en superhjältegrupp som bestod av superhjältar med westerntema, kallad Rangers) hamnade trion till slut i Bruce Banners gamla underjordiska laboratorium, som inte synts till sedan de tidiga numren av Tales to Astonish.
Tjugoårsjubileet för Hulk blev det sista numret med den mest välkända versionen av karaktären. © Marvel Comics
Där inledde Banner på allvar försöken att bli av med förbannelsen Hulk. Det varuppenbart att Mantlo ville förändra status quo och när Mantlo introducerade rymdkvinnan Bereet i Incredible Hulk nummer 269 (mars 1982) blev hon ett språkrör för honom själv.
Hon var ett slags Hulk-författare (historierna i systertidningen Rampaging Hulk bortförklarades som ”teknoskapelser” av henne) och klagade på att mallen för Hulk-historier började kännas träig och förutsägbar. När hon deklarerade ”en teknokonstnär upprepar sig aldrig” var det svårt att inte tolka in Bill Mantlos egen frustration.
Efter en historia där Hulk mötte två gamla fiender – Galaxy Master och Abomination – introducerade Bill Mantlo sin mest kända skapelse i Incredible Hulk nummer 271, (maj 1982). Jag talar givetvis om Rocket Racoon, som drygt 30 år senare skulle bli känd hos den breda massan i och med Guardians of the Galaxy-filmerna. Detta äventyr, som kom ut exakt tjugo år efter det allra första numret Incredible Hulk, blev det sista med den klassiska versionen av Hulk.
I superhjälteförlagens reklamtexter om kommande nummer brukar det ofta stå ”ingenting kommer att bli sig likt igen”. Det är ofta bara tomt säljsnack. Men denna gång stämde det faktiskt. Från och med det efterföljande numret skulle ingenting bli sig likt igen. Exakt varför ska det handla om nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- Numren 245–271 av Incredible Hulk finns samlade i Marvel Masterworks-volymerna 16–18.
- De finns också i Epic-volymerna 10 och 11.
- Som jag skrev i inledningen innehöll Atlantics Hulk väldigt mycket serier av Mantlo och Buscema. Serierna som jag skriver om här gick i Hulk mellan 4/1982 och 2/1983. Undantaget är Incredible Hulk nummer 257, som hoppades över, förmodligen för att det är en av de svagaste historierna Mantlo skrev under denna period.
Hulkflation:
- Som vanligt gjorde Marvel en ”smyghöjning” efter det extratjocka numret 250, som kostade 75 cent. Från och med Incredible Hulk nummer 251 (september 1980) hade det ordinarie priset höjts från 40 till 50 cent. I ett längre perspektiv innebär det att priset på en serietidning på bara fyra år hade fördubblats.
- I januari 1982 kom nästa prishöjning. Incredible Hulk nummer 267 kostade 60 cent.
