När Incredible Hulk nummer 347 kom ut i september 1988 hade en hel del hänt sedan föregående nummer. Peter David var visserligen kvar som författare, men både tecknaren Jeff Purves och redaktören Bobbie Chase var nya förmågor. Bobbie Chase skulle komma att stanna som redaktör för tidningen i drygt tio år, vilket gör henne till den person som varit Hulk-redaktör längst av alla.
Mycket hade också hänt i själva serien. Trots att bara en månad gått i verkligheten, hade tre månader förflutit i ”Marvel-tid” sedan gammabombsexplosionen i numret innan. Historien hade titeln Crap Shoot och utspelades i Las Vegas, men Hulk eller någon annan av seriens vanliga bifigurer syntes inte till.
Istället fick läsarna bekanta sig med casinot The Coliseum och dess ägare Michael Berengetti samt höra rykten om Berengettis nya torped Joe Fixit. Nutida läsare (eller de dåtida läsare som tittade på omslaget) kan förstås gissa sig till vem den mystiske Mr. Fixit är, men det avslöjas först i slutet av numret. Det är förstås Hulk, som inte bara hade lurat döden, utan även kunde existera i dagsljus utan att förvandlas tillbaka till Bruce Banner.
”Joe Fixit” var en superyuppie som strävade efter materiell framgång.
Hulk utan Banners inflytande var en amoralisk hedonist som strävade efter makt, rikedom och kvinnor. En av de första bifigurerna som introducerades under ”Joe Fixit-eran” (som den senare skulle komma att kallas) var eskorten Marlo Chandler. Hon blev Hulks ”main squeeze” för att använda gangsterspråk.
För den som bara känner till den klassiska versionen av karaktären är det kanske svårt att tänka sig Hulk som gangstertorped. Det var ganska långt från det barnsliga monstret som kallade rådjur för ”Bambi” och som bara såg Betty och Jarella som ”vänner”.
Den gråhudade Hulk passade dock perfekt i rollen, inte minst eftersom han pratade som James Cagney i någon av de klassiska gangsterfilmerna från 1930-talet. Precis som Hulk på 1970-talet skulle kunna liknas vid en hippie som bara ville ha fred och leva i samklang i naturen, var det sena 1980-talets ”Joe Fixit” en super-yuppie som strävade efter materiell framgång.
I essän A Made Man: Joe Fixit, the 1980’s and Consumption as Resistance påpekar medieforskaren Joseph Allan Cicci en intressant paradox med Joe Fixit/Hulk. Fixit är en inkarnation av Hulk som helt saknar hjälteattribut. Hans mål är inte att rädda världen eller hjälpa andra. Han verkar inte ens bry sig om sin fru Betty eller sin bästa vän Rick, eftersom han anser att det är Banners problem och inte hans. Allt han gör är för sin egen vinnings skull.
Trots att Joe Fixit alltså är en karaktär med väldigt få försonande drag, är detta den enda Hulk-inkarnationen som är en något så när fungerande samhällsmedborgare, istället för att vara ett monster som står utanför det. Även om han är en gangster så bidrar Hulk för en gångs skull till samhället genom sin konsumtion.
Exakt hur Hulk undkom gammabomben och verkade ha Banner under kontroll fick inte läsarna veta med en gång. Det skulle dröja ända till Incredible Hulk nummer 351 och 352 (januari–februari 1989) innan Peter David i en lång återblick förklarade det hela. Det visade sig att Hulk transporterats till K’ai sekunderna innan gammabomben detonerat. Hulk – och trogna läsare – fick alltså återse Jarellas hemvärld nästan nio år efter den senast förekommit i Incredible Hulk.
Det var emellertid inte den relativt oskyldiga sagovärld som skildrats tidigare. Peter Davids K’ai var en betydligt mera cynisk värld med allvarliga problem. Under den tid som förflutit sedan senast Hulk var där, hade både Jarella och Hulk själv upphöjts till gudar i folks medvetande. Givetvis hade detta skapat religiösa motsättningar, och en person vid namn Risuli hade utropat sig till ”storinkvisitor” och ansåg sig vara den enda rättrogna uttolkaren av Hulks och Jarellas lära. De som opponerade sig förföljdes av Risulis anhängare.
Hulk återvände till K’ai, men både han och sagolandet hade förändrats. © Marvel Comics
En grupp magiker som ville stoppa storinkvisitorn bestämde sig för att föra Hulk till K’ai med hjälp av samma formel som en gång förde Jarella till Jorden och tillbaka igen. Det hade dock inte räknat med den ”nye” Hulk, som inte alls var speciellt intresserad av att hjälpa till. De nådde en överenskommelse: magikerna lovade att se till att Hulk slapp förvandlas tillbaka till Banner mot att han hjälpte dem att störta inkvisitorn.
Efter att ha lyckats insåg han att magikerna egentligen inte ville befria K’ai, utan styra själva. Insikten kom dock för sent: Hulk sändes tillbaka till Jorden och K’ai lämnades åt sitt öde – för gott, eftersom det skulle dröja över tio år innan K’ai ens omnämndes i någon Marvel-serie igen.
Historien om K’ai var det första exemplet på att Peter David tog sig an en politisk fråga – i detta fall farorna med religiös fanatism – i sina manus. Incredible Hulk hade visserligen varit en politisk serie förr. Bill Mantlo skrev till exempel några historier med klar pacifistisk prägel. Under Peter Davids sejour skedde det dock betydligt oftare.
Återblicken till K’ai avslutas i ”nutid”, där det visade sig att magikerna lurat Hulk ytterligare en gång: den magiska formeln som gjorde att Hulk kunde hålla tillbaka Banner var tillfällig. Banner vaknar upp i Fixits säng. För första gången på tre månader (i Marvel-tid) delade Banner och Hulk existens igen.
Banners återkomst i Incredible Hulk nummer 353 (mars 1989) innebar att han också var tvungen att finna sig till rätta i Las Vegas. Banner ägnade dagarna åt att leta efter Betty och hitta en förklaring till att Hulk kunnat ta över helt i flera månaders tid, medan Hulk ägnade nätterna åt det eskalerande gangsterkriget i Las Vegas.
Ett exempel på Peter Davids humor: Bruce Banner hittar bara byxor i en viss färg … © Marvel Comics
Peter David planterade frön till vad som komma skulle genom att låta Banner – som tagit jobb som städare på en atomforskningsanläggning – göra en upptäckt. Alla andra Marvel-karaktärer vars krafter hade sitt ursprung i gammastrålning hade förvandlats permanent av strålningen. När strålningen i deras kropp tagit slut, som i exempelvis Leaders fall, hade även krafterna försvunnit. Hulk var undantaget, eftersom han förvandlades fram och tillbaka. Banner började också misstänka att det var han – inte Hulk – som var avvikelsen från det normala.
Joe Fixit-eran är en av de populäraste någonsin. © Marvel Comics
Apropå återkomster bjöd dessa nummer på två kära återseenden. Herb Trimpe återvände för att tuscha ett nummer. Hans företrädare (!) Marie Severin återvände också för att tuscha en handfull nummer av den serie hon varit huvudtecknare för drygt tjugo år tidigare.
Det faktum att Hulk nu var Banner halva tiden, gjorde till slut situationen ohållbar. I Incredible Hulk nummer 359 (september 1989) tog den egentliga Joe Fixit-eran slut, då Hulk fick sparken av sin chef Michael Berengetti.
Efter det följde ett utfyllnadsnummer skrivet av Bob Harras (ständigt denne Harras!) – faktiskt det enda utfyllnadsnumret under Peter Davids sejour på tidningen – där läsarna fick veta att Betty Ross drabbats av missfall.
Därefter började David övergången till nästa fas i serien. Intrigtrådarna från Las Vegas knöts ihop i nummer 361 och 362. Bland annat fick kärlekshistorien mellan Marlo och Hulk ett bitterljuvt slut, med ett av de få ögonblick då Joe Fixit-Hulk visade prov på äkta känslor.
Joe Fixit-Hulk är än idag en av de mest populära Hulk-inkarnationerna någonsin. En bidragande orsak till det är att Peter David försåg historierna med en stor dos humor.
Joe Fixit-Hulk kom med oneliners i klass med Spider-Mans och ganska ofta dök både populärkulturella referenser och metahumor upp i serien. Incredible Hulk var emellertid aldrig en ”sitcom” av Justice League International-snitt där humorn stod i fokus. Peter David satte historierna i centrum och använde humorn som krydda för att väga upp de mörka, ibland melankoliska, berättelserna.
Den fyra nummer långa historien Countdown blev 1980-talets sista (och 1990-talets första) Hulk-berättelse. Själva historien handlar om hur Hulk kämpar mot klockan för att överleva en förgiftning och är inte så intressant i sig. Den är dock intressant på andra sätt. Hulk häller industriavfall över Abomination, vilket vanställer honom ytterligare och skulle få konsekvenser längre fram.
Det var också Leaders första framträdande sedan historien om gammabomben – för ovanlighets skull är han inte historiens huvudskurk – och läsarna fick en liten inblick i hur han skapat en gammabestrålad armé. Slutligen blev Countdown Jeff Purves farväl. Ny tecknare blev Dale McKeown.
Hulk möter Blob … eller? © Marvel Comics
Efter förgiftningshistorien enades Hulk och Banner om att samarbeta för att hitta Betty. Historien kulminerade i Incredible Hulk nummer 372 (augusti 1990), där Bruce och Betty återförenas i en av de bästa slutrutorna någonsin.
I samma nummer inträffade en kanske ännu viktigare återkomst, då den gröna Hulk gjorde entré igen, efter nästan fyra års frånvaro. Läsarna fick också snart återse Doc Samson och Rick Jones. Rick Jones presenterade också sin nya flickvän för Betty och en något förvånad Bruce Banner: en viss Marlo Jones …
Den gröne Hulk kom tillbaka, vilket inte stoppade den grå Hulk. © Marvel Comics
Att den gröne Hulk var tillbaka innebar inte att den grå Hulk var borta. Nej, Banner hade släppt ut den gröne Hulk från en ”mental blockering”, vilket innebar att han förvandlades till den gråe Hulk när solen gick ner och till den gröne Hulk när han blev arg.
Förvirrande? Det var meningen. Förklaringen var att Bruce Banner led av det som då kallades multipel personlighetsstörning för att hantera sin traumatiska barndom.
Denna åkomma hade förstärkts av gammastrålningen i Banners kropp och gett de olika personligheterna fysiska manifestationer. Den grå Hulk representerade hans mörka känslor, den gröne Hulk barnets ilska och frustration medan Banner själv var förnuftet. När alla sidor var lösa samtidigt ledde det till mer kaos än vanligt.
Dr Leonard Samson kom då till undsättning. Som ni kanske minns var han inte bara ett grönhårigt muskelberg, utan även psykiater. Han hade flera gånger analyserat och försökt bota Banner, utan att lyckas. Nu ville han försöka sammanfoga Banners personligheter till en enda med hjälp av hypnos. Experimentet ägde rum i Incredible Hulk nummer 377 (januari 1991). Mot alla odds verkade det ha lyckats.
Var Bruce Banner botad? Var den ”sammanfogade” versionen av Banner/Hulk en skurk eller hjälte? Vad tyckte Betty om att vara gift med en man hon aldrig träffat – åtminstone inte samtidigt? Om detta och mycket annat ska det handla om nästa gång. På återläsande!
Lästips:
- Detta inlägg handlar om Incredible Hulk nummer 347–377 och det enklaste sättet att få tag på dessa serier är Incredible Hulk by Peter David Omnibus volym 1 och 2.
- Dessa serier finns ännu inte utgivna i Epic-volymer, men däremot i de sedan länge utgångna mjukpärmsböckerna Hulk Visionaries: Peter David volym 2–6.
- Ganska länge fanns inte dessa nummer av Incredible Hulk utgivna på svenska. I november 2025 gav dock Retrobokklubben ut Hulk: Grå eller grön som samlar nummer 369–382. Äntligen mer Hulk av Peter David på svenska!
Hulkflation:
- Förra gången fanns inte någon prishöjning att skriva om och denna gång bara en. Det var dock den dittills största prishöjningen i cent räknat. Från och med Incredible Hulk nummer 359, som kom ut i september 1989, höjdes priset från 75 cent till en hel dollar. Tidigare prishöjningar hade skett i 5- eller 10-centsintervaller, men denna gång rörde sig det alltså om 25 cent.
