:
avatar
Älskar Anders Maria? – tidigare opublicerad intervju med Rene Engström

anders loves maria ruta

Till synes från ingenstans kom hon, kanadensisk-svenska Rene Engström, och slog världen med häpnad med sin omåttligt populära webbserie »Anders loves Maria«. Nu är serien avslutad och vi satte oss ner med Rene för ett samtal om webbserier, berättande och kommunikation. [Intervjun gjordes 2010 och har tidigare aldrig publicerats. – Reds anm.]

Jag ska träffa Rene Engström på ett lokalt vegetariskt fik i Malmö, men precis innan det är dags sänder hon ett meddelande via Twitter och undrar om vi kan byta till klassiska La Couronne, då hon plötsligt blivit sugen på deras franska löksoppa. Naturligtvis byter vi mötesplats och inom kort sitter vi mittemot varandra.

För att vara en av Sveriges mest framgångsrika serieskapare (avslutningsavsnittet av »Anders loves Maria« har lästs av mer än en miljon besökare) framstår Rene som lugn, sansad och ödmjuk. Vi känner varandra en del, då hon ingår i Seriefrämjandets styrelse och tillika går Kreativt friår på Serieskolan i Malmö. Detta till trots har vi inte haft tid att verkligen prata om hennes skapande och jag kastar mig därför glatt in i denna möjlighet till en legitim, fokuserad utfrågning.

Konst med funktion

Varför gör du serier?

– För att jag har ett behov av att berätta, och serier tycker jag är det enklaste sättet att förmedla ett budskap på för mig. Jag är inte mycket för ord, inte heller i mina egna serier – jag kan strunta i att använda ord.

Det är sant, du berättar ofta ordlöst.

– Ja, det blir snyggast så och det är lättast att läsa. Det ska finnas ord, men bara för att få fram storyn, annars inte. Ja, och varför serier? Jag har ju läst på konsthögskola i Kanada, men jag trivdes inte riktigt med det. Det var lite för pretto. [Skratt]

Det är en inte helt ovanlig erfarenhet från dem som vill bli serietecknare och går på konsthögskola.

– Nej, men jag är en konstnär som håller på med både bild och ord, och det är ju serier, så berättande har en viktig funktion.

Jag tycker om den definitionen – serier är konst med en funktion.

Internetpublicering

Hur kom idén att publicera på nätet?

– För mig var det självklart. Det var det mest praktiska sättet att få ut en serie och få betalt. Det finns ingen garanti för det, men det finns en chans och man har ju en frihet att göra precis vad man vill. Det är ju krångligt att skicka till en massa förlag och ingen får bra betalt för min första bok. Så nej, det fanns inget annat alternativ. Och så är det ju skönt att få omedelbar feedback om man lägger upp något.

Du får hundratals kommentarer på varje avsnitt – påverkar det dig?

– Det är väldigt svårt att inte påverkas, men jag har slutat läsa dem helt och hållet. Man ska inte ta läsarna för mycket på allvar. De är viktiga, men inte viktiga.

Det här är ju en serie du har gjort i nästan trehundra avsnitt under en period på tre och ett halvt år. Du började i september 2006 och nu du färdig. Hur säker var du på slutet på historien?

– De första två veckorna – då skrev jag kanske 20–25 avsnitt. Jag började med »Anders loves Maria« på kontrakt faktiskt. Det var bara för att jag fick betalt för att göra det på en hemsida.

Hur gick det till?

– Ja, jag hade ju lagt upp en sida på min hemsida, och det var ett företag som tog kontakt. Och de sa att de ville ha serier för att locka folk till sin hemsida. Och de skulle betala mig 25 000 kronor på ett år, för 50 avsnitt eller något sådant. Det var ju inte så bra betalt, men jag fick behålla rättigheterna till serien och lägga ut den på min egen sida. Och jag gjorde det på engelska, för jag hade ambitionen att det skulle växa.

Så uppdragspubliceringen var på svenska?

– Ja, men den sidan blev aldrig vidare lyckad så de ville inte fortsätta. Men jag fortsatte publicera på engelska, och sen började det bli ganska populärt. Efter ett år hade jag fått kanske 8 000 läsare per dag, och det är rätt mycket.

Hur snabbt utvecklade det sig och vad gjorde du för att utvecklas?

– Kontraktet innebar ju att jag fick betalt för att göra den en gång i veckan, och det är för lite för att få något att märkas. Man måste publicera oftare. Så efter att kontraktet tog slut började jag göra den varje dag. Från måndag till söndag. Och efter det började folk komma varje dag och då ökade besöken ganska så snabbt. För folk vill läsa serier – det finns en kultur på Internet för det. Man vill hitta något som uppdateras stabilt och som är kul att läsa. Så jag blev länkad till av andra som redan är etablerade tecknare, och det har ju fortsatt på det viset. Det var inte så svårt, så fort jag kommit igång på riktigt.

Men å andra sidan – att sitta och göra en sida om dagen dag ut och dag in är ju hårt.

– Ja, det håller inte så länge. Jag lyckades göra det en månad – hela januari 2008 tror jag. Och då gick serien fortare framåt – så allt flöt på med handlingen och läsarna öppnade för det ganska snabbt.

Hur aktivt jobbar du på att få läsare? Hur mycket interagerar du med andra webbserieskapare och så vidare?

– Jag har faktiskt inte gjort särskilt mycket – jag har aldrig köpt annonser etc. – word of mouth är ju det enda som jag har behövt. Man kan göra det väldigt billigt.

Mänskliga baskrav

Okej, om vi tittar på historien i din serie så är den ju dramatisk och relationsbaserad. Var kom de här figurerna ifrån? Hur började det? De känns ganska tredimensionella, tycker jag när jag läser den.

– Ja, egentligen är ju alla figurer i serien sidor av mig själv på ett eller annat sätt. Och jag tänker ju inte när jag skriver om Anders, till exempel, att: »Nu ska jag skriva om en konstnär i 20-årsåldern som ska bli pappa och som är kändis« – jag tänker inte: »Hur ska jag skriva«, utan jag tänker bara »Beskriv en människa«. Jag utgår från vilka känslor de har, och det har vi ju alla. Så det spelar ingen roll om jag försöker få med ytliga detaljer som: »Men han är nervös av sig så han river sig alltid i nacken«, eller så där. Det där har jag ju hoppat över helt och hållet. Jag kör enbart på känslor och de baskrav en människa har, som att man vill ha sex, att man vill ha mat, att man behöver gå på toa. Fast kanske inte just toabesök. [Skratt]

– I nästan allt de gör så ska det finnas med att de vill uppnå något ganska primitivt. Jag tycker att människor försöker vara lite väl intellektuella i sitt skrivande och jag försöker undvika det.

Men dina två huvudfigurer presenteras ganska olika. Som jag upplever det presenterar du Maria mycket med tillbakablickar – man får hennes historia med brodern och den tidigare pojkvännen och så vidare, medan vi mer får förstå och uppleva Anders i nuet. Är det någon tanke bakom de olika sätten att presentera figurerna?

– Ja, jag tror det. Jag har faktiskt kanske inte tänkt så mycket på det, men jag visste ju hur det skulle sluta för Maria och jag tror att det spelade in. För hon är en figur som bara funnits i dåtiden. Så hon har alltid varit ett »minne« för folk.

En annan sak jag funderar på är att du under resans gång har använt flera olika tekniker – bitvis har teknikerna handlat om att särskilja tillbakablickar, men inte alltid.

– Ibland har jag bara blivit uttråkad, ibland funkar inte min wacom [digitala ritplatta] och jag har ingen skanner, så jag har bara anpassat mig vid behov till vad jag har tillgängligt.

Jag vet att du sitter och tecknar om en del inför publicering i bokform – hur kommer du att hantera det faktum att historien tillkommit på olika sätt under åren?

– Jag har inte tänkt så mycket på det, med webben får man publicera lite som man vill. Det finns en frihet – man behöver inte välja någonting som formatet till en bok. Fast jag önskar lite grann att jag tänkt på det nu när jag försöker montera ihop en bok. Det är svårt att få ihop det, men det går ganska bra. Jag har ju lov att flytta om och rita om bilder, så det gör ju inget.

Att bli vuxen

»Anders loves Maria« är, på ytan sett, en såpopera, samtidigt som jag känner att det finns mycket bakom hela tiden … Kan du säga någonting mer om vad du ville med historien?

– Jag ville bara förmedla mina idéer om att bli vuxen, att det begreppet finns. Även om man är gammal, även om man har mycket erfarenhet, så är ju det där en ständig process som utvecklas åt rätt sida. Det var ju intressant att se utifrån läsaren, som inte kunde förstå att någon som skulle bli pappa kan bete sig på det här viset eller att det kan bli så fel, men det händer ju hela tiden. Det var inte mycket mer komplicerat än så.

Det är ju en intressant grundidé som jag tycker du förmedlar bra. Din stil är rätt så speciell. I början känns den lite mer generisk, men sedan utvecklas den till något som på slutet känns eget.

– Jo, i början hade jag bara två veckor på mig att förbereda allting, jag visste inte vilka figurerna var, och i synnerhet inte vart storyn var på väg. Men efter ett tag så – ja, jag visste precis var de bodde och så.

Men när du började, vad hade du för utseendemässiga förebilder i tankarna?

– Mest webbserier, men inte så mycket stilmässigt, utan mest affärsmässigt kanske. Jag kan inte komma på något mer som jag tänker på rent stilmässigt.

Stilen du använde i början får mig att tänka på amerikanska serier, om man ska titta geografiskt. Stilen du använder nu känns någonstans mittemellan amerikanskt och fransk-belgiskt.

– Ska jag vara ärlig så läser jag väldigt få serier. Webbserier mest – jag läser bara mina vänners serier. Och ska jag vara helt ärlig så är alla mina idoler från barndomen »Acke« och Disneyfilmer.

Men det är ju en klockren kombination – »Acke« och Disney och så lägger man 2000-talet på det!

Reaktioner

Vad har folks reaktioner varit på serien under resans gång?

– De allra flesta är positiva, men det finns ju en del som jag inte vet var de kommer ifrån – för jag skulle aldrig bete mig på det viset. Men hur de kan bli så förbannade på en serie och på en skapare förstår jag bara inte. Webbseriefans är väldigt trogna, men de känner också att de har rätt att försöka påverka dig på något sätt. De vill blanda sig i – kanske för att Internet till sin natur är intuitivt – men de tycker och tänker en massa och man måste ju för den egna hälsans skull ignorera dem. Tyvärr, det är tråkigt, men man kan lägga så mycket energi på en negativ kommentar när man får tusen bra, och jag har ganska tunn hud, så jag har slutat läsa allt.

Det är nog en bra strategi. Nu har du avslutat serien och du var nyligen »trending at Twitter«. Hur många skrev om dig då för att det skulle ske?

– Det gick inte ens att läsa alla tror jag, så jag antar att det är rätt mycket. [Skratt]

Ja, det är en bra marknadsföringskampanj.

– Jättebra – jag har fått många nya läsare.

Hur många läsare har du haft – har du koll på det?

– Totalt skulle jag gissa kanske runt en miljon som har läst hela berättelsen. Det är bara en gissning, men jag ser att ungefär en miljon har kommit in och tittat på slutet.

Vad är planen med bokutgivningen? Om du har en miljon läsare – hur många av dem kommer du att nå och hur ska du nå dem?

– Jag har ju nått dem – alltså jag har tjänat ganska bra på boken redan – så jag är rätt nöjd. Men den kommer som bok. Det ska komma lite extramaterial också.

Är tanken att du ska göra boken själv eller att du ska göra den via ett förlag?

– Via ett internationellt förlag som mest publicerar webbserier. Det ger mig väldigt bra vinstmarginal.

Du kör ett annat race än de flesta svenska serietecknare. Det är ganska få som har insett de möjligheter som du har använt dig av. Många är fortfarande inne på klassiska »gammelmedia« och ser bokpublicering som slutmålet.

– Ja, konstigt.

Intäkter

Hur har du lyckats tjäna pengar under resan?

– Donationer mest – det har jag tjänat väldigt mycket pengar på. Men också genom att sälja original och genom annonser. Det finns ju webbserietecknare som tjänar betydligt mer för att de har merchandise, de har t-shirts och prints och böcker som de ger ut regelbundet.

Varför har du inte det?

– För att jag är väldigt dålig på sådant. Jag hade så mycket ångest inför att sälja och marknadsföra så det kändes mest ytligt.

Det är några år som du har gjort »Anders loves Maria«, så har du nu tusen idéer nu som väntar på att bli genomförda?

– Ja, jag har några idéer och jag håller på med en. Jag satt här och skissade lite kring nästa serie nu, men det vill jag inte säga något nytt om just nu.

Jag förstår. Parallellt med det här så har du ju en mer personlig serie – en serieblogg. Vad fyller den för funktion?

– Det är bara kul att göra lite annat. Jag tror det uppskattas, och jag vet faktiskt inte hur många läsare den får, men jag tror det är rätt mycket också.

De serierna är samtidigt både intima och berättande – jag tycker du fångar det bra i dem, även om de bitvis är ganska snabba.

– Men det är det som är tanken – att jag bara ska kunna få utlopp för ett omedelbart behov av att berätta.

avatar

About Fredrik Strömberg

Fredrik Strömberg är författare, journalist, pedagog och curator. Han är ordförande i Seriefrämjandet, en av redaktörerna för tidskriften Bild & Bubbla och lärare på Serieskolan i Malmö. Han är författare till böcker som Black Images in the Comcis, The Comics Go to Hell, Comic Art Propaganda och Swedish Comics History.
This entry was posted in Förstasidan, Intervjuer, Senaste and tagged , , . Bookmark the permalink.

Kommentera